En nybakad återkomst

Låt mig bara göra ett litet jästspel i min egen blogg och därmed presentera några för sammanhanget viktiga klargöranden. Ungsbakade chips – som i folkmun går under beteckningen nyttigt och exklusivt – är inget annat än förklädda kex vars plats egentligen är i en regelrätt – och white trashig – ostbricka. Det är dikt och förbannad lögn att kallade detta för chips! Chips skall vara lövtunna och tryckas in i munnen i syfte att formera den så eftertraktade massan. Det är den sältan och massan man vill åt, inte kryddade och lite knapriga kex.

För övrigt har jag fått sommarjobb som SFI-lärare, men det är ju givetvis en parentes i sammanhanget.

Ett svart hål – min igengrodda kaffekopp, som ett monument över ett lika opolerat examensarbete

Jag hänger tandkött

”Ska han fortsätta som om ingenting hänt?”
Ja, det vore väl lämpligt. Speciellt då scenariot ser ut på precis det sättet. Nämligen att ingenting hänt.

Mitt examensarbete skulle dock vara någorlunda mer tillfredsställt om det ”hänt” mer även på den fronten. Jag känner mig för stunden studiemässigt blockerad då jag insett innebörden i att jag resterande termin kommer att läsa i dubbel takt (alltså 200 %). Då den ena kursen dessutom är en praktikkurs blir den reella studietakten snarare 260 %. Därför sitter jag i skrivande stund och försöker förlika mig med tanken samt utarbetar överlevnadsstrategier för våren.

Det går sisådär.

Med all rationalitet och logik man genom åren blivit itutad bör botemedlet mot stress och arbetsbörda vara att verkligen sätta igång med arbetet på momangen. Sätt dig ner och transkribera dina intervjuer, din arbetsskygga och kaffeslukande skadedjur till student! Är det här en del av forskningsprocessen frågar jag mig själv samtidigt som till och med Big Brother verkar mer lockande än Word 2003.

Här ska spelas golf! Hör ni det!? GOLF!!!

Jag och Madelene söker för tillfället aktiviteter som vi kan göra tillsammans. Eftersom den enligt ryktet lokalt förekomna swingersklubben är svår att komma i kontakt med får vi söka andra alternativ. Mitt förslag är golf (apropå ”swing”).

Nu när man motsträvigt får lov att kalla sig ”vuxen” är golf en tämligen passande aktivitet, i synnerhet då Madelene jobbar på bank och därför måste utveckla sin moderata uppenbarelse. ”Kapitalet ska spela golf och dricka fin-vin”, säger jag med bestämd stämma. Och i samma ögonblick inser jag att med ett liknande resonemang bör jag i egenskap av lärare ägna mig åt att på fritiden träna ett könsblandat ungdomslag i innebandy där alla givetvis får spela precis lika mycket.

Nåväl, vart vill jag komma med detta då?
Ingenstans.
Det är sådana här fragmentariska tankar som – i bästa fall – genereras i min uppsatströtta hjärnlob.

Jag stryker er mothårs

Har inte tid att blogga då jag under den senaste tiden börjat odla skägg. För detta ändamål krävs full koncentration och fokusering. Examensarbetet har således prioriterats bort när jag dagarna i ända sitter i diverse yogaställningar och med mental kraft knöser ut varje litet skäggstrå.

105 kg observationer

Var och beskådade en starkemantävling i Arvidsjaur. Svenska mästerskapen i 105-kilos-klassen var det visst. Om det inte hade varit för mitt krånglande vänsterknä och mina torra vinterhänder hade jag givetvis deltagit och sopat banan med Sveriges adrenalin-elit.

Starkeman är – för er som läser DN:s kulturdel istället – en tävlingsform där man under fyra timmar lyfter lite stenar och annat bråte fram och tillbaka. Ibland får man sniffa på något starkt och skrika lite. Och om jag har förstått saken rätt så vinner den som har flest antal proteindrycker och knäskydd. Har man för spektaklet också anförskaffat en tillfällig och helt ”galen” frisyr ger det även en viss fördel vid poängräkningen.

Många kilometer klassisk stil

Skid-VM har inletts. Jag kan dock tycka att det är för lite Zlatan över svensk skidsport. Alla är ju så rekorderligt helylle och ödmjuka. Som kronan på verket så leds detta världsmästerskap i vänlighet och menlöshet av Mr Lagom Himself, André Pops.

Men i konkurrens med examensarbete framstår vinterstudion som en ren tillflyktsort.

Muzik-nazis – elitismen vinner

För en dryg vecka sedan vann Arcade Fire en amerikansk grammy för bästa album. Sedan dess har världen rasat (kvällstidningsvokabulär!) över att inte storheter som Katy Perry och Lady Gaga – ”artister som man faktiskt har hört talas om och satt något avtryck i musikindustrin” – tog hem priset. Vi andra, indienördar och självutnämnda avantgarder, skrockar på avstånd gott åt denna oförstående pöbel. Nu har någon till och med samlat människors reaktioner i en blogg under parollen ”who is Arcade Fire?”. Det är sannerligen en underhållande och njutbar läsning, för många är vi som inte unnar gemene man allas vårt (underförstått: vi som ”förstår”) Arcade Fire.

PS. Leve bisatser (och parenteser)!

Dagen

Så här ser mitt skrivbord (vår soffa) ut. Det här är ingen efterkonstruktion eller konstlat effetsökeri. Det vore nämligen väldigt enkelt att kasta upp några böcker i lagom oordning i syfte att konstruera ett något vinklat, om än smålustigt, blogginlägg.

Men så här ser det alltså ut. Det här är alltså mitt jobb. Min situation.

Tro nu inte att jag läser böckerna. Nej, nej. Jag sitter paralyserat ihopsjunken och spärrar in i högen. Ibland hör jag något blad lossna från en krukväxt och segla mot golvet. Ibland reser jag mig från soffan och brygger kaffe. Ibland tittar jag ut genom fönstret eller kanske på termometern.

Minus 13,8. I dag när solen var uppe var det bara kring minus 8.

Sedan återgår jag till soffan. Tittar på böckerna. Spärrar ut de jävlarna. Jag inbillar mig att jag vinner. Tänker att mitt examensarbete är lika ostrukturerad som högen med böcker. Tänker att det kanske är det här jag ska göra; analysera min egen process, ett slags metaarbete. Tänker att jag kanske ändå är lite kissnödig. Går på toa. Sitter ner, det är jobbigt att stå. Går tillbaka mot soffan.

Minus 14,2. Det blir kallare nu under skymningen.

Årets sommarhit, utsedd redan nu! (Lidgrens Rosé)

Jag befarade, som ni redan vet, att mitt roséexperiment skulle ha förstörts då jag av ren lättja låtit satsen stå något för länge i klarningsfasen. Men mina farhågor besannades icke! Vinet hade nästintill mognat på kuppen och när jag sötade upp slutprodukten till -1 OE (från -6) var den 13-procentiga galenskapen fläckvis njutningsbar.

Så där, då fattas bara en recension och lite publikfrieri i form av bilder.

Distrikt: Nydalahöjd
Druvsort: Vinbär, äpple
Färg: Rosa
Smak: Ja
Lukt: Kanske
Karaktär: Flytande
Passar till: Nudlar, chips
Pris: 10,50kr/flaska
Betyg: Vinet får ett sammanfattande betyg på 3 av 5 möjliga kaskadspyor

Jag är min egen strejkbrytare

Har i två dagar hållit på att rengöra flaskor. Som bränsle har jag min envetna tjurskallighet, ty denna del i produktionsledet är nämligen föga inspirerande och kittlande. Dessutom är det inte säkert att det som ska förvaras i flaskorna ens går att förtära, då den stackars saten tvingats uthärda ohälsosamt många dagar i jäskärlet under klarningsfasen. För att blockera mina tvivel och tänka på annat ser jag på streamad fotboll samtidigt som jag gnider buteljerna rena från etiketter och bacillusker. Simultanförmåga är så jävla 2011.

Farmorcitat #11 (Farmor gör en Martin Ljung)

”Förut kunde jag göra så här.”

(Farmor gör liggandes någon form av juckrörelse, som i hennes begreppsvärld kategoriseras som ”gympa”.)

”Men det kan jag inte nu när jag har sån satans värk.”

Frågeställningen

När man inte har något att säga, ska man säga det då? Alltså säga att ”i dag har jag ingenting att säga”? Att blogga om ingenting? Att blogga om att man inte har något att blogga om alltså?

Därom tvista de inte så lärda.

Nattrundan

Fick just den där känslan av att man har tömt internet. Att man gått igenom allt, mjölkat varenda liten vrå och sitter kvar med en frågande tomhet. ”Vad ska jag göra nu?” frågar man sig tyst och tittar på klockan. Det är väl delvis av den här anledningen jag inte har Facebook. Det verkar skrämmande oändligt. En socialpassiv honungsburk jag förmodligen skulle fastna alltför ofta i.

Nåväl, i morgon (i dag?) styr jag åter mot Umeå. Madelene ska roa sig på Piteå Havsbad. Jag varnade henne, som sig bör, för eventuella konferensknullare i Dressman-kostymer.

Jäst i ditt livs grundare fast för innehav av 5 gram optimism – fyndet försvann dock i samband med ett internetbesök

Om några månader är det tänkt att jag ska äntra det hittills främmande arbetslivet. Därför gick jag in på Platsbanken för att hastigt orientera mig och skanna av läget runt om i landet. Det var dessvärre ingen trevlig läsning för en gymnasielärare med kombinationen svenska och samhällskunskap. Lägg därtill mitt något luftiga CV (eufemism!) och vi har en tämligen undermålig grogrund för heltidstjänster.

Men så länge man har erfarenhet inom ”svenska för invandrare” eller tidigare undervisat samisk-talande barn med aspergers syndrom så ligger man riktigt bra till enligt tillgängliga jobb.

Vardagens mingel

”Äntligen!” som Gert Fylking skulle ha sagt. Nu finns det alltså senilsnöre till vinglas, vilket kan minimera risken att man i berusningens stund glömmer bort var man ställt sitt livsvatten. Nu fattas bara att man, likt en sankt bernhardshund, även fäster en kagge kring halsen så det här med refill också underlättas.

Dagens dekadenta utstyrsel (MODEBLOGG!!!)

Här kommer en visuell fingervisning över vad examensarbetet gör med mig. Denna arbetsform kräver inga skjortor och slipsar, utan man kan med fördel se ut som en 9-årig pojkspoling som är förkyld och får vara hemma och titta på tecknat.


1. Fleecetröja av märket McKinley. Bekväm julklapp som dessvärre inte blivit tvättad än. Luktar Aromatkrydda och bränt armsvett.
2. Urtvättade mjukisbyxor utan det minsta passform. En textil kvarleva från min skadedrabbade fotbollskarriär. Att jag ståtade med nummer 10 bör dock inte tolkas som att jag var lagets Maradona. Min funktion var snarare att förstöra motståndarlagets uppspel, punktmarkera vid behov och bära vattenflaskor.
3. Söndernoppiga strumpor av märket Intersport eller dylikt. Samma standardmodell som Bert använder i signaturen till serien Berts dagbok.
4. Tvådagars skäggstubb (moppemusch)
5. Blodsprängda ögon som är blaserade av forskningsartiklar, Word och Blogspot.
6. Ett dörrhandtag

Anton – Designed by Examensarbete

Grannen lagras dåligt

I lägenheten nedanför oss bor en gubbe som röker pipa, hostar rossligt och brygger eget vin. Jag och Olle (eller möjlighen Rolf, jag vet inte riktigt) är således verksamma inom samma bransch, nämligen tillverkning av ”vin” med tvivelaktig kvalitet och okänt ursprung.

I somras var han på strålande humör, hejade glatt och gav oss en flaska av hans nyupptappade mästerverk. Jag tilltalades av valet av butelj – en Trocadero-pet-flaska – och kunde skönja en pikant och stickande karaktär, ett välbekant kännetecken för 7-dagarssatser som valts efter plånboken och inte smaklökarna. Utsökt!

Nu har dock något uppenbarligen hänt. Alla vänliga hälsningar och hastiga kommentarer om vädret är som bortblåsta, istället vänder han ryggen till och stänger demonstrativt ytterdörren vid minsta åsyn av jag och Madelene. Kanske är det dags att främja grannsämjan och bjuda gubbstrutten på Lidgrens allra ädlaste blåbärsvin. Vi måste ju hålla ihop, hembryggarna.

Jäst i ditt liv informerar

Jäst i ditt liv är inne i sin mest uppdateringstäta period på över ett år. Det firar vi genom att samlas på Arvidsjaurs torg för att kissa i kors.

Att kissa i kors är en underskattad och i viss mån bortglömd tradition. Det skänker gemenskap och värme, skapar starka vänskapsband och bringar spänning i vardagen då det enligt lag är förbjudet att urinera offentligt.

Tid för kors-kissningen bokas vänligen via redaktionen. Väl mött!

Att lära lärare lära – en sjukt distanserad distansutbildning

Nya säsongen av Klass 9A (titta här) fokuserar lärarna istället för eleverna, vilket stämmer överens med den tidsenliga inkluderingstanken då elevers misslyckanden antas bero på brister i skolan eller hos lärarna – och alltså inte i elevernas eventuella tillkortakommanden. Med andra ord är det är fel på lärarna och inte eleverna. Jag skriver – med min yrkesprofessionella penna – under på detta förhållningssätt och tror det kan vara en fruktbar utgångspunkt.

Kanske är lärarbilden som uppmålas i Klass 9A inte riktigt representativ då det ur produktionsbolagets synvinkel ska bli ”bra TV”. Men utifrån det jag sett blir jag provocerad och förargat generad av lärarnas bristande kompetens och oprofessionella förhållningssätt. Antingen är de apatiskt håglösa eller fullständigt urholkade vad gäller synen på sin egen roll i undervisningen. Hur i helvete kan man gå minst 4 års lärarutbildning och inte lyckas odla någon som helst självreflektiv och självkritisk hållning!? Att ständigt utvärdera sig själv och fråga sig ”kan jag göra på något annat sätt?” är ju – i den nuvarande utbildningen – i stort sett det enda vi får lära oss. Hur tomten till mattelärare lyckats vandra igenom minst 4 år av denna reflektiva marinad och kunnat inkassera G på samtliga kurser är ju fullständigt horribelt.

När lärarna sedan i TV-programmet har ”handledarsamtal” beter de sig som trotsiga och passiva högstadieelever som antingen slår ifrån sig all kritik eller framstår som likgiltiga och handlingsförlamade socialarbetare på Stesolid. Samtidigt bör de väl få viss credit när de trots allt ställer upp i projektet och begår karriärmässigt självmord.

Och jag som ibland tvivlar på min egen kompetens och har dåligt samvete för att jag som svensklärare inte har större kunskap om 1700-talets litteraturhistoria eller som samhällslärare inte riktigt har grepp om USA:s valsystem. I det sammanhanget fungerar program som Klass 9A som en välkommen självförtroendeinjektion.

Dagens tipsrunda, utan runda (möjligen