Topp 100 – 00-talets bästa låtar

Tänkte bidra till den listhysteri som så här i slutet av decenniet befläckar Internet. Min lista är, som alla andra listor om musik, ingenting annat än en subjektiv orgie utan direkt mätbara kriterier. Under listmakandet kom jag emellertid fram till att jag mest lyssnar på gammal musik, mestadels 90-tal, och föredrar helheten – alltså album – framför lösryckta stycken. Dessutom bör det noteras att jag övergett den mest extrema indie-fundamentalismen och tagit med såväl Rihanna som OutKast. Nåväl, reglerna är enkla: endast två låtar per artist/grupp. Rangordningen är dessvärre inte gjord med någon vetenskaplig millimeterprecision utan bör ses som en grovindelning. Med det sagt är det bara att blotta sig.

Här har ni Spotify-spellistan. De låtar som inte finns på Spotify har berikats med en Youtube-länk. Jag räknar med att ni publicerar era listor i kommentatorsfältet, annars jävlar!

1. The Bear Quartet – Put Me Back Together

Det var 2003. Jag hade, mot alla mina viljor, ryckt in i lumpen. Att plötsligt kastas in bland en testosteronstinn grupp med människor man aldrig tidigare träffat var värre än jag kunde föreställa mig. De första veckorna ville jag hem varenda sekund. Spela gitarr istället för att sova i tält, kräla i höstfuktig jord, rengöra vapnet och oroa sig för nästa gagnlösa aktivitet. Jag minns att musiken blev en tillfällig rekreationsplats och tillflyktsort. Jag tyckte synd om mig själv tillsammans med Blurs Me White Noise, och rader som ”I’m here because I’ve got no fucking choice”. Men mest upplevde jag lycka tillsammans med The Bear Quartet. Frihetskänslan på fredagseftermiddagarna när man fick fly fältet och åka buss. Buss bort från allt tvång och obehag och med Put Me Back Togheter i öronen. En låt med 100 kilo melankoli, men som samtidigt får en att knyta näven och tro på eufori och någonting annat, vad det nu är man vill tro på.

2. The Mountain Goats – This Year

John Darnielle kan berätta. Det förstod jag inte 2007 när getterna spelade på Umeå Open. Men det förstår jag nu. ”I am going to make it through this year, if it kills me!”

3. Broken Social Scene – Ibi Dreams of Pavement (A Better Day)

Så här ska en rekorderlig jävla låt ljuda! Börja med en distad och smått ostämd gitarr. Lägg sedan på fem till, låtsas att du är Pavement, sjung ut inälvorna och gör ett tillfälligt stopp och avsluta sedan med upprymdheten själv, en fantastisk slinga som eskalerar och får dig att springa naken ut i snön. Springa till möjligheterna. Springa till världens ände. Springa vart du vill. Du bara vill, vill, vill.

4. Band Of Horses – The First Song

Jag fastnade direkt för Band of Horses. Från det första långsamma mollackordet till den episkt svepande sången. Allt andas Neil Young, och i min värld behöver man inte så mycket mer.

5. Franke – Aldrig förstå

Många menar att Franke är fejk, att de utmålat sig själva som alienerade offer utan att vara det och att planka Jesus and Mary Chain och Joy Division. Men är det inte just det här som popmusik handlar om? Utanförskap och utnötta ackord. Skruva upp stereon till max och låt världens obehagligaste diskant misshandla dina trumhinnor i 2 minuter och 28 sekunder. Eller kanske kommer du aldrig förstå?

6. Arcade Fire – Wake Up

7. McAlmont & Butler – Falling

8. Adrian Modiggård – Love Makes Me Cry

9. The Radio Dept. – Strange Things Will Happen

10. The Sleepy Jackson – How Was I Suppose To Know?

11. Mattias Alkberg BD – En tidsinställd bomb

12. Håkan Hellström – Kom igen Lena!

13. Mew – Am I Wry? No

14. Beulah – Night is the Day Turned Inside Out

15. Broder Daniel – Shoreline (helst Sen kväll med Luuk-versionen)

16. Bon Iver – Blood Bank

17. Built To Spill – Goin’ Against Your Mind

18. Beulah – Landslide Baby

19. Mattias Alkberg BD – Ragnar

20. Joan as Police Woman – To Be Loved

21. Jens Lekman – Maple Leaves

22. Bon Iver – For Emma

23. Franke – Ställs mot dig

24. New Order – Krafty

25. Broder Daniel – When We Were Winning (Long Version)

26. Arcade Fire – Keep the Car Running

27. Christian Kjellvander – Oh Night

28. Håkan Hellström – Tro och tvivel

29. The Shins – Caring Is Creepy

30. The Polyphonic Spree - Hold Me Now

31. U.N.P.O.C – Here On My Own

32. The Radio Dept. – Keen On Boys

33. Neil Young – Ordinary People (visserligen inspelad redan 1988 men utgiven först 2007 och på det sätt Young byggde Chrome Dreams II kring detta mästerstycke så förtjänar den en plats på listan)

34. Johnny Boy - You Are the Generation That Bought More Shoes and You Get What You Deserve

35. M.I.A – Paper Planes

36. The National – Slow Show

37. Phoenix – Too Young

38. Beck – Lost Cause

39. Jens Lekman – Cold Swedish Winter

40. Phoenix – Everything Is Everything

41. The Shins – Phantom Limb

42. Voxtrot – The Start of Something

43. Joan as Police Woman – The Ride

44. Band Of Horses – The Great Salt Lake

45. Bad Cash Quartet – Too Bored To Die

46. Florence Valentin – Jag glömde bort att vara rebell

47. Blur – Battery in Your Leg

48. OutKast – Hey Ya!

49. Fleet Foxes - White Winter Hymnal

50. Coldplay – Yellow

51. The Flaming Lips – Do You Realize??

52. The Strokes – Last Nite

53. Daft Punk – Digital Love

54. Bright Eyes – The First Day Of My Life

55. Feist – 1234

56. Air – Cherry Blossom Girl

57. Malian Musicians – Sunset Coming On

58. Blur – Out Of Time

59. The Thrills – Big Sur

60. Belle And Sebastian – For A Price Of A Cup Of Tea

61. Those Dancing Days – Hitten

62. The 88 – All ’Cause Of You

63. New Order – Crystal

64. Hip Whips – Stay With Me Forever

65. The Elected – Not Going Home

66. Veronica Maggio – 17 år

67. Farin Urlaub – Samisu

68. The Bear Quartet – Everybody Gets To Play

69. Antony & The Johnsons – Cripple and the Starfish

70. The Embassy – It Pays To Belong

71. Britta Persson – Defrag My Heart

72. Silverbullit – Star

73. bob hund – Stora tankar i lilla berg- och dalbanan

74. My Morning Jacket – Lay Low

75. The Good, the bad & the Queen – Kingdom Of Doom

76. The Go! Team – Doing It Right

77. Tegan And Sara – Walking With A Ghost

78. Penniless – Beautiful

79. The Fine Arts Showcase – Chemical Girl

80. Ben Folds – Annie Waits

81. Irving – Jen, Nothing Matters To Me

82. Apples In Stereo – Rainfall

83. Duffy – Distant Dreamer

84. Saturday Looks Good To Me – Alcohol

85. Damien Rice – The Blower’s Daughter

86. The Shaky Hands – The Sleepless

87. Rihanna – Umbrella

88. Adem – These Are Your Friends

89. Stephen Malkmus – Jenny & the Ess Dog

90. The Postal Service – Such Great Heights

91. The Essex Green – The Late Great Cassiopia

92. Sade – By Your Side

93. Theodor Jensen – Songbird

94. Ash – Shining Light

95. Super Furry Animals – Juxtapozed With U

96. The Spinto Band – Oh Mandy

97. Kate Nash - Foundations

98. Anna Ternheim – Terrified

99. Aaron Booth – Fall Over Me Satellite

100. Dinosaur Jr – It’s Me

Hela världen rämnar – vad kommer typ sen?

Min pappa kan reta upp sig på det mesta. Är det inte elpriser, neråtgående aktiekurser och okynneskörning så är det rödfärgade ledarsidor och förstamajtåg. För några år sedan spydde han även lite galla över begreppet ”typ”, som han menade befläckade språket och även togs i bruk av offentliga potentater. Vidrigt! (Nåväl, som ambitiös lärarstudent har jag emellertid fått erfara att ”typ” inte är ett trivialt utfyllnadsord utan bland annat har funktionen av en talaktsmarkör.)

Julens stora behållning är att pappa nu omfamnat ”typ” och inbegripit begreppet i sin egen vardagliga vokabulär. Efter denna omvälvande upptäckt undrar vi närstående vad som skall komma härnäst. Kanske kommer han börja tycka det är roligt att betala skatt.

Den syrliga domen

En fullständigt vidrig mardröm som ofta hemsöker mig är att mina tänder går sönder, löses upp som socker och lämnar kvar några korta och vassa stumpar till framtänder. Efter att i unga dar dragits med ett mångårigt missbruk av Coca-cola har fosforsyran frätt sönder allt vad emalj heter, varvid mardrömmen också är oroväckande verklighetsnära.

I fredags – i samband till ett sedvanligt chipsfrosseri – hände det igen. En bit av min framtand lossnade och tvingade mig att uppsöka kosmetisk tandvård i Sorsele, en tämligen exotisk företeelse. Dessvärre nödgades jag även slå sönder min spargris. Så det här med julklappar kan ni glömma!

Vill ni nödvändigtvis skänka mig något så står löständer högst på önskelistan.

Att suga musten

Ibland kan triviala och sociala situationer fungera tärande och uttröttande på mig. Det är som om jag har en viss mängd trevlighet att basunera ut till omgivningen, och ibland förbrukar jag denna buffert av trevlighet, engagemang och glädje alldeles för tidigt på dagen, vilket lämnar kvar en tystlåten och disträ skepnad åt nära och kära.

När jag var liten undrade mina föräldrar om klassföreståndaren tagit fel papper när han beskrev deras son som glad, kreativ och driftig. Men sju timmar skola, som sålunda mjölkade ur dagens ranson av trevlighet, förvandlade mig alltså till en TV-suktande zombie hemmavid. Dessa tendenser finns dessvärre fortfarande kvar.

Ett pip och sedan låste sig allt

I avsaknad av Facebook och andra digitala analöppningar fungerar bloggen som min enda statusförmedlare till omvärlden, varpå oroliga själar nu hört av sig och undrat ifall 11 dagars blogguppehåll beror på dödsfall. Så är dock inte fallet. Jag lever, om än knappt.

För två veckor sedan inträffade nämligen det ofattbara. Min dator smittades av ett otäckt och okristligt virus, vilket gjorde den totalt obrukbar. Omställningen blev total. Vem skulle jag nu äta frukost, lunch och middag med? Vem skulle nu förmedla livsviktiga och streamade fotbollsmatcher till mig? Och vem skulle nu värma mina kalla knän i decembermörkret?

Flera dagar försummades i sängen där jag apatisk lät undersöka takets vita kulör medan min kost enbart bestod av ingefärsvin, snabbnudlar och sporadiskt navelludd. Efter några dagar gick jag – oduschad och skörbjuggad – och vaccinerade mig, i hopp om att motgiftet även skulle driva ut de onda andarna ur min oskyldiga laptop. Ingenting hände, förutom att min vänsterarm började värka och agera motsträvigt.

När allt såg hopplöst ut upptäckte jag Dells inbyggda återställningssystem (Prisa märkesdatorer!) som på tio minuter kurerade min livskamrat och därmed också tillgängliggjorde alla mina digitala förnödenheter. Och lika plötsligt som jag försvann är jag tillbaka.

Det ståndaktiga välståndet

Mina inköpta apelsiner är provocerat svårskalade, varför jag låter dem ligga orörda och ruttna. Det här är mitt sätt att säkerställa att jag verkligen bor i ett i-land. Min inkomst säger mig dock att jag mycket väl kan vara bosatt i Vitryssland.

När vi begrov våra planer på livet som inte längre levs

Funderar om jag ska se Gonzo på SVT Play. Har nämligen fått signaler om att det ska vara en sevärd dokumentär om Hunter S. Thompson (mannen bakom Fear And Loathing In Las Vegas) liv och leverne. Vad jag förstått så kremerades han, varpå begravningen blev ett sällan skådat spektakel där askan sköts upp i luften av en jättekanon. Vill minnas att min pappa vid ett löst ögonblick också hyllat alternativa ”begravningar”, och avlagt ett önskemål om att vid dödens intrång hängas i ett träd för att torka, precis som indianerna gjorde enligt min far. Huruvida vi närstående bör ta önskemålet på allvar låter jag vara osagt, eftersom det mycket väl kan ha varit whiskey-flaskan som talat. Men att fundera över sin begravning är väl ändå att lägga energi i fel kista. Något sundare är väl att fundera över vad vi ska göra medan vi lever istället.