Topp 100 – 00-talets bästa låtar

Tänkte bidra till den listhysteri som så här i slutet av decenniet befläckar Internet. Min lista är, som alla andra listor om musik, ingenting annat än en subjektiv orgie utan direkt mätbara kriterier. Under listmakandet kom jag emellertid fram till att jag mest lyssnar på gammal musik, mestadels 90-tal, och föredrar helheten – alltså album – framför lösryckta stycken. Dessutom bör det noteras att jag övergett den mest extrema indie-fundamentalismen och tagit med såväl Rihanna som OutKast. Nåväl, reglerna är enkla: endast två låtar per artist/grupp. Rangordningen är dessvärre inte gjord med någon vetenskaplig millimeterprecision utan bör ses som en grovindelning. Med det sagt är det bara att blotta sig.

Här har ni Spotify-spellistan. De låtar som inte finns på Spotify har berikats med en Youtube-länk. Jag räknar med att ni publicerar era listor i kommentatorsfältet, annars jävlar!

1. The Bear Quartet – Put Me Back Together

Det var 2003. Jag hade, mot alla mina viljor, ryckt in i lumpen. Att plötsligt kastas in bland en testosteronstinn grupp med människor man aldrig tidigare träffat var värre än jag kunde föreställa mig. De första veckorna ville jag hem varenda sekund. Spela gitarr istället för att sova i tält, kräla i höstfuktig jord, rengöra vapnet och oroa sig för nästa gagnlösa aktivitet. Jag minns att musiken blev en tillfällig rekreationsplats och tillflyktsort. Jag tyckte synd om mig själv tillsammans med Blurs Me White Noise, och rader som ”I’m here because I’ve got no fucking choice”. Men mest upplevde jag lycka tillsammans med The Bear Quartet. Frihetskänslan på fredagseftermiddagarna när man fick fly fältet och åka buss. Buss bort från allt tvång och obehag och med Put Me Back Togheter i öronen. En låt med 100 kilo melankoli, men som samtidigt får en att knyta näven och tro på eufori och någonting annat, vad det nu är man vill tro på.

2. The Mountain Goats – This Year

John Darnielle kan berätta. Det förstod jag inte 2007 när getterna spelade på Umeå Open. Men det förstår jag nu. ”I am going to make it through this year, if it kills me!”

3. Broken Social Scene – Ibi Dreams of Pavement (A Better Day)

Så här ska en rekorderlig jävla låt ljuda! Börja med en distad och smått ostämd gitarr. Lägg sedan på fem till, låtsas att du är Pavement, sjung ut inälvorna och gör ett tillfälligt stopp och avsluta sedan med upprymdheten själv, en fantastisk slinga som eskalerar och får dig att springa naken ut i snön. Springa till möjligheterna. Springa till världens ände. Springa vart du vill. Du bara vill, vill, vill.

4. Band Of Horses – The First Song

Jag fastnade direkt för Band of Horses. Från det första långsamma mollackordet till den episkt svepande sången. Allt andas Neil Young, och i min värld behöver man inte så mycket mer.

5. Franke – Aldrig förstå

Många menar att Franke är fejk, att de utmålat sig själva som alienerade offer utan att vara det och att planka Jesus and Mary Chain och Joy Division. Men är det inte just det här som popmusik handlar om? Utanförskap och utnötta ackord. Skruva upp stereon till max och låt världens obehagligaste diskant misshandla dina trumhinnor i 2 minuter och 28 sekunder. Eller kanske kommer du aldrig förstå?

6. Arcade Fire – Wake Up

7. McAlmont & Butler – Falling

8. Adrian Modiggård – Love Makes Me Cry

9. The Radio Dept. – Strange Things Will Happen

10. The Sleepy Jackson – How Was I Suppose To Know?

11. Mattias Alkberg BD – En tidsinställd bomb

12. Håkan Hellström – Kom igen Lena!

13. Mew – Am I Wry? No

14. Beulah – Night is the Day Turned Inside Out

15. Broder Daniel – Shoreline (helst Sen kväll med Luuk-versionen)

16. Bon Iver – Blood Bank

17. Built To Spill – Goin’ Against Your Mind

18. Beulah – Landslide Baby

19. Mattias Alkberg BD – Ragnar

20. Joan as Police Woman – To Be Loved

21. Jens Lekman – Maple Leaves

22. Bon Iver – For Emma

23. Franke – Ställs mot dig

24. New Order – Krafty

25. Broder Daniel – When We Were Winning (Long Version)

26. Arcade Fire – Keep the Car Running

27. Christian Kjellvander – Oh Night

28. Håkan Hellström – Tro och tvivel

29. The Shins – Caring Is Creepy

30. The Polyphonic Spree - Hold Me Now

31. U.N.P.O.C – Here On My Own

32. The Radio Dept. – Keen On Boys

33. Neil Young – Ordinary People (visserligen inspelad redan 1988 men utgiven först 2007 och på det sätt Young byggde Chrome Dreams II kring detta mästerstycke så förtjänar den en plats på listan)

34. Johnny Boy - You Are the Generation That Bought More Shoes and You Get What You Deserve

35. M.I.A – Paper Planes

36. The National – Slow Show

37. Phoenix – Too Young

38. Beck – Lost Cause

39. Jens Lekman – Cold Swedish Winter

40. Phoenix – Everything Is Everything

41. The Shins – Phantom Limb

42. Voxtrot – The Start of Something

43. Joan as Police Woman – The Ride

44. Band Of Horses – The Great Salt Lake

45. Bad Cash Quartet – Too Bored To Die

46. Florence Valentin – Jag glömde bort att vara rebell

47. Blur – Battery in Your Leg

48. OutKast – Hey Ya!

49. Fleet Foxes - White Winter Hymnal

50. Coldplay – Yellow

51. The Flaming Lips – Do You Realize??

52. The Strokes – Last Nite

53. Daft Punk – Digital Love

54. Bright Eyes – The First Day Of My Life

55. Feist – 1234

56. Air – Cherry Blossom Girl

57. Malian Musicians – Sunset Coming On

58. Blur – Out Of Time

59. The Thrills – Big Sur

60. Belle And Sebastian – For A Price Of A Cup Of Tea

61. Those Dancing Days – Hitten

62. The 88 – All ’Cause Of You

63. New Order – Crystal

64. Hip Whips – Stay With Me Forever

65. The Elected – Not Going Home

66. Veronica Maggio – 17 år

67. Farin Urlaub – Samisu

68. The Bear Quartet – Everybody Gets To Play

69. Antony & The Johnsons – Cripple and the Starfish

70. The Embassy – It Pays To Belong

71. Britta Persson – Defrag My Heart

72. Silverbullit – Star

73. bob hund – Stora tankar i lilla berg- och dalbanan

74. My Morning Jacket – Lay Low

75. The Good, the bad & the Queen – Kingdom Of Doom

76. The Go! Team – Doing It Right

77. Tegan And Sara – Walking With A Ghost

78. Penniless – Beautiful

79. The Fine Arts Showcase – Chemical Girl

80. Ben Folds – Annie Waits

81. Irving – Jen, Nothing Matters To Me

82. Apples In Stereo – Rainfall

83. Duffy – Distant Dreamer

84. Saturday Looks Good To Me – Alcohol

85. Damien Rice – The Blower’s Daughter

86. The Shaky Hands – The Sleepless

87. Rihanna – Umbrella

88. Adem – These Are Your Friends

89. Stephen Malkmus – Jenny & the Ess Dog

90. The Postal Service – Such Great Heights

91. The Essex Green – The Late Great Cassiopia

92. Sade – By Your Side

93. Theodor Jensen – Songbird

94. Ash – Shining Light

95. Super Furry Animals – Juxtapozed With U

96. The Spinto Band – Oh Mandy

97. Kate Nash - Foundations

98. Anna Ternheim – Terrified

99. Aaron Booth – Fall Over Me Satellite

100. Dinosaur Jr – It’s Me

Hela världen rämnar – vad kommer typ sen?

Min pappa kan reta upp sig på det mesta. Är det inte elpriser, neråtgående aktiekurser och okynneskörning så är det rödfärgade ledarsidor och förstamajtåg. För några år sedan spydde han även lite galla över begreppet ”typ”, som han menade befläckade språket och även togs i bruk av offentliga potentater. Vidrigt! (Nåväl, som ambitiös lärarstudent har jag emellertid fått erfara att ”typ” inte är ett trivialt utfyllnadsord utan bland annat har funktionen av en talaktsmarkör.)

Julens stora behållning är att pappa nu omfamnat ”typ” och inbegripit begreppet i sin egen vardagliga vokabulär. Efter denna omvälvande upptäckt undrar vi närstående vad som skall komma härnäst. Kanske kommer han börja tycka det är roligt att betala skatt.

Den syrliga domen

En fullständigt vidrig mardröm som ofta hemsöker mig är att mina tänder går sönder, löses upp som socker och lämnar kvar några korta och vassa stumpar till framtänder. Efter att i unga dar dragits med ett mångårigt missbruk av Coca-cola har fosforsyran frätt sönder allt vad emalj heter, varvid mardrömmen också är oroväckande verklighetsnära.

I fredags – i samband till ett sedvanligt chipsfrosseri – hände det igen. En bit av min framtand lossnade och tvingade mig att uppsöka kosmetisk tandvård i Sorsele, en tämligen exotisk företeelse. Dessvärre nödgades jag även slå sönder min spargris. Så det här med julklappar kan ni glömma!

Vill ni nödvändigtvis skänka mig något så står löständer högst på önskelistan.

Att suga musten

Ibland kan triviala och sociala situationer fungera tärande och uttröttande på mig. Det är som om jag har en viss mängd trevlighet att basunera ut till omgivningen, och ibland förbrukar jag denna buffert av trevlighet, engagemang och glädje alldeles för tidigt på dagen, vilket lämnar kvar en tystlåten och disträ skepnad åt nära och kära.

När jag var liten undrade mina föräldrar om klassföreståndaren tagit fel papper när han beskrev deras son som glad, kreativ och driftig. Men sju timmar skola, som sålunda mjölkade ur dagens ranson av trevlighet, förvandlade mig alltså till en TV-suktande zombie hemmavid. Dessa tendenser finns dessvärre fortfarande kvar.

Ett pip och sedan låste sig allt

I avsaknad av Facebook och andra digitala analöppningar fungerar bloggen som min enda statusförmedlare till omvärlden, varpå oroliga själar nu hört av sig och undrat ifall 11 dagars blogguppehåll beror på dödsfall. Så är dock inte fallet. Jag lever, om än knappt.

För två veckor sedan inträffade nämligen det ofattbara. Min dator smittades av ett otäckt och okristligt virus, vilket gjorde den totalt obrukbar. Omställningen blev total. Vem skulle jag nu äta frukost, lunch och middag med? Vem skulle nu förmedla livsviktiga och streamade fotbollsmatcher till mig? Och vem skulle nu värma mina kalla knän i decembermörkret?

Flera dagar försummades i sängen där jag apatisk lät undersöka takets vita kulör medan min kost enbart bestod av ingefärsvin, snabbnudlar och sporadiskt navelludd. Efter några dagar gick jag – oduschad och skörbjuggad – och vaccinerade mig, i hopp om att motgiftet även skulle driva ut de onda andarna ur min oskyldiga laptop. Ingenting hände, förutom att min vänsterarm började värka och agera motsträvigt.

När allt såg hopplöst ut upptäckte jag Dells inbyggda återställningssystem (Prisa märkesdatorer!) som på tio minuter kurerade min livskamrat och därmed också tillgängliggjorde alla mina digitala förnödenheter. Och lika plötsligt som jag försvann är jag tillbaka.

Det ståndaktiga välståndet

Mina inköpta apelsiner är provocerat svårskalade, varför jag låter dem ligga orörda och ruttna. Det här är mitt sätt att säkerställa att jag verkligen bor i ett i-land. Min inkomst säger mig dock att jag mycket väl kan vara bosatt i Vitryssland.

När vi begrov våra planer på livet som inte längre levs

Funderar om jag ska se Gonzo på SVT Play. Har nämligen fått signaler om att det ska vara en sevärd dokumentär om Hunter S. Thompson (mannen bakom Fear And Loathing In Las Vegas) liv och leverne. Vad jag förstått så kremerades han, varpå begravningen blev ett sällan skådat spektakel där askan sköts upp i luften av en jättekanon. Vill minnas att min pappa vid ett löst ögonblick också hyllat alternativa ”begravningar”, och avlagt ett önskemål om att vid dödens intrång hängas i ett träd för att torka, precis som indianerna gjorde enligt min far. Huruvida vi närstående bör ta önskemålet på allvar låter jag vara osagt, eftersom det mycket väl kan ha varit whiskey-flaskan som talat. Men att fundera över sin begravning är väl ändå att lägga energi i fel kista. Något sundare är väl att fundera över vad vi ska göra medan vi lever istället.

Får jag spy i ditt paraply?

Jag har väl aldrig riktigt sett charmen med samhällen där alla känner alla. Att hälsa och småprata med alla på affären är inte något jag prioriterar eller känner ett fluktande behov av. Visst kan det vara trivsamt ibland, men ofta är det ett socialt tvång med högt kilopris.

Det riktigt obehagliga infinner sig dock när ortsbefolkningen vet mer om dig själv än vad du själv gör. Tillåt mig exemplifiera. När jag i torsdags kom till Arvidsjaur fick Madelene ett SMS av en bekant som undrade om det stämde att vi skulle ha barn. Således florerar det alltså ett rykte om att en bebis tar form i Madelenes mage, helt utan både min och Madelenes vetskap.

Så här i efterhand ångrar jag att vi dementerade uppgifterna och höll oss till sanningen. Den ultimata hämnden skulle ju givetvis vara att spä på ryktet, mata gamarna med det saftigaste köttet och medge att tvillingar väntas i slutet av maj.

”Cause nothin' lasts forever, even cold November rain"

Men det var väl ett jävla regnande! Jag brukar vanligtvis inte instämma i den sedvanliga klagosången över höstmörker och dåligt väder. Tvärtom, fint väder för med sig obehagliga förväntningar på aktiviteter som man ibland inte har lust med. Därför kan mörker och regn legitimera musicerande och andra insnöade sysselsättningar, utan krav.

Men någonstans har även jag en gräns. I dag antog mina jeans doften av blöt hund. En stank av en långhårig byracka som efter en regnskur blivit inlåst i en bil med immiga rutor.

Vita piller, vita lögner, vita väggar

Härom veckan hade jag det tvivelaktiga nöjet att få följa med farmor på turné. Gigget, som var hennes första på flera månader, ägde rum på Holmsunds vårdcentral där hon skulle framträda för diverse läkare i syfte att förnya sina recept. (I ett avseende lever hon alltså upp till rockmyten, nämligen konsumtionen av suspekta piller.) Eftersom farmor insisterar på att hörapparat är djävulens påfund hade jag funktionen av tolk, eller närmare bestämt en mänsklig megafon.

När vi satt i undersökningsrummet, just innan farmor skulle dra igång extranumret (en paranoid berättelse om när hon som 15-åring inledde en relation med en finlandssvensk tandläkare som sedermera drog ut alla hennes tänder) började jag fundera över varför färgen vitt har monopol inom sjukvården. Är det dyrare att måla väggen grön, blå eller röd? Eller är det ett säkerhetstänkande? Ponera att man råkat ut för en olycka, blir medvetslös, körs till sjukstugan och vaknar upp till åsynen av ett regnbågsfärgat tak uppstår säkerligen en ohälsosam förvirring och osäkerhet huruvida man deltar i årets pridefestival eller extraknäcker som dagisfröken. Och då kanske det trots allt är bättre med vitt. Antingen är man i himlen eller på akuten.

En bakåtvolt från ingenstans

I helgen såg vi Mattias Alkberg leverera en imponerande kaskad av gubb-punk-rockabilly på Scharinska. Sist vi besökte det iskalla stenhuset var för ungefär 2,5 år sedan. Vi låtsades vara lokalpatriotiska och knöt näven för Glesbygdn och deras bonnreggae.

Några minuter innan spelningen får vi syn på vår granne. Svenskar som vi är har vi givetvis inte utbytt några ord trots grannskapet, utan enbart studerat mobiltelefonen eller golvet de gånger vi mötts i hissen. Men nu, med en harmonisk promillehalt i blodet, drogs vi ofrånkomligt till varandra. Jag frågade om han skulle se Glesbygdn. ”Vilka då?”, frågade han. Det visade sig att han på förhand var mer bekant med ölflaskan än den annalkande scenakten.

Någon minut in i spelningen ser vi någon som ställer sig på kravallstaketet längst fram och helt omotiverat gör en bakåtvolt. Problemet var att publiken inte riktigt ville omfamna detta snurrande försök till stagediving. Han landade dessvärre på huvudet. Spelningen avbröts. Ambulansen kom. ”Han” var vår granne.

Är det inte härligt att kunna ryckas med, att hänge sig, inte tänka efter vad andra tänker om en? Denna beundransvärda människa fick inte bara sluta sin kväll på lasarettet, utan även ett nytt namn: Bakåtvolten.

Jag hoppas (ursäkta ordvitsen) verkligen att Bakåtvolten inte fick några bestående men.

Jag vet att maten är klar, men jag ska bara dö först!

Nu när jag börjat outsourca bloggens kärnverksamhet måste jag bidra med något unikt, någonting annat än utstakade recept för en alkoholvänlig vardag. Så vad sägs om en paradox inom kategorin tv-spel/självmord?

