Löfte om framtiden

Till min stora förvåning verkar det som att det finns människor där ute som trots allt läser denna blogg. Väldigt roligt tycker jag, samtidigt som det, av någon outgrundlig anledning, sätter en viss press på mig som ordbajsande skribent (ett framtida mål är att i varje inlägg inkludera ordet "ordbajs").

Hur som helst tackar jag för alla besök och lästa petitesser till inlägg, och dammar av mitt enda och förmodligen även ohållbara nyårslöfte:

Jag ska uppdatera denna sörja oftare.

I ransoneringens land

Jag är hemma i Sorsele. Ortens avlägsenhet gentemot civilisationen manifesteras väl på mataffären. Det känns som att i krigstid försöka komma över en anständig mängd ätbara produkter i syfte att försöka överleva så länge som möjligt i vinterkylan. Samtidigt kryper det fram en gnutta solidaritet (till och med i en libertian som jag) när man står vid kyldisken. Ska jag ta en till mjölk? Kanske kommer då någon familj att tvingas äta julgröt med vatten och salt som de enda delikata tillbehören. Jag tar bara två liter, går hem och konstaterar att mjölkens bäst före-datum är imorgon och påläggets idag. I ransoneringens land väntar man på nästa års nyhet – bananen.

The plane took a big fart and vanished like a prick in the air

Förra helgen bekantade jag mig med Ålidhems fuktiga underground. Mitt bestående minne från Krogen Krogen är den sanslösa fisodören som belägrade dansgolvet kvällen igenom. Det behövdes ingen sådan där artificiell och östeuropeisk discorök som vanligtvis brukar frekventera dansgolvet, eftersom där fanns istället ett moln bestående av invärtes gaser. Något liknande har jag bara upplevt en gång tidigare. Essex Greens spelning på Hultsfred 2004 var säkert fantastisk, men det enda jag minns är lukten av alltför många dåliga festivalmagar på alltför liten plats.

Vart vill jag komma? undrar ni. Jo, till saken hör att vid varje tillfälle har folkmassan bestått av majoriteten kvinnor. Vid Essex Green-konserten var det säkert uppemot 80 % tjejer. Är det så att tjejer fiser mer än killar, eller ser killarna sin chans att på ett diskret sätt vädra i hopp om att någon av det andra könet ska få skulden? Hjälp min nu, annars ser jag ingen annan utväg än att viga tre år till att doktorera i ämnet (Biokemiska stridsmedel, 220 hp).

Arvidsjaur

På tisdag drar jag till Arvidsjaur. Det vankas julbord i Glommersträsk med Madelene och Sparbanken Nord. Jag gör det 2 % för min egen skull och 98 % för Madelenes. Har hon formligen bott längs inlandsvägarna under hela hösten, kan jag väl för fan ställa upp någon gång. Jodå, så nu sitter jag och läser på om räntebildning och fondsparande. Man vill ju inte sitta med hakan i laxen, om man säger så.

Hur som helst är det alltid ett äventyr att vara i Arvidsjaur. Här ser vi Madelenes pappa gladeligen stycka de sista bitarna från en björn han så stilfullt fällde från vardagsrummets utvikta fönster. Denna björn hade gäckat familjen under lång tid och när den försökte klösa sönder sätet på familjens nya och bredbandade Lynx var måttet rågat. Tre skott, och en timme senare på diskbänken.

Senare på kvällen drack vi Norrlands Guld iklädda orangea Helly Hansen-ställ, för att sedan åka runt i flaket på en oregistrerad pick-up och skrika ut vår stolta jaktlycka. Jag var länge osäker om man verkligen fick göra så här, men när vi mötte fyra likadana gäng tillsammans med ortens rättskipare blev jag lugnare.

Jag hoppas på lika lustfyllda påhitt denna gång.

Farmorcitat #5 – definitionen av ”allt”

Igår pratade jag med farmor i telefon. Eller rättare sagt så pratar hon i telefon medan jag mekaniskt inflikar några ”jaha”, ”jaså” och ”det var ju bra”. Under hennes enmansshow (enkvinnasshow?) fick jag, efter 24 års ovetande, äntligen reda på vad ”allt” egentligen innebär:

”Du kan ju allt Anton. Du kan sätta upp gardiner, sköta om gamlingar och handla. Du kan bli vad som helst!”

Jag kan bli vad som helst! Hör ni det? Jag hoppar av skolan och skriver mitt cv. ”Hej! jag heter Anton. Jag kan sätta upp gardiner, sköta om gamlingar och handla. Jag kan allt.”

I väntan på diagnos

Igår kväll skakade jag ur kolsyran ur mitt saftvin och ingefärsvin. Det sistnämnda smakade lika illa, om möjligt ännu värre. Jag har betat av alla tänkbara fel och så kallade vinsjukdomar; mögel, oxidation, ättiksyra, slembildning och hinnjäst. Ingenting verkar passa in på mitt monster, förutom butylacatat:

Om vinet inte svavlas kan det medföra att det bildas butylacetat som är en förening av butylalkohol och ättiksyra. Butylalkohol är en tyngre alkohol, en s k finkelolja som lätt bildas av stärkelse från t ex ris eller råg. Den har en stark doft och används bland annat inom parfymindustrin. Butylacetat kan påminna lite om förtunning, skarp och sötaktig och smakar lätt brännande. Detta förväxlas lätt med högt alkoholinnehåll. Dricker man vin med butylacetat kan man få några fruktansvärda baksmällor dagen därpå. (från vinboken online)

Sist jag tappade om vinet drack jag ett halvt glas, vilket resulterade i en envis och penetrerande huvudvärk dagen efter. Så nu återstår två alternativ: lägga ner ungefär fyra timmar på att sterilisera flaskor och buteljera något som knappt är drickbart, eller gråtandes hälla ut uppskattningsvis tio timmars arbete. Eller finns det kanske någon vänlig själ som är villig att överta vårdnaden?

Umeå och det beständiga säkerhetsbältet

Tröttheten till trots sållade jag mig ikväll till fårskocken. Tillsammans med ungefär 300 andra självplågare trängdes vi i en av IKSU:s gympahallar för att utföra den beryktade aktiviteten fysgympa. Visst, träningen är det inget fel på. Men jag blir irriterad och lätt provocerad av den hurtiga stämningen och det klämkäcka handklappandet som alla dessa friskis-och-svettis-orienterade människor tydligen måste ägna sig åt. Det luktar Umeå lång väg. Allt ska vara så förbannat gulligt och korrekt.

Umeå är staden som har fler cykelhjälmar än cyklar, och världens bästa damlag i fotboll medan herrlaget harvar i tredjedivisionen.

Hur som helst har jag efter denna sanslösa träningsmängd gjort mig förtjänt av detta:

Observera hur jag simultantittar på EM-krönikan på TV och den streamade matchen West Ham mot Tottenham via datorn. Denna perfekta kombination fulländas med hjälp av 300 gram Cream Cheese-chips. Utifrån sammanhanget vill jag därför avsluta detta ambivalenta blogginlägg med ett citat av bob hund:

Ni kan kalla mig för idiot
Det har jag ingenting emot
Jag är en idiot

Kremera, lev och buteljera

Jodå, jag lever. För er som tvekade finns ingen anledning till oro (eller lättnad?). Praktiken är över och dess tillhörande VFU-rapport är inlämnad. Som vanligt blev det ett sjuhelvetes frosseri i ordbajseriets förtrollade värld. Om jag inte vore så evinnerligt trött, skulle jag äntra min frusna balkong och skrika ”fy fan va skönt” över hela Nydalahöjd.

Detta betyder att jag nu kommer att ta itu med 35 liter ångest. Ni kan alltså förvänta er ett aktivare vinmakeri och bloggande framöver. Som ni vet är jag sjukt missnöjd med ingefärsvinet, men Emma gav mig några härliga och upplyftande kommentarer som överträffade mina upplevelser: ”Uh.. Det smakar spya” och ”tjock surhet”. Dessa komplimanger gör att jag nu överväger att inte hälla ut kräkmedlet, utan istället buteljera och skänka bort till bäst behövande (läs: bröderna Wässing).

I verklighetens kalla källare

Ursäkta mitt usla bloggeri den senaste tiden. Praktiken, med dess inneboende embryo till utbrändhet, har hållit mig mer än sysselsatt de senaste veckorna. Men jag har under denna tid också gjort häpnadsväckande upptäckter. Bland annat har jag kartlagt Dragonskolans mattillförsel och kommit fram till att systemet liknar oljetransporterande pipelines. Eftersom vi praktikanter är förpassade till källarplanet kunde jag, relativt obehindrad till en början, ta denna avslöjande och talade bild:

I de ekande korridorerna kunde man även höra groteska mattanter ropa till varandra: ”Gertrud, skruv’ du på stor’ gryta nr 19, du vet den från…”. Mer än så fick jag inte höra. Jag slogs medvetslös av gäddhänget från en av mattanternas underarmar och föll hårt mot det rispiga stengolvet. Det var inte meningen att en tillfällig gäst som jag skulle veta mer.

När jag vaknade upp satt jag fastbunden i kallskänken, marinerad med gammal råkostsallad och täckt av kall havregrynsgröt. Sprängkåta förklädesklädda kvinnor mötte mina tårfyllda ögon, men visade inga tecken på vare sig barmhärtighet eller medlidande. I deras ögon fanns bara en dräpande hunger. Hunger efter en oskuldsfull lärarkandidat som råkat se ett underjordiskt rör för mycket.

Praktiken har varit en jobbig tid.

Farmorcitat #4

Idag blir det inga djupdykningar i jäshinken och oroväckande betraktelser från praktiken, men väl tre citat sprungna ur 38 kilo farmor.

"Gumkräket hade bara socker att bjuda på!"

"Jag tänkte fara akut men jag var så dålig."

"Jag hade ingen sås så jag tog risgrynsgröt." (vad åt du till den rökta strömmingen?)

Väggen

Precis som före detta fångar kan ha svårt att acklimatisera sig till ett liv i det fria, har jag problem med övergången från ett tempofattigt studentliv till arbetslivets oändliga antal timmar. Jag saknar humanisthusets kloakdoftande och ansvarsbefriande närvaro, sporadiska föreläsningar och meningslösa hemuppgifter.

Jag har blivit institutionaliserad. Som en sengångare går jag omkring med villfarelsen att dagen består av maximalt tre timmars arbete och minst två nödvändiga pauser innefattande universitetets magsyra till kaffe. Fyra års indoktrinering har satt sina spår och mötet med verkligheten blev minst sagt obehagligt.

Jag mötte väggen. Den föregicks av sina illvilliga fränder ansvar och självdisciplin. De log hånfullt medan jag tog mina första osäkra steg i Dragonskolans och verklighetens korridorer. De visste att jag var ett enkelt offer, skapat av akademiska figurer i manchesterkostymer och uppfödd på trygghetens behagliga tempo och begränsade studiebidrag. De behövde inte attackera mig. Bara titta på mig och peka. Peka på väggen.

Tolka tystnaden

En veckas praktik är avklarad. Bloggen har legat i respirator och likaså jag. Det enda jag gjort den senaste veckan som inte varit skolrelaterat är 1,5 timmes golfspel på IKSU och en halvlek UEFA-cupen. Om någon vet utbildningsvägarna till sotare vore jag tacksam om det redovisades i kommentatorsfältet. Uffe och Gustaf kanske har några informativa broschyrer?

Tänkvärt snömos

Minns ni Baz Luhrmanns märkliga hit Everybody's Free (To Wear Sunscreen)? Jag ramlade över den under en av mina rutinmässiga Youtube-sessions, och nu har den till och med lyckats infiltrera min oskuldsfulla mp3-spelare. Låten kretsar kring ett tal till en avgångsklass och består alltså av x antal klichéer och självklarheter. Men på något sätt blir jag berörd. Ja, det är nästan så att jag försöker leva upp till dessa visdomsord i verkliga livet. ”Do one thing everyday that scares you” predikar talaren. Jag inser i detta nu att jag inte kommer ha några som helst problem med att uppfylla denna uppmaning under de närmaste fyra veckorna.

Imorgon börjar min praktik. Jag har inte varit så här skräckslagen sedan mitt band hade sin premiärspelning på Sorseles bibliotek 1997.

Lågkonjunktur i vingården

Precis som i världsekonomin är det tuffa tider även i min småskaliga vinfabrik. I förrgår tappade jag om ingefärsvinet och saftvinet för att bli av med den onda bottensatsen. När jag öppnade locket till ingefärsvinet möttes jag av ett ammoniakluktande knytnävsslag, och jag förstod redan då att jag skapat ett monster. När smaklökarna sedermera vågade sig fram till skapelsen var första intrycket klart godkänt. Men efter några sekunder knackade eftersmaken på dörren. Den spred en märklig arom med inslag av smör, olja, nötter och trä. Vinet var bland de konstigaste och mest svåridentifierade som någonsin simmat runt i min gom. Förmodligen kommer jag hädanefter att få ha mina flaskor i fred.

Det var i alla fall mycket upplyftande att Johannes verkade tycka att vinet var gott:

Känn er lurade!

De gånger jag åker buss är min mp3-spelare en ovärderlig resekamrat. Ser jag någon annan i samma situation brukar jag spekulera i vilken musiksmak han eller hon har. Det enda man har att gå på är ålder, utseende och klädstil. Ganska meningslös aktivitet eftersom man aldrig får reda på svaret. Men ändå, tänk om någon skulle analysera mig utifrån samma metod. Han skulle säkert anta att denna medelsvensson sitter och drömmer sig bort med Partik Isakssons sprängkåta stämma i hörlurarna eller tror sig vara djup och lyssnar på Takidas senaste mainstreamhit. Han tror säkert att jag sitter längst fram på Diggelos schlagerturné och dräglar efter Jill Johnson, och köper Paul Potts senaste skiva på grund av Åhléns riktade julreklam.

Tänk om han visste att jag egentligen sitter och njuter av oväsendet i My Bloody Valentines You Made Me Realise, drömmer mig bort med Neil Youngs On the Beach, känner välbefinnande med Beulahs Me and Jesus Don’t Talk Anymore och får gåshud av Arcade Fires Wake Up och Jeff Buckleys Morning Theft.

Men jag tänker inte kapitulera. Ni kommer aldrig få se mig i converseskor och snortighta Cheap Monday-jeans.

Farmorcitat #3

Mina färdigställda hemtentor kan beskrivas som en traditionsenlig kaskad av ordbajseri. Förmodligen har jag återigen lyckats manipulera mina lärare. De kommer säkert tro att jag har lusläst kurslitteraturen och bedrivit tre veckors intensivt skrivande. Så fel man kan ha.

Denna skolbefrielse firar jag med att publicera ytterligare några häpnadsveckande citat av min farmor. (Varsågod Johan, jag förstår att väntan nästan varit outhärdlig.) Mycket på denna blogg är ren och skär fiktion, men ni ska veta att farmorcitaten alltid är hundra procent autentiska, vilket gör det hela ännu mera skrämmande.

"Vi fick en brun, tjock korv. Det var inge vidare." (På frågan: Vad fick ni till lunch?)

"Överallt värker det. Det är satans skit här."

"Man betalar extra för frakten, men det kostar ingenting." (Angående salvan hon beställer.)

Det har varit stiltje i vinfabriken under en tid. Men i morgon tar jag på mig mina franska plasthandskar, tappar om ingefärsvinet och kanske tar mig en sluring.

Undermedvetet kaos – deadlinens ständiga återkomst

Hade egentligen planerat att tappa om ingefärsvinet igår, men diverse skolarbete håller mig borta från jäshinken. Mina senaste dagar kan sammanfattas med denna uppmuntrande bild:


Men istället för att arbeta med mina hemtentor ägnar jag mig åt andra livsviktiga små aktiviteter. Jag trummar på bordet, streamar fotbollsmatcher via internet, slentrianläser bloggar, slukar youtube, plågar min gitarr och vandrar omkring i lägenheten utan något direkt mål. Jag plågar mig själv, eftersom jag innerst inne vet vad som måste göras: Gå till farbror doktorn och få min ADHD diagnostiserad.

EXTRA! EXTRA! PINGISKUPPEN

Gårdagens prestigefyllda pingisturnering på IKSU fick en oväntad upplösning. Enligt uppgift till Expressen ska arrangören själv ha utnyttjat sin ställning genom att instifta ett inte förutbestämt tredjepris. På så sätt kunde arrangören själv finansiera sin startavgift.

- Som jag förstod det hela skulle bara finalisterna få betalt, säger en anonym deltagare.

Arrangören, och i synnerhet hans bror, är sedan tidigare känd av polisen på grund av liknande incidenter. Den i media kända ”köttfärskuppen” påstås bottna i liknande pengadrivna incitament. Enligt bekräftade uppgifter var dock förfarandet mycket tydligare denna gång, vilket även uppmärksammades av deltagarna:

- Det är synd att de sportsliga prestationerna ska överskuggas av sån här skit, säger en missnöjd deltagare.

Expressen har förgäves försökt nå arrangören under dagen. Enligt hittills obekräftade uppgifter uppges dock den misstänkte redan ha spenderat alla vinstpengar på ett okänt antal Cheeseburgers på McDonalds.

Vardagens symfoni

Under dagens långa seminarium pratade min mage mer än min mun. Bananen i pausen gjorde inte saken bättre, utan konserten fortsatte och ökade i intensitet och styrka. Det okontrollerade mullret inträffar givetvis när det är som tystat i klassrummet, som om magen bara är ute efter att jävlas med mig. Under årens lopp, och åtskilliga empiriska studier, har jag lärt mig att tackla denna death metal-orgie på följande sätt:

1. Skapa en ljuddämpare. Sätt armarna i kors och tryck dem mot det mullrande området.
   
2. Det klassiska hosta-samtidigt-som-det-låter-tricket.
   
3. Försök behålla lugnet. Andas som vanligt och genom psykologisk tankekraft strypa den jäveln.

Studiens slutsats är dock att jag kommer utöka min konsumtion av Enomdan. Mina dagar inleds framöver av fem tabletter, vilka nedsköljes med hjälp av ett glas ej färdigjäst ingefärsvin.

Shake your face

En av mina favoritsysselsättningar är att ta kort på mitt avslappnade ansikte i rörelse. I tristessens avgrund utnämner jag detta till det enda sanna söndagsnöjet. Här nedan ser ni två av mina höjdpunkter ur min långa shake you face-karriär.

Saftvin – tranbär och lite annan jörpa (nästan fem liter)

Eftersom jag hade kvar lite jäst från ingefärsvinet begav jag mig till affären för att inhandla lite trevligt jäsmaterial. Efter ingående studier av innehållsförteckningar föll valet på en tranbärssaft fri från konserveringsmedel och några slumpmässigt valda lättdrycker.

- Brunneby tranbärssaft, 5 dl
- Jokk bärdryck, lingon 2,5 dl
- Kiviks lättdryck, hallon & persika, 2 dl
- Kiviks lättdryck, blåbär & lime, 2 dl
- Willys lättdryck, kaktus & lime 2 dl (Hade inte tänkt ta med den här, men i kreativitetens rus hällde den i sig själv.)
- 100 g socker
- Jäst (med jästnärsalt)

Denna gång blev det ett enkelt tillvägagångssätt: Steriliserade all utrustning (som man alltid ska göra), hällde i alla ”safter” och det upplösta sockret. Fyllde sedan på med vatten nästan upp till femliterssträcket och när temperaturen på saften var ca 21 grader strödde jag i jästen. Detta gav ett oechslevärde på 58, vilket kommer att ge en aptitlig och pubertal alkosaft på ungefär 7 %.

Lyckat vinmakeri och väl godkänd tenta firar jag med 300 gram cream cheese-chips och ett avsnitt Generation Kill. Inget går upp emot ett lätt illamående efter en djupknaprande chipsfrossa (två veckor sen sist). Nu jävlar!

Farmorcitat #2

På allmän begäran dammar jag av några klassiska citat signerade min farmor.

"Herregud. Jag har så mycket skor. Det är förjävligt!"

"Nu har jag spottat så mycket snor så nu blir det bättre."

"Tänk om man fick vara en liten råtta, under sängen i Arvidsjaur. Oj, va trevligt det skulle vara!"

Nej, farmor är inte dement. Däremot kommer hon, tillsammans med Charlie Kaufman och Spike Jonze, regissera nästa storfilm I huvudet på Maria Lidgren. Det handlar om en undernärd gammal tant som strider mot vardagens alla onda ting. Till sina största fiender hör Den satans solen och Den förbannade Kvartersvärden. Som om inte detta vore nog utsätts tanten även för oanade attacker från de livsfarliga och kriminella elementen Färgämnet och Konserveringsmedlet. Filmen avslutas med att hennes enda barnbarn flyttar från Umeå, vilket stryper transporten av förnödenheter med katastrofala följder.

En psykologisk thriller med smak av kanelbullar och avundsjuka. På bio hösten 2010.

Fyra år av diskriminering

Mitt efternamn är ofta föremål för misshandel. Lidgren kan nästan bli vad som helst. Lindgren, Lidberg, Lidström, Lindberg, Lidgran, Avliden… nja inte riktigt. Men de gånger efternamnet lyckligtvis blir rättstavat, får jag istället heta Aton i förnamn.

Rutiner i vingården

I kväll tog jag, med hjälp av en hålslev, bort russingeggan från ingefärsvinet. Jästen verkar ha trivts eftersom alkoholhalten redan är 10 %. Den gula och urintempererade vätskan gav gommen nya utmaningar. Det finns en kryddig och grumlig karaktär, som tyvärr inte kommer kunna spåras till ingefäran. (Jo, det är jag som kommer efterträda Frithiofsson i tv 4-soffan. Förmodligen kommer mina motbjudande beskrivningar snarare välkomnas av alkoholkommittén än Carl Jan Granqvist.)

Med full entusiasm slet jag även upp locket till blåbärsvinet. Denna gång smakade det inte bara surt, utan även oväntat beskt. Lukten var om möjligt ännu värre, på gränsen till unken. Lyckligtvis kan man som hembryggare alltid hoppas på vinets ständiga räddningsplanka. Lagringen.

Drömmen om den perfekta sandlådan

Igår fick jag i förbifarten höra en Guns n' Roses-låt. Nostalgisk som jag är fördes mina tankar tillbaka till min barndom. Jag tänkte på Markus.

Markus hade inte bara en Amiga, utan även en tidsenlig och korrekt skivsamling. Han lyssnade på Guns n' Roses medan jag fortfarande sjöng ”She loves you yeah yeah yeah…” på naiv hitte-på-engelska. Men Markus flaggskepp var ändå hans sandlåda. Den var perfekt.

Efter idogt tjatande byggde mina föräldrar en sandlåda till mig. Ivrig och förväntansfull provkörde jag bilarna, grävde gropar och formade landskap. Min besvikelse var enorm. Om Markus sandlåda var ett nöjesfält, så var min en bortglömd kattlåda. Sanden var totalt oformbar. Det var som att försöka gräva i vatten. Jag spottade på mitt odugliga nybygge, tog min röda tjejcykel och trampade de 300 meterna till himmelriket.

Så här i efterhand börjar jag misstänka att vi lekte i komposten.

Farmorcitat #1

Ryktet om min 87-åriga farmor har förmodligen spridit sig bland mina bekanta. Ni som känner mig väl vet att min relation till henne är väldigt speciell. Hon har på något sätt lyckats bli ovän med alla, och kvar är bara jag och Madelene. (Vi sväljer det mesta och nickar instämmande till varje idiotiskt tilltag.) Att beskriva farmor är svårt, och skulle jag försöka så blir det allt annat än en hjärtinnerlig kärleksförklaring. Men i sina bästa stunder (på bilden bland annat) levererar farmor häpnadsväckande rader som förtjänar att offentliggöras. Så varsågoda.

"Helvete, jag kunde ju ha brutit hjärnan."

"Helge hade tagit bort stenar på gräsmattan, så jag trampade i en grop och ramlade. Men jag tog mig upp och ringde till Birgitta så hon kunde komma och hjälpa mig upp."

"I går gympade jag fyra gånger. Vikingarna, det är enda utvägen!"

"Varje dag sätter jag havregryn, mosat lövångerbröd, äppelmos, mariekex och smör så får det stå över natten till middagen. Man måste äta varierad kost."

Ingefärsvin

Igår ställdes jag inför två valmöjligheter. Läsa eller jäsa. Antingen 180 sidor akademiskt bajseri i form av Vägar genom texten eller 13 liter ingefärsvin. Valet var enkelt. Här är receptet till en kryddig vän i vinter:

– 100 g ingefära
– 1,3 kg russin
– 3,75 kg socker (Gör inte som jag. Ta mindre. Förklaring nedan.)
– 4 citroner
– 6 apelsiner
– Jäst (med jästnärsalt) 2/3 av påsen

Jag började med att koka ingefäran i ca 40 minuter. Russinen hackades och avkoket hälldes över dem i jäshinken. Sedan löste jag upp allt socker i den bruna sörjan, och skvätte i juicen av citronerna och apelsinerna. Därefter fyllde jag kallt vatten upp till 13 liters volym.

En bryggning som går enligt planerna är lika osannolikt som att jag kommer följa årets säsong av Bonde söker fru. Givetvis hopade sig problemen även denna gång. När jag mätte sockerhalten visade oechslemätaren 130 grader, vilket är alldeles för högt. I desperationens tecken försökte jag sänka sockerhalten genom att spä på med ytterligare vatten. Jag fick till och med hälla ut lite av min välpreparerade sörja för att kunna rymma mera vatten. Det slutgiltiga startvärdet blev 104, vilket kommer att ge lämpliga 14 %. Sedan strödde jag över jästen, rörde litegrann och ”lockade” hinken.

Skapelsen behövde bara några timmar på sig för att börja leva. Redan inom ett dygn hördes det första rogivande ploppet i jäsröret. Jag väntar med spända smaklökar.

Förberedelser inför morgondagen

Idag har jag gjort ett hål.

Fuktiga funderingar

Jag är sällan ensam. Dagarna i ända har jag sällskap. Han verkar aldrig tröttna på mig, min allra trognaste vän Handsvetten. Det handlar inte om någon abnorm produktion, så det sipprar längs handlederna, utan snarare en ihärdig fuktighet som bokstavligt talat gör avtryck i vardagen. Denna egenskap är knappast något jag inpräntat i mitt alltför tomma cv. Sanningen är att handsvettens positiva spin-off-effekter lyst med sin frånvaro. Förutom i ett sammanhang; mataffären.

Det slår aldrig fel. Varje gång jag står i fruktavdelningen och försöker sära på de billigt genomskinliga plastpåsarna är mina händer lenare än en nypudrad babyrumpa. Var är mina saftigt dekorerade fingrar när jag som bäst behöver dem? Istället försöker jag, så diskret som möjligt, skapa en artificiell handsvett. Jag finner mig själv stå vid apelsinerna och slicka mina förrädare till fingrar, på ett sätt som äcklar mig själv.

Allt är psykologiskt. Det är (tyvärr) svårt att lura sig själv.

(Planer är till för att brytas. Därför är ingefärsvinet ännu inte påbörjat. Men det kommer… till veckan.)

Fyll mig med jäsbara förslag

Min ambition är att alltid ligga i fronten för jäsbara alternativ. Jag vill tillhöra hembryggarnas avantgarde, och bana väg för framtidens alkoholhaltiga skapelser. Imorgon planerar jag att påbörja mitt ingefärsvin, som enligt ryktet passar bra att dricka uppvärmd i det stundande vintermörkret. Trots allt känns ingefärsvin ganska så ”mainstream”. Jag vill jäsa det ojäsbara. Så varsågoda. Fyll mig med jäsbara förslag. Regeln är enkel; inget konserveringsmedel.

Tyvärr känner jag mig redan underlägsen koreanerna. Efter lite envist googlande gjorde jag denna häpnadsväckande upptäckt:

Citat från http://www.seoulsearching.com/Oct3.html : ”Wine made out of dog body parts.”

Vad ska jag kontra med?

Jag och Rulle intar pokerbordet

För första gången i livepokersammanhang lyckades jag igår vinna mer än jag satsade. Jag blev så chockad att jag i spontanitetens lyckorus placerade 100kr i vardera örat och drog iväg en välövad segergest. Tyvärr hade kvällens konsumtion av Rulles vita 7-dagarsvin minskat min annars oklanderliga förmåga att göra mig vindögd, vilket bilden tydligt visar. Vad är egentligen oddsen för att denna vilsna och intetsägande människa skriver ett godkänt resultat på morgondagens tenta i grammatik och språkriktighet?

Provsmakning av tandläkarnas levebröd

Gårdagens vardagslyx bestod av två glas sexprocentig blåbärsoppa. Det smakade fruktigt, men framförallt syrligt. Kanske ligger orsaken i en alltför stor mängd citronsyra eftersom de röda vinbären är sura i sig. Troligtvis kommer det färdiga vinet knappast att fungera som substitut till flourskölj. Det verkar som mina redan sargade tänder kommer att gå en hård vinter till mötes.

Efter detta konstaterande rörde jag ner ett kilo socker, vilket gör att receptets fem kilo är uppnått. Enligt mina beräkningar kommer det färdiga vinet att då ha en procenthalt på 12,5. Funderar på att i framtiden dunka ner ytterligare socker till den glupska jästen. Då blir det varken flourskölj eller levermedicin. Skål!

Tiden räcker inte till – Den bistra verkligheten som lärarstudent

Precis som min flickvän kan sitta och titta in i tvättmaskinen, kan jag fastna framför jäsrörets behagliga ploppande. Vi passar bra ihop, Madelene och jag.

Blåbärsvin

Efter att ha tillbringat ohälsosamt många timmar i blåbärsskogen, stod jag hemma med nästan sju kilo blåbär. Jag gned mina polackblåa handflator i ren förtjusning och tänkte på det stundande blåbärsvinet som snart skulle komma att förpesta lägenheten med en osedvanligt unken jästdoft. Efter lite ovetenskapligt höftande blev receptet enligt följande (ger 22 liter vin… kanske):

- 6,6 kg blåbär
- 3,6 kg röda vinbär
- 1 kg jordgubbar
- 5 kg socker
- Ca 20 g citronsyra
- Jäsnärsalt
- 1 krm svavla
- Jäst, flytande Edelmans Bourgogne

Jag läste någonstans att flytande jäst kan vara trögstartad, därför satte jag en förkultur. Den bestod av 250g blåbär, 100g socker, drygt 1L vatten, en påse jäsnärsalt, lite citronsyra och ¾ av jästflaskan, vilket mätte ungefär 50 oechslegrader. Det är alltid en nagelbitare innan jäsningen startar, men när bärmoset flyter upp till ytan och bildar ett ”lock” kan man andas ut. Denna gång fick jag hålla andan i drygt ett dygn.

Sedan är det bara att med fantasins hjälp mosa bären. Jag kände en viss nyfikenhet i att barfota gosa runt i hinken och samtidigt dra av några franska fraser. Av någon anledning valde jag en potatismosare, som jag förövrigt knäckte. En säkerhetsåtgärd är att tillsätta sockret i omgångar eftersom jästen annars riskerar ett storkna. Därför rörde jag bara ner 2kg upplöst socker i detta stadie. I syfte att ta död på den lömska och ovälkomna gästen vildjästen, tillsattes även ett krm svavla. Här väntade jag ca tio timmar för att svavlan inte skulle skada den riktiga och trevliga jästen.

Tio lördagstimmar senare och härligt förfriskad av en tidigare gjord Rulles 7-dagars, kontrollerade jag att blåbärssörjan mätte ca 21 grader. Sedan höftades ytterligare jäsnärsalt (idiotbeskrivningen på förpackningen kan vilseleda den mest rutinerade och nyktra finjäsaren), ca 18g citronsyra, resten av den flytande jästen samt förkulturen. Det gav ca 23 förhoppningsfulla liter som sattes för jäsning med ett ungefärligt oechslevärde på 45.
Efter två nervösa dagar hade jäsningen kommit i gång och bärmoset flutit upp och bildat ett ”lock”. För att lura fram all smak ur bären rörde jag ner ”locket” någon gång per dag.

Fyra dagar senare fiskade jag upp bärmoset med en hålslev och mätte 28 oechslegrader. Några dagars jäsning hade alltså resulterat i: från 45 till 28 = 17 ; 17/7,5 = 2,3 %. Mina smaklökar hade därefter karneval, även om en oväntad syrlighet smugit sig in i denna frukt- och bärsmoothie. Kanske beror det på min obestämda mängd citronsyra eller min allmänna okunskap. Hur som helst blandade jag i ytterligare 2 kg upplöst socker och ett nytt oechslevärde på 60, med 22 liter i jäshinken.

I detta nu har skapelsen levt i 19 dygn, och dennes utveckling kommer givetvis att följas i bloggen. Efter denna mycket ingående beskrivning är det bara att sätta i gång med er egen variant. Jag menar, vad väljer man helst? 27 blåbärspajer eller 22 liter vin?

Hellre full än tjock.

Alla kan jäsa

Jag fastnade ikväll framför ett mycket seriöst och objektivt TV-program (Inside America’s Toughest Jail). Där porträtterades många fina, ödmjuka och snyggt tatuerade amerikaner som tyvärr råkat slentrianmörda någon för mycket. Det mest fantastiska var att en fånge i smyg lyckats samla på sig frukt och bröd från matsalen och pulat ner allt i en mindre glamorös pet-flaska, i hopp om att sörjan skulle jäsa och alkohol bildas.

Hembryggaren inom mig ville genast, i ren nyfikenhet, proppa en flaska full med frukt och bröd för att se om detta är möjligt. Tyvärr har jag mer vett än så…

På denna blogg kommer ni istället att få följa mina mer eller mindre seriösa vinprojekt, från början till slut. Jag är långt ifrån någon finsmakare. Förmodligen skulle jag, med förbundna ögon, ha problem att särskilja vitt och rött vin. Men jäsa ska jag. Alla kan ju jäsa!