De få gånger jag nuförtiden spelar datorspel görs det i ett uteslutande nostalgiskt syfte, med diverse Amiga-spel från tidigt 90-tal och förgångna Heroes Of Might and Magic-varianter. Dessa pixel-orgier kan inte anklagas för att vara verklighetstrogna i grafik eller uppbyggnad, men så var vi bara lättroade och naiva barn när vi spelade. I dag spelar alla. Från 35-åriga tribaltatuerade familjefäder i Lyxfällan till skötsamma flickor med kavaj och juristutbildning. Det är tydligen en fullt normal och accepterad sysselsättning.

Jag tror vi alla drömmer om ett så avancerat spel att man faktiskt kan göra allting, ett spel med inga som helst begränsningar. Betänk då att det finns människor som faktiskt, med avsikt, avslutar det mest verklighetstrogna spelet på marknaden – Livet! Game over trots överlägsen grafik och oanade möjligheter.

(När jag löst presenterade resonemanget för Henrik undrade han vad det var för roliga svampar jag gick på. Svaret är oxiderat hemmavin.)

Bayersk Hefeweizen (Henrik jästbloggar)

Vanligtvis ligger fokuset i den här bloggen på druvor. I söndags var Anton på studiebesök då jag hade bryggdag och han bad mig då gästblogga, så idag kommer malten och humlen stå i centrum.
Tanken slog mig att man skulle kunna göra ett öl smaksatt med vindruvor, eller kanske pröva att humla ett torrt vin en aning. Aldrig stött på något av dem vad jag kan minnas. Nåväl det får bli ett framtida projekt.

Planen var att brygga en bayersk hefeweizen, ljust veteöl med tämligen liten humlebeska. En typisk sommaröl, men vem orkar vänta tills dess. Jag försökte göra allt så enkelt som möjligt, en dunk flytande maltextrakt gjort på vete- och kornmalt (Weyerman Bavarian Hefeweizen, smakar och ser ut som mörk sirap), en påse frystorkad humlekottar (Tettnanger hette den här sorten, ungefär 40g) och en påse torrjäst (Safale US-05).


Jag brukar försöka följa en av mina favoritprinciper i allt jag gör, även när jag brygger öl. Ockham's rakkniv formulerades av en gammal filosof som hette William av Ockham. Fulversionen av Ockhams rakkniv skulle lyda ”krångla inte till saker i onödan”, eller kanske ”den enklaste lösningen är den bästa”. Så sant att man baxnar. I sanning kloka ord. T.ex. ifall det luktar kiss i hissen. Hur har det gått till? Vad har hänt i hissen? Det kan ju helt enkelt varit någon överförfriskad idiot som pissat i hissen, eller så kan det ha varit en förrymd panda som tagit sig in i hissen och fått panik då den blivit instängd och kissat på sig. Ockhams rakkniv säger då att man ska tro på det enklaste alternativet, d.v.s. en mänsklig förövare.

Själva ölbryggandet blir inte särskilt arbetsamt när man gör det så enkelt för sig. Maltextraktet var för ungefär 18 liter öl, tyvärr hade jag ingen tillräckligt stor gryta så det fick bli 4 mindre grytor istället.


Så i med maltextraktet och pytsa i humlen när det börjat koka. Koka soppan i ungefär 60 minuter.

Efter koket så gäller det att kyla ner ”vörten” så fort som möjligt. När vörten svalnat till ungefär 20 grader så slår man ner den i sin jäshink och häller i jästen. 3 veckor senare är det dags för flasksättning, men det är fortfarande mer än 2 veckor bort. Det blir en senare fråga.

//Henrik Eliasson

Vi stod upp, fast vi satt ned

I kväll var jag och några kompisar och bevistade Krogen krogen (eller heter det bara Krogen nu?) för att plågas av amatörmässig stå upp-komik. Vi var helt enkelt inställda på det värsta, stålsatta inför en rejäl dos pinsamhet, en ekande tystnad och nervöst bortkomna ”komiker”. Och det började helt enligt de uppmålade farhågorna men räddades upp av en gammal stofil som orerade om rullatorer och disfunktionella urinblåsor. Det kändes tryggt. Jag kände mig ung och glad.

Tråka till sig skapandet

Jag är aldrig så kreativ som under de mest långrandiga föreläsningarna, aldrig så inspirerad som när en disträ professor teoretiserar över något för ämnet ovidkommande. Inte för att det är intressant, utan bara för att ens egna tankar tvingas befinna sig någon annanstans. Under dessa tillfällen har jag skrivet oändligt många låtar och romaner, ibland också målat, möblerat om och byggt.

Men så fort jag cyklat hem, rutinmässigt styrt ut köksstolen och startat min laptop är det som om all spirande kreativitet plötsligt förvandlat sig till en (omedveten?) utstuderad metod att tillintetgöra tid utan att egentligen företa sig någonting alls. I det sammanhanget får jag se tillkomsten av detta blogginlägg som en ren triumf.

Glöm Facebook – jag profilerar mig via väntehyllan

En tjej i min klass har ungefär samma efternamn som jag, vilket gör att våra böcker hamnar bredvid varandra på bibliotekets väntehylla. Inget märkvärdigt med det kan tyckas, men till saken hör att Madelene är vansinnigt duktig på att ställa sig i kö på böcker hon önskar läsa via min användare, varpå bokverk som Lyckan, kärleken och meningen med livet och Kokbok för kära ofta frekventerar utrymmet under ”Lidgren”.

Huruvida min klasskompis reflekterat över att jag – tydligen – läser känslosprängda tjejböcker (?) och mys-pys-kokböcker vet jag inte. Men det vore ju tämligen festligt om det spreds ett rykte som sa att ”den där Anton, han är minsann en djup och känslig figur, som dessutom ägnar sig åt hemmasysslor som bakning och matlagning dagarna i ända”.

Plötsligt känns det som jag dukat upp förutsättningarna för ett typiskt Seinfeld-avsnitt.

Tjära nån då!

Vet inte varför, men lusten att uppslukas av potentiella hembryggeriprojekt har lyst med sin frånvaro den senaste tiden. Att som lärarstudent skylla på tidsbrist vore dock befängt, så jag nöjer mig med att konstatera en allmän höstförslappning.

Men så i dag fick jag plötsligt ett begär att spinna vidare på något jag tidigare benämnde ”Läsarsatsen”, och som jag varit oförskämd nog att inte färdigställa (det kan ni läsa om här). Varför jag i dag undersökte huruvida Terva Leijonas tjärpastiller är ämnade att lösas upp och sedermera drickas.

Pastillerna började lösas upp och lägenheten förgylldes av en doft av tjära, så stark att grannarna möjligen misstänkte att jag transformerat min lya till en gammaldags kolmila. Jag mådde, kände att jag återigen var igång, att de övergivna jäshinkarna inte behöver vänta länge! Det är ju nämligen en skör gräns mellan vansinne och ett lyckat vin.

Av färgen att döma skulle glaset mycket väl kunnat innehålla ett urinprov från en alkoholist med vätskebrist en random måndag, men det var alltså tjär-te. Smakade överraskande gott! Nästan som det här:

Läsarsatsen är ju tänkt att bestå av tjärpastiller, chili och ananas. Vad tror ni? Ska man satsa på något mer konventionellt, säg äpple, och spetsa denna mainstrem-skapelse med tjärpastillerna och nöja sig med det? Eller ska vi köra på hardcore-bryggningen?

Summera mera

Det slog mig att jag alltid gillat att åka buss. Att frysande stå och vänta på fanstyget avskyr jag visserligen, men själva åkandet har jag alltid funnit rogivande. Så även i dag.

Jag åkte ned till staden. Tyckte synd om de gröna björkarna som inte förstått att det är vinter. Mina hörlurar fick mig att funderade över hur jag kunnat undgå Bear Quartets album My War i 9 år. Det är ju en melankolisk och lågmäld vän. Som gjord för slaskiga bussturer.

Jag gick förbi någon rödfärgad människa med mikrofon och högtalare. Alla andra gick också förbi. Ingen lyssnade. Även om de enspåriga, över-röda och revolutionära inte attraherar mig på så många sätt, så tyckte jag ändå lite synd om den högljudda torgtalaren. Kanske hade han, liksom björkarna, missbedömt tillståndet.

Sedan gick jag och köpte blanka och lite glittriga leggings.

Searching is killing me

Knuten till den här bloggen är en statistiktjänst som likt en sovjetisk underrättelsetjänst klär av alla inblandade parter utan att de själva vet om det. Intressantast är att se vilka sökord på Google som har föranlett ett besök på Jäst i ditt liv. En gång hade någon plitat ner ”sprängkåt kvinna” i sökfältet, tryckt enter, bläddrat i listan och hittat hit. Rör det sig om en sällsynt oerfaren porrsurfare måntro? Det är ju inga direkta purfärska gestalter som avbildas på näthinnan med den beskrivningen.

Hur som helst, sökaren måste ha blivit tämligen besviken när han (eller hon) inte fick sin pornografi i kategorin klimakterie-realism, utan istället det här.

I övrigt var det fullt normala sökord som dominerade: ”bajs i maten”, ”skorpvälling”, ”byxlös bild” och ”rövargäng”.

Nu när jag skriver hemtenta har jag upptäckt att…

… jag har svårt att uttrycka mig kort och koncist.

Vino Shitto

Tänkte jag skulle visa hur det egentligen går till hos oss hembryggare. Bakom en fasad av mätinstrument, god hygien och noggrannhet döljer sig den inte alltför glamorösa sanningen. I slutändan handlar det om att slänga aromrikt material i en hink, och sedan invänta resultatet. Pölsa i Smala Sussie kan ses som ledargestalt i denna slacker-präglade falang inom hembryggarna.

Angela – The Stalker

Det är inte ofta en lärarstudent tvingas upp så tidigt som 07.00, men i morse var ett sådant undantag. Med frusen och chockvaknad kropp irrade jag runt i lägenheten, helt omedveten om att jag nynnade på Ted Gärdestads Angela. Hela morgonen gick den på repeat i min hjärnlob. Det var fullständigt omöjligt att göra sig av med denna Angela, som var alldeles för klämkäck för en kall och tidig oktobermorgon.

Det sägs ju att Paul McCartney vaknade upp en morgon och upptäckte att han drömt Yesterday, och således skrivit en av historiens största poplåtar i sömnen. Och vad får jag? Den oundvikligt existerande Angela av Ted Gärdestad.

Den tyckande generationen

Sifo spamar mig med diverse opinionsundersökningar. Vissa sektioner är fullständigt horribla och tvingar en att räkna upp alla vitvarukedjor som man besökt den senaste månaden eller kryssa för hur ofta man läser någon totalt okänd fitness-tidning. Andra delar är desto intressantare och behandlar attityder och dylikt.

Så varsågoda. Här har ni mig. Naken och sällsynt utlämnad kastar jag mig ut i cybervärlden med huvudet före!

(Ja, detta är ett förklätt syntest.)

Nu marscherar jag taktfast bakåt, fast framåt ändå

I går lurades jag att under Nolias skivmässa utöka min Pavement-samling och således inhandla mina första skivor på ungefär 5 år. Förutom några plattor som den givmilde Madelene skänkt mig i present har min musikkonsumtion alltså inskränkt sig till enbart illegalt nerladdade stycken under denna period. Förutom moraliska aspekter måste jag säga att musik i mp3-format är torftigt och förbannat opersonligt. Därför kändes det konkret befriande att hålla i ett skivfodral och använda eject-knappen på stereon. Snart överger jag helt ettor och nollor till förmån för LP-skivor.

Ja, jag har läst Matematik C, men blev jag en bättre människa för det? Nej, möjligen marginellt bättre på luffarschack!

Höjden av snålhet måste väl ändå vara att invänta summan för att därefter bestämma sig för kort- eller kontantbetalning, i syfte att öresutjämna optimalt . Exempelvis ger priset 105,30 kontantpriset 105,50, varför en modern kortdragning förefaller optimalt just i denna situation. Är priset däremot 105,20 bör man istället plocka fram den hederliga sedelbunten och fynda varorna för 105 kronor jämnt.

Snålt, säger ni? Kanske det, men låt oss räkna lite först. Anta att vi handlar något minst en gång per dag och att vi genom denna metod tjänar 10 öre per transaktion (möjligen är detta i underkant). På en vecka har vi då skrapat ihop 70 öre, på en månad 3,10 kronor och på ett år 36,50. Om man tillämpar denna metod mellan åldrarna 17 och 65 år kan man lagom till pensionen stoltsera med hela 1752 kronor i den antika spargrisen. Trots åderförkalkning, struma och reumatism kan vi då alltid trösta oss med att vi kan köpa en sån här!

Hissnande upptäckter

Hissen i vårt hus stoltserar som så många andra hissar med en enorm spegel på ena väggen. Varje gång jag är ensam i detta utrymme kommer jag på mig själv med att tvångsmässigt stå och glo i denna glasskiva. Ofta gör jag också reflexmässiga och fåniga grimaser, som för att säkerställa mig om att min motorik fortfarande fungerar. Där står jag trollbunden i några sekunder tills jag vaknar upp ur hypnosen och undrar vad fan jag sysslar med, och hoppas att det bakom spegeln inte finns en kamera eller ett rum som i polisfilmer.

Och apropå hissar. I ren sommartristess skrev jag och Johannes en gång en lapp som skulle bringa lite samhörighetskänsla i huset och hissen, samtidigt som tillfälle kunde ges att sälja bort lite gamalt bråte. Vad jag vet dök ingen upp.

Sjukdomligheten i 3D

När man var liten fanns det många fördelar med att vara sjuk. Även om jag gillade skolan var det med en spänningsfylld befrielse jag inkasserade några dagars giltig frånvaro. Tiden fördrevs effektivt med några VHS-band som visade gamla avsnitt av Räddningspatrullen och Luftens hjältar, samtidigt som jag konsumerade en ansenlig mängd läsk och tilltugg. När det sista bandet nått sitt slut startade jag familjens 486:a med intryckt turboknapp och spelade Wolfenstein 3D tills ögonen blödde.

Nuförtiden är det mest jobbigt, kan inte direkt se charmen med hela spektaklet. Vuxen och duktig googlar jag fram symptomen för svininfluensan istället.

En ursäkt i tredje person

Efter att Madelene genomlidit ytterligare en åtta timmars lång arbetsdag kommer hon dessutom att köra 25 mil i riktning till sin stora kärlek. Den stora kärleken har inte haft en lika mödosam dag. Som lärarstudent har han fått leka bort tre och en halv timme av sitt liv, dock under den tveksamma etiketten akademiska studier, för att sedan slentriansurfa bort resterande del av eftermiddagen.

När Madelene utpumpad och kärlekskrank anländer till lägenheten kl 19.53 finns där ingen Anton. Det lilla svinet har beslutat sig för att spendera kvällen på Carlshem med sin hemmabryggd och sina klasskamrater.

Och Madelenes enda tröst är några falsksjungande idoler.

Häst i ditt liv

På ett tangentbord är steget mellan ett ”j” och ett ”h” bara 1 mm. (1 mm är också exakt en tredjedel av Lutricia McNeals glugg mellan framtänderna, men det har ingenting med saken att göra.) Och eftersom jag långsamt glidit ifrån mina älskvärda jäshinkar skulle jag mycket väl kunna byta fokus. Ett slags paradigmskifte, för att svänga med äckligt vetenskapliga begrepp.

Hädanefter kommer bloggen enbart att fästa uppmärksamheten på muskulösa och spänstiga travare. Häst i ditt liv är det nya, det lite mera spännande, det aningen nördigare men ack så mustiga forumet om Åke Svanstedts ryamatta och tillika livskamrat; hästen. Vem kan egentligen motstå 500 kilo graciös perfektion och fullblod?

Till farmors egna Blue Hawaii – med två Stesolid och Christer Sjögren

Farmor är som vilken farmor som helst, i ett avseende. Hon gillar Christer Sjögren. Därför möts man av en utriven tidningssida med dansbandskungens patenterade leende just innanför farmors ytterdörr. Huruvida hon vet vad hårdrock är för något låter jag dock vara osagt.

Mitt svarta handikapp – kaffe som en social konstruktion

Mina kunskaper om kaffeorienterade drycker är pinsamt obefintliga, vilket också gjort att jag i slutändan är mest förtjust i den mest renodlade formen, nämligen svartkaffe. Inga krusiduller. Men i helgen tyckte Madelene minsann att jag kunde bemöda mig att beställa något lite festligare. Jag begrundade tavlan som föreslog oräkneliga varianter av cappuccinos och latter (vad det nu heter i plural), utan att veta vad som egentligen utmärker de olika sorterna. Till slut föll mitt val på en espresso, det kändes bekant och hyfsat neutralt.

När vi väl fick in våra koffeinspäckade beställningar tackade jag sedvänligt baristan, för att sedan frågande titta ner i en minimal kaffekopp fylld med 2cl kolsvart vätska. Är det ett skämt? Dolda kameran? Jag har dock alltid varit smärtsamt kalkylerande i sociala situationer, varpå jag givetvis låtsades som om jag visste precis vad jag beställt, och att det skulle bli vansinnigt gott med en espresso. ”Åh, som jag har längtat, tack tack…”

Det smakade givetvis förjävla illa och Madelene tvingades (eftersom jag inte vågade överge min stolthet) gå och späda ut det odefinierbara med mjölk. Resultatet blev en kall och besk dryck som jag bittert tvingade i mig.

Nå, över till er världsvana. Ska man dricka espresson som den är? Det är väl ändå inte meningen, eller?

Guldkorn i nudelsoppan

När man kommit ur en intensiv pluggperiod med livet i behåll uppskattar man plötsligt vardagliga ting som man annars tar för givet. Mat enligt tallriksmodellen, skinande diskbänk och möjlighet till slösurfning. Men det här med Idol kommer jag däremot aldrig att förstå.

Jag slår mig själv om jag nu vill, det värker mer att tänka till

Jag och Pierre Bourdieu skriver hemtenta, så kom inte med dreglande krav på underfyndiga blogginlägg.

Daniels bror Henrik – rekommenderad från 18 år

I dag såg jag Broder Daniel Forever, en lågtempo-rulle som spelades in i samband med gruppens känsloladdade avskedsspelning förra sommaren. Givetvis finns det många intressanta trådar att dra i vad gäller fenomenet Broder Daniel, men i dag väljer jag att bara greppa en liten utstickande tåt.

Jag ser alla dessa stjärnögda och svartsminkade tjejer gråta ut sin förtvivlan vid konsertens avslutningsnummer, och plötsligt känner jag mig naket tudelad. Jag har nämligen själv varit där. Varken gråtande, sminkad eller lika hängiven, men där var jag. Hultsfred 2004 och fyra BD-skivor i bokhyllan går inte att förneka.

Som Rob Gordon i High Fidelity sa: Folk oroar sig över att ungdomar ser på våldsamma filmer, men ingen bryr sig om att de lyssnar på tusentals låtar om brustna hjärtan, ångest och depression.

Bilden av de gråtande fjortisarna närmast scenen är numera fastetsad och förevigad i och med dokumentären. Och jag undrar om de inte, likt avdankade porrskådisar, kommer att ångra sig senare i livet. ”Mamma är inte det där du?”, undrar Kalle 5 år i videobutiken.

Vardagens skorpvälling

I morgon står en riktig klassiker på programmet: Salstentamen, med allt vad det innebär. Jag är dock lite besviken på tentans ringa tidsomfattning. En riktig salstentamen är en näringsfattig pärs på åtminstone fem timmar. Nåväl, vi får gotta oss åt det lilla som bjuds.

Hur ska jag då avsluta detta vardagstriviala inlägg? Givetvis med farmors ocensurerade handlingslapp. Exklusivt för Jäst i ditt liv, vägen till 38 kilo och skörbjugg.

- Kupévärmare
- Neutral schampo (parfymfri)
- 2 skorp-paket
- 3 mariekex
- Hallonkräm
- Äppelmos
- 5 Läkerol
- Mjölk
- Tuggummi

En sång, för alla dom

Studentlivet är i mångt och mycket en välbehövlig tomgångskörning, en stillsam stålsättning inför det stora livet och alla dess måsten. Att youtubea bort en hel dag är inget annat än ett tidsbegränsat privilegium studenten bör utnyttja, för snart kan det vara för sent.

Men det finns väl fler faser i livet? frågar den konventionelle. Den förutbestämda cykeln säger att man snart huserar i villa tillsammans med fru, barn och tre odrägliga papegojor (som de nästan lika odrägliga barnen tjatat till sig en vanlig grå oktobermorgon). Detta i kombination med ett heltidsjobb är en gynnsam grogrund för min latenta utbrändhet och tankspriddhet. Jag är tämligen övertygad om att jag, i denna situation, kommer att göra fantastiska blunders, pinsamma tabbar icke värdig en fullfjädrad familjefar och högaktad lärare. Jag kommer garanterat tanka diesel i familjens etanoldrivna Passat och sedan glömma mig själv på dagis.

Det var en gång ett kiwivin (en receptbelagd berättelse)

Som nyfrälst hembryggare tillverkade jag förra sommaren ett vin med kiwi som huvudingrediens. I detta fall bör dock nyfrälst läsas synonymt med oerfaren och inkompetent, vilket också fick långtgående konsekvenser. Vinet är i skrivande stund odrickbart. Unket och förstört. Dödare är dödast. Sju vinflaskor rakt ner i slasken.

Hur kunde det här hända? Här är några förslag, som också kan ses som allmänna tips för den alkoholkåta hemmafixaren:

- Jag borde ha rört ned det uppflytande ”locket” med fruktmassan dagligen (alltså innan man har silat bort den). Dels för att laka ur alla aromer och dels i syfte att hindra fruktmassan från att mögla till följd av för stor kontakt med luften.
- Efter klarningen klantade jag mig och rörde upp lite av bottensatsen vid omtappningen. Detta resulterade i att alla flaskor fick en tydlig bottensats innehållande döda jästceller, vilket förmodligen förklarar vinets snabba förruttnelse. Om olyckan är framme och bottensatsen rörs upp vid omtappningen bör man klarna om vinet, i stället för att av ren lättja buteljera.
- På grund av en naiv okunskap lämnade jag för mycket luft i flaskorna, vilket kan ha bidragit till att vinet lagrades fortare och så småningom också oxiderade. Fyll flaskorna till en nivå som motsvarar normala systembolagetprodukter.
- I en studentlägenhet återfinns tyvärr ingen matkällare, och 22 grader är ingen optimal lagringstemperatur för vin. Eftersträva 12˚C.

Om ni nu mot förmodan ändå vill göra er egna sura och okonventionella kiwikamrat följer här mitt recept som motsvarar 10,5 liter vid start och ca 7 liter efter silning och diverse omtappningar.

- 30 Kiwis
- 4 lime
- 140 g russin
- 2,5 kg socker (kan med fördel tillsättas i två omgångar)
- 1 paket Kiviks lättdryck, Tropisk
- vinjäst + jästnärsalt, citronsyra, svavla


Skär bort luddet från alla kiwisar, finfördela dem och russinen med fantasins hjälp och tänk på att absolut inte få med ”det vita” från limen. Blanda allt och tillsätt jäst och övrigt kollijox. Efter ungefär en vecka är det dags att avlägsna fruktmassan, antingen genom en hålslev eller en grovmaskig sil (durkslag?). Jäs färdigt på vanligt vis och resultatet blir en synnerligen sur bekantskap med en stöddig alkoholhalt på 14 %. Grattis världen!

Det alternativa vasaloppet

Börjar så smått återhämta mig från helgens odefinierbara bravader. Ur hälsosynpunkt är det nog tur att Niklas inte besöker oss i Umeå alltför ofta. Hans klassiska paradnummer Mora-Nisse, bestående av Galliano, blåbärssoppa och grädde, är en ganska lömsk företeelse.

Många gånger eftersträvar jag en liten twist i mina blogginlägg, en oväntad avslutning eller en finurlig slutsats. I dag kommer det inget sådant, utan en avrundning á la blaha-blaha-pannkaks-blogg: Nu ska jag äta chili-oliver, ta på mig tjocksockar och se på fotboll. Hej hej…

Farmor 4-ever

I går var jag, Johannes och Henrik i mina föräldrars stuga för att spela musik. Farmor skulle dock med all säkerhet hävda att det är hennes stuga, och att så alltid varit fallet. Farmors tidigare närvaro i byggnaden har onekligen satt sina spår i form av stugans underliga planlösning. Hon har byggt ut huset i tre etapper, där ett resultat av denna naiva expansionslusta är sovrummets placering mitt i stugan. Visserligen finns här ett fönster som vid en första anblick skulle kunna misstas för en efterlängtad utväg till friheten, men bakom denna ruta återfinns bara ett annat rum.

Det gul-daskiga skenet, 70-talstapeterna, den röda heltäckningsmattan, sängens centrala position och fönstrets mystiska funktion kan generera de mest otrevliga associationer. Tänk öststatsland, tänk trafficking, tänk prostitution. Det var ursprungligen tänkt att lokalen skulle fungera som inspelningsplats för Lukas Moodyssons film Lilja 4-ever, men att regissören själv refuserat valet med följande motivering: ”Visst ville jag göra en gripande och upprörande film… men att lägga vissa scener i det där rummet… ja, de skulle bara bli för mycket. Folk måste ju ända klara av att titta liksom.”

Musiken är en liten ploj-låt vi spelade in för ungefär 9 år sedan. Rysk misär när den är som bäst.

Att lura sig själv – Placeboeffekt och psykologiska utgångspunkter (15hp)

Det är förkylningstider. Alla går omkring och snörvlar, beklagar sig över halsont och höstlig slöhet, och oroar sig över svinet till influensa som befaras grymta högre än någonsin veckorna framöver. Jag står dock helt utanför dessa bakteriella hotbilder. Som handspriten personifierad skrider jag fram bland allmänna utrymmen och räds inga ingrodda tangentbord eller flottiga toaletthandtag. Jag skulle kunna slicka på varenda pinal bland universitetets lokaler och ändå inte bli förkyld. Hur är det möjligt? undrar ni. Jag äter Enomdan, svarar jag.

Madelene är dock inte lika positivt inställd. Hon menar att tabletterna inte har någon större effekt, bara att jag får i mig för mycket vitaminer vilket kroppen inte kan ta emot, varpå överskottet lagras som fett. Jag håller för öronen och försöker efter bästa förmåga spjärna mig från alla kritiska röster. Börjar jag själv tvivla på preparatets förträfflighet ligger jag snart utslagen, med en extra lunga som enda räddningsplanka. Placeboeffekten är fantastisk så länge man inte är medveten om den.

The church is burning

När jag i dag styrde bilen från Arvidsjaur till Umeå diskuterades det gångna kyrkovalet på radion. Valdeltagandet på knappa 12 % (bland röstberättigande) skulle debatteras, och de var många som bestört hävdade att ”det är ens skyldighet att gå och rösta!”.

Jag hade någon vecka tidigare fått hem ett röstkort, vilket visade att jag tydligen är medlem i Svenska kyrkan. Jag blev givetvis orolig för att traditionens osynliga hand eller någon annan slags instans automatiskt anmält mig till ytterligare föreningar, organisationer eller gemenskaper utan min vetskap. Amnesty? Kennelklubben? Sverigedemokraterna? Nykterhetsrörelsen?

”Det är ens skyldighet att gå och rösta!” fortsätter radion att gasta.

Jag tror inte på någonting. Varken gud eller något högre väsen. Ingenting! Det är min fasta övertygelse. Att jag då som icke troende skulle ha en skyldighet att påverka en organisation som jag inte har något gemensamt med är tämligen bisarrt. Att jag ska bestämma över hur Svenska kyrkan ska se ut är fullständigt orimligt och dessutom respektlöst mot alla beundransvärda personer som verkligen är troende och bryr sig om religionen och kyrkan.

Jag stängde av radion, slog igång ett blandband som spelade Catherine Wheels Eat My Dust You Insensitive Fuck, samtidigt som jag funderade över hur man bär sig åt för att gå ur Svenska kyrkan.

Ett isglassvin i tiden

Ni minns väl sommarens högriskprojekt? 1,5 liter isglass-gegga mynnade så småningom (efter en misslyckad omtappning) ut i endast tre små flaskor. I går fick Henriks smaklökar förmånen att bekanta sig med denna pikanta skapelse.

- Nå, vad tycker du? undrade jag ivrigt.
- Det smakar… mineraler. Jag tänker på mossa och stenar… och jord, svarade Henrik och tittade misstänksamt på glaset och dess brun-rosa nyans.

Mossa, mineraler och stenar känns ju väldigt naturligt och jordnära. Med lite fruktbar fantasi skulle vi kunna säga att jag bryggt ett organiskt och ekologiskt vin, i enlighet med nutidens rakryggade ideal.

Ett ovälkommet intermezzo

Finns det någon vänlig själ som önskar rengöra och sterilisera ungefär 30 flaskor? Jag bjuder på langos och ingefärsvin.

(Det där med langos var lögn. I övrigt är det ett tämligen korrekt och sanningsenligt inlägg.)

Bloggen 1 år – självrannsakningens dag

Bloggens ettårsdag skulle kunna förgyllas av återblickar och sentimentala ögonblick. Men den har dessvärre hamnat i en identitetskris och har således svårt att hylla sig själv, propagera för sin existens i en redan mättad bloggosfär. Till en början trodde den på sin unika vinkel med hemmaproducerade alkoholprodukter som utgångspunkt, ofta framställda på ett överironiskt sätt där dryckerna lanserades som fullständigt vedervärdiga produkter knappt konsumerbara ens för den snåle och sluge student-tarmen.

När bloggen nu trött tittar sig själv i spegeln ser han en i mängden. En överpretentiös dagbok som sållat sig till fårskocken, och till resten av alla bräkande gelikar. Var tog allt vin vägen? undrar ni och jag och alla andra. Men misströsta icke! Flaskorna är inte tomma och dirigenten själv hoppas kunna återta kommandot över jäshinkarna. Fungerar inte det kommer han att börja med videodagbok och puta med läpparna.

Nu börjar ett nytt år.

Farmor teoretiserar

Under dagens besök hos min beryktade farmor fick vi lyssna på en fantastisk monolog där hon förklarar varför det aldrig klickat mellan min mamma och henne. Enligt farmor härstammar delar av hennes släkt från Tyskland, medan min mammas släkt påstods ha sina rötter i Libanon, och även vara av judisk påbrå. Detta rasbiologiska resonemang tyckte farmor förklarade alla års motsättningar och glåpord.

Efter en stunds tystnad (eller tystnad och tystnad, farmors kupévärmare sprider alltid ett öronbedövande surr) ifrågasatte jag hennes tvivelaktiga faktabank. ”Inte visste jag att mamma är från Libanon.” ”Nej inte din mamma, men din morfars föräldrar. Det har han berättat för mig.”

Min morfar har alltså för många år sedan lurat i min farmor att de är judar, utvandrade från Libanon. Drivna på flykt, på jakt efter ett välsignat land i norr, till tryggheten. Fantastiskt roligt! Visserligen har min mamma en sällsynt stor näsa och karaktäristiskt mörka ögonbryn, men att påstå att hon har utländskt blod är som att hävda att Kalles kaviar är en turkisk smärtstillande salva.

Men varför ta denna illusion från farmor. Den kan hon få behålla.

Trasiga Chapman

Först trodde jag att Tracy Chapman var en kvinna. Sedan påstod Madelene att Tracy Chapman är en man, precis som det vore allmänt självklart. Efter lite googlande är han åter en kvinna. Fascinerande.*

*Noteras bör att hennes musik är lika könlös som hon är, och att den följaktligen kan betraktas som blindtarmen: man kan leva lika bra utan den. Belackare kan möjligen påstå att jag inte bör uttala mig eftersom jag endast hört några enstaka låtar. De kan ha plågsamt rätt.

Hej! Ska vi plocka mask

Nu möts vi nästan dagligen på cykelvägen till och från skolan, jag och en gammal klasskompis från låg- och mellanstadiet. När vi var 6 år bestämde vi oss för att plocka daggmaskar tillsammans. Den friska vårskuren hade lurat ut de ivriga maskarna på trottoaren, och som en självklarhet bestämde vi träff för att ta tillvara på det sällsynta tillfället. Det blev en lyckad eftermiddag, fångsten var stor.

19 år senare möts vi alltså på en cykelväg med blickar på några tiondelar som hälsningar. Det är det välkända dilemmat, har man inte hälsat på några gånger är det svårt att plötsligt börja. Det krävs någonting annat, en annan situation, kanske fest, kanske alkohol.

Äh, nu ska vi inte vara såna. Vi bor ju nästan grannar. Det är bara att ringa på hos henne och fråga ”ska vi plocka mask?”.

Och plötsligt får man besök av farbröder i vita rockar som tycker att man borde ta på sig en sådan där tröja där man inte kan röra armarna.

Fiskfarsen: akt 2

Anton med ätpinnar var en så beklämmande syn att Henrik vidtog åtgärder. Så nu har jag alltså mina alldeles egna trästickor. Hädanefter är kniv och gaffel historia, så även hetsätning. Tack.

109 kronor plockepinn

I dag åt jag sushi för första gången. Kände mig gravt utvecklingsstörd när jag tampades med de bångstyriga ätpinnarna. Det var en ojämn kamp med en redan förutbestämd vinnare. Jag tittade mig runt i lokalen. Alla kunde, utom detta blockmongo till sushiätare. Vi hade dock valt en strategisk plats i restaurangen, vilket gjorde att jag trots allt kunde sörpla i mig portionen tämligen ostört.

Sushi verkar vara väldigt inne och trendriktigt. Här samlas gemene modebloggare med tillrättasnurrade scarfar och sätter i sig… rå fisk. En något oväntad kombination. ”Men asså hallå, fy fan det är ju typ rå fisk”, torde vara en mer förväntad reaktion. Henrik hade en teori om att hängivenheten till denna något okokta maträtt har sin grund i ursprungslandet, det coola Japan.

Vi enades om att en norsk motsvarighet skulle vara omöjlig.

Separation i moll, fast ändå inte

Jag och min vän Roland har efter tio fantastiska år gått skilda vägar. Det var ett tårdrypande farväl till en vän som hjälp mig att spela in sammanlagt 212 låtar med varierad kvalitet och vi har således tillbringat nästan 1000 timmar tillsammans.

Jag dumpade honom till förmån för en Yamaha med 16 kanaler och hårddisk. Världen kan vara bra orättvis och jävlig ibland.

För att hedra min utflugna kamrat kommer här den sista låten jag spelade in med Roland. Kanske inte mitt starkaste ess, men jag gillar Shout out louds-flörten med trumstickskompet.

Studenten som vägrade växa upp och köpa sina böcker

I dag såg jag alla dessa nya studenter irra omkring på universitetet. I deras ögon fanns en nervös förväntan om ett äventyr, något nytt som väntade dem. De vandrade tämligen planlöst fram i små grupper, tillsammans med människor som för några timmar sedan varit helt obekanta för varandra men som nu var den enda stöttestenen på väg in i en nervkittlande framtid.

Jag observerade denna förväntansfulla och parfymerade massa och lånade, med mekaniska rörelser, mina böcker. För mig blir det här sjätte året. När jag tog mina första ängsliga steg på universitetet kostade kaffet 5 kr, Lindellhallen var ett svettigt och klaustrofobiskt UB-fik och utestället var Blå.

Om två år till tjänstgör jag som lämplig inventarie.

En obetalbar dubbelmoral

Så har vi då provat på det här med spel och dobbel. Eftersom vi alla enligt svenska staten är totalt oförmögna att tänka själva och fatta våra egna välgrundade beslut fick vi nöja oss med ett kasino styrt av statens trygga hand. Denna hand hade formulerat små aforismer och uppmaningar överallt i lokalen. ”Spela inte för mer än vad du kan berätta om för familj och vänner”, ”Tro inte att du kan vinna tillbaka det du har förlorat” och den mest välkända ”Spela lagom”. Spela lagom!

SPELA LAGOM!

Jag vill spela lagom. Problemet var bara att minimiinsatserna var så omotiverat höga att det inte gick att göra det. Minst 500 kr inköp till pokerbordet och 50 kr per omgång i Blackjack. Hur i helvete, Margareta Winberg, ska jag kunna ”spela lagom” då?

I ren frustration brände jag mina 500 riskdaler på poker. Men det gör ju absolut ingenting eftersom välfärdsstatens ”rakeback” kommer i form av studiemedel och bostadsbidrag. Systematiskt hyckleri och dubbelmoral är vad det är.

Titta! Ett kasino i trygghetsnarkomanernas förlovade land

Helgen ska spenderas hos Niklas i Sundsvall. Vi ska försöka spela bort allt vi lyckats tjäna ihop under sommarmånaderna. Några flaskor hemmavin i bagaget säger mig att det inte är en övermäktig uppgift.

Fars lilla Olle (?)

Fjolårets blåbärsvin (Mors lilla Olle) var, och är fortfarande, en mycket trevlig bekantskap. Därför har jag nu påbörjat arbetet med årets variant som förväntas bli ännu smakfullare med några nävar hallon i hinken. Men första anhalt är alltså skogen, som tyvärr frekventeras av sinnessjuka mängder mygg. Notera då att jag är uppvuxen i den okrönta mygghålan Sorsele och borde vara van vid dessa flygande åkommor, men icke.

Inge’ fara med ingefära

Jag har tidigare berättat om mitt tämligen misslyckade ingefärsvin. Med en märklig eftersmak av trä, nötter och olja har många provsmakare grimaserat illa och jämfört skapelsen med spya och dylikt. Därför har flaskorna fört en ganska anonym och tillbakadragen tillvaro i min garderob, ända till i går.

Jag och Johannes beslutade oss för att utmana utbölingen, konfronteras med rävgiftet, helt oskyddade kasta oss in i den beska ringen. Och vad händer? Eftersmaken är borta och vinet har antagit en betydligt rundare karaktär, på gränsen till välsmakande. Johannes beskrev drycken som en ”dålig Madeira” eller hemmagjord Marinella.

Och plötsligt förvandlades vi till finniga femtonåringar och blandade ut ”Marinellan” med Trocadero. Bitterljuvt!

Känsla för känsla

Som sjukligt erfaren Youtube-seglare har jag stött på många guldkorn inom avdelningen musik. Många är de klipp som trollbundit mina ögon och bildat en heltäckande gåshud över min kropp. Bon Ivers a cappella-version av For Emma är möjligen en av dessa, men väcker också en känsla av fullkomlighet. I all sin enkelhet och spontanitet, glädje samtidigt som svärta, är denna melodi inget annat än 145 sekunder koncentrerad harmoni. En harmoni och okonstlad perfektion som torde få varenda illasinnad orosmakare att kapitulera, hissa vitflagg, sänka garden och kasta vapnen. Hur skulle vi kunna bråka när sådana här tongångar och själslig salva smörjer våra hörselgångar?



Sedan tänker jag på hur fort en känsla försvinner. En vecka in i lumpen var jag övertygad om att jag skulle kunna stå ut med allt, arbeta med vad som helst, ingenting skulle kunna vara värre. En vecka efter avslutad värnplikt var jag åter lika försoffad, blasé och kräsmagad.

Och återigen höjer vi garden och plockar upp våra vapen.

Åh nej, han lägger bajs i maten!

Sitter i min ensamhet och funderar på det här med arrak. Efter några tysta överväganden har jag kommit fram till att det är djävulens verk, en fullständigt avskyvärd arom, beredd att förstöra varje potentiellt välsmakande konfekt. För att inte tala om alla djävulens hantlangare som illvilligt blandar i denna avskyvärda krydda i alla godsaker, samtidigt som deras käftar gastar ett sådant där elakt skratt som skurkarna i tecknade filmer avger.

Eller krydda. Vad är då egentligen arrak? Min gissning är att arrak framställs genom att blötlägga tånaglarna från skolösa alkisar, för att sedan silas fjorton gånger genom Leif GW Perssons framtänder. Processen avslutas med att vätskan får torka tillsammans med slumpmässigt hopskrapade cigarettfimpar och sanitetsbindor. Och några månader senare uppenbaras några russinliknande klumpar. Arrak, mina damer och herrar!

Fyra små rätter

Då var det dags för en plikttrogen uppdatering om mina senaste strider i vinfabriken. Ledighetens obligatoriska försoffning har inte precis gynnat mina fyra pågående vinsatser, men nu har jag och gummihandskarna i alla fall gjort slag i saken. 33 liter är det frågan om. För överskådlighetens skull presenteras de i sällsynta underrubriker. Varsågoda.


Novum 7-dagars, Röd Rioja
Denna sats fyndade jag för halva priset (85 kr) från ICA Berghem i vintras, vilket ger en produktionskostnad på svindlande 3,50 kr per flaska. Här pratar vi Rioja för en studentplånbok! Satsen är i skrivande stund färdigjäst och jässtopp är för ordningens skull tillsatt. Smaken då? För att komma direkt ur hinken är gommen positivt överraskad. Ingen tydlig jästsmak och en angenäm sötma trots -4 ochlegrader. Alkoholhalten landade på oväntat låga 11,5%, vilket möjligen förklarar varför det smakar gott redan i detta tidiga stadium. Nu väntar urskakning av kolsyra, klarning och buteljering, sedan höstligt frosseri.

Blåbär/lime, Kiviks lättdryck
Det här lilla aset har hängt med sedan februari. Vår sex månader långa relation har kantats av avbrutna jäsningar, påtvingade omtappningar och otaliga meningsskiljaktigheter. Så vad har han att erbjuda nu när jässtopp är tillsatt och urskakning av kolsyra påbörjats? Jo, en rosa, fadd, något stickande och sötsliskig vätska på 8,8 %. Vi kommer aldrig bli vänner.

Hallon/persika, Kiviks lättdryck
Denna seglivade skapelse har ärvt samma förkastliga gener som sin ovan beskrivna storebror. Arrogant uppsyn, frätande odör (etsade sönder jäsröret och skapade på så sätt ett ohälsosamt lufthål) och provocerande färg är några av hans motbjudande attribut. Smaken är inte mycket bättre och 12 % gör den också till en tämligen svårsmält historia.

Twister (isglassvin)
Äntligen en lyckad försökskanin! Jäste egentligen klart på bara några dagar men har tvingats vänta in övriga satser för att tajma in klarningen. Den delar generöst med sig av sina 10,5 %, sin tropiska och fruktiga bakgrund, och smakar syrligt och friskt, dock med en viss jästton i kulissen. Med andra ord mycket lovande för att komma direkt från jäsningsfasen, men att spåra modern i en isglass är förmodligen svårt även för den mest inbitna konnässören. Det som möjligen skulle kunna lämna mer att önska är den kloak-rostiga färgen. Men va fan, nu är ju detta varken en skönhetstävling eller systematisk rasåtskillnad. Skål!

Ett outro, inget annat

Som lokal glädjeflicka, förlåt lokalvårdare, blir man systematiskt utplacerad på diverse arbetsplatser för att generöst erbjuda sina tjänster iförd tajta gummihandskar. I dag fick jag tillämpa mina kunskaper på Arvidsjaurs äldreboende.

Klockan var 07.50, några enstaka rullatorkuskar hade avslutat sin grötstinna frukost och hittat ut till receptionen som också fungerar som en välbehövlig mötesplats. De satt tysta. Förmodligen var morgonen för ung för konversationer, och kanske också för ung för de karakteristiska hostattackerna. Kanske var det en fridfull tystnad. Eller en ödesmättad, medveten om tidens förgänglighet, värk, nödvändiga blöjor och minnesluckor.

Plötsligt bryts denna svårtolkade tystnad av Lasse Stefanz Det här är bara början, som kvinnan i receptionen satt i gång. ”Det här är bara början på något nytt”, sjunger Lasse (eller Ztefan, eller vad han nu heter denna fejk-amerikan i cowboyhatt).

Jag stannar för ett ögonblick till i min patenterade skurkäppsrörelse och observerar denna krock. Svenssonmärkt och oreflekterad dansbandsoptimism möter ålderdomens hopplöshet. Jag vet inte om det är en hälsosam kollision, men onekligen hjälpligt tragikomisk.

Röda toadörrslitare

I stort sett finns det två sorters människor. De som rycker i låsta toalettdörrar och de som inte gör det.

Alla har vi någon gång bevistat toaletten då någon, trots att dörren är låst och tydligt signalerar rött, plötsligt rycker i handtaget för att komma in. Denna kategori människor är förmodligen alldeles för upptagna för att lägga energi på att notera huruvida dörren är låst eller inte, det känner man ju när man tar på handtaget. Dessa människor oroar sig inte över småsaker och låter livet gå sin gilla gång.

Jag däremot, tillhör den andra kategorin och har aldrig ryckt i en låst toalettdörr. Jag är tyvärr alldeles för medveten för mitt eget bästa, ser allting utifrån tredje person eller ett synnerligen ohälsosamt fågelperspektiv. ”Nu går jag till toaletten”, tänker jag istället för att bara gå till toaletten. Med denna ständiga medvetenhet är det förstås omöjligt att komma undan från ett rött lås.

Jag önskar ibland jag vore lite av en toalettdörrslitare.

Hemvändarhelgens ofrånkomliga kretslopp

Det här med hemvändartillställningar är jag lite kluven inför. Det är därför med skräckblandad förtjusning jag i kväll kommer att knalla till Holmen gungar, Sorseles stora festival där vi slåss med myggen och ibland också med oss själva.

Jag kommer möta människor jag gått i samma klass med, byggt lego med och sparkat boll med. Gemensamma intressen, och således också gemensamma samtalsämnen, ter sig inte längre lika naturliga. Därför blir samtalen ofta en ohälsosam tomgångskörning där vi plikttroget, och något förskönat, redovisar var vi bor och vad vi i nuläget sysslar med.

För en person med, en visserligen kontrollerbar mängd, social fobi är alla dessa möten tämligen påfrestande. Jag ska inte sticka under stolen med att sådana här kvällar kräver sin promillehalt, och jag lyckligtvis inte är ensam om att praktisera denna teori. I slutändan har alkoholen påverkat oss till den grad att vi alla glömt var vi bor och vad vi gör. Så nästa möte blir en repris av ett program som vi inte minns att vi har sett.

Skål. Nu börjar det.

Den nya och kluvna serveringskonsten

Efter vår tripp till huvudstaden, med dess fasansfulla tempo och berg-och-dal-banor i åtanke, skulle det vara tryggt att komma hem och se att allt är som vanligt. Dra en lättnandes suck över att känna igen sig och slippa obekanta ting och nymoderniteter. Men vad ser man? Jo, att ICA Maxi nu börjat servera mjukglass mellan bägare.


Den trötta och rödklädda figuren i Maxis matservering ställer alltså upp två bägare och applicerar glassen mitt emellan dessa. Sedan får man efter bästa förmåga försöka sörpla i sig mjukglassen innan den smälter och sipprar ner på stengolvet, varvid någon av alla dessa lössläppta och högljudda 2-åringar som vanligtvis frekventerar lokalen förmodligen tar tillfället i akt och slickar i sig härligheten.

Det här med mjukglass mellan bägare har inte ens Stockholmarna anammat.

Bellman i farstun

Johannes sköter blomvattningen när jag är borta och brukar då passa på att våldföra sig på vår stackars griffeltavla. Denna gång bjöd han på en klurig liten quiz. Hur väl kan ni er Bellman? Ett ord ska bort!

Hallon/persika tog sitt liv bara 4 månader gammal – men låt oss suga på karamellen

Hemma i lägenheten möttes jag av en fasansfull syn. Min vän Hallon/persika hade under mina två frånvarande veckor tappat lusten att leva. Med enorma skuldkänslor böjde jag med ner och begrundade förödelsen med mina oerfarna CSI-ögon. Hur kunde det hända? Visserligen hade jäsröret lutat en aning sedan länge, men att halsen helt plösligt skulle brisera kunde väl ingen tro. Att sitta inspärrad i en toalett sedan februari kan tydligen få även den mest aktiva och sprudlande vinsatsen att tappa gnistan. Jag, vinmakarnas egna Joseph Fritz, började tveka. Vad ska jag nu göra med fem liter förmodligen infekterat och odrickbart vin?

Jag hällde upp ett glas och tvekade. Luktade. Tyckte färgen verkade ovanligt suspekt. Men jag måste ju smaka. Så det gjorde jag.

Vinet verkade faktiskt ha överlevt förrädiska bakterier, ett hyfsat dammigt badrum och 26 ohälsosamma grader. Den rosa vätskan hade alltså trotsat alla regler om vinbryggning och smakade i slutändan vin. Jag skulle till och med kunna påstå att det var gott. Kunde det vara sant? Med ivriga rörelser fyllde jag mätglaset och kunde konstatera 8 ochslegrader, alltså en alkoholhalt på 11,8 %.

Men som ordspråket bekant förtäljer, man ska inte ropa hej förrän man har hoppat över jäshinken, buteljerat och lagrat.

En ingrodd sedvänja

Nu har jag avklarat två dagar inom städbranschen. Som förste ledamot i ledighetskommittén är jag nu, efter denna våldsamma arbetsinsats, välförtjänt av en tre veckors lång semester. Sedan återvänder jag till städhinken i slutet av juli.

Har ni tänkt på (hade en ambition att aldrig börja en mening så här, men nu sitter jag med handen i honungsburken) att städskrubbar ofta fungerar som en frizon för annars pedantiska golvkosmetologer. Med andra ord, hur glänsande rena lokalerna än är så ser städskrubbarna förjävliga ut. Tomma kartonger, oidentifierat bråte, skitiga golv, otaliga dammråttor och otäta kranar karaktäriserar detta skygga skrymsle.

Det här är väl samma fenomen som att skomakarens barn har de trasigaste skorna.

En blodsugande comeback

Det var länge sedan sist. Ju längre man väntar desto större blir kraven. Låt oss spränga dessa förhoppningar om djuplodande utläggningar om Sartre och fan och hans moster, och förklara nuvarande förutsättningar. Jag sitter tämligen utpumpad, i Arvidsjaur, klockan är 02.28, jag är något över salongsberusad, jag borde förena mig med övriga familjen efter kvällens 60-årskalas, men sitter här och småfyllebloggar. Vi smet iväg, jag och Madelene, och besökte Arvidsjaurs logdans. Träffade ungefär samma gamla kompisar som vi gick gymnasiet med. Slogs med myggen och lekte fjortisar, gick samma gamla vägar som vi gick när gymnasiet trodde vi var vuxna.

Det är konstigt det här med tid. För ungefär sex år sedan bodde ”Beer Gore” i posthuset. Vi kunde gått in där, druckit vin direkt ur flaskorna och diskuterat vad man bör få röka och inte röka. Nu har han två barn, jobbar på Beijers, sågar bräder och är mer normal är de flesta av oss ständiga wannabieflummare kommer att bli. Vi som fortfarande går på samma gator och tror oss vara 18.

(Paus i 18 minuter)

Sådär, nu har jag kokat pilsnerkorv och serverat de sista tappra. Det slog mig att jag alltid varit en analyserande människa, en sådan som dragit sig tillbaka och observerat, dragit slutsatser, och vid berusningens tider klivit utanför sig själv och vid toaletten sagt ”jaså, nu står du här igen din sorliga urinspridande fan och tror sig vara mycket smartare än alla andra”. Det är jag inte.

Nu är det dags att plugga in myggspiran och sova. God natt. Vi kommer ses oftare i sommar.

Garagerade traditioner

I morgon bär det av till Laisvik, byn bortom asfaltsvägar och lagar. Midsommarlunchen brukar vanligtvis avnjutas vid det enorma runda utomhusbordet, men vid dåligt väder breder släkten ut sig i garaget, varvid vi kan insupa både dieselångor och förmiddagssnapsen i samma andetag. Säga vad man vill, men Laisviksborna blir aldrig rådlösa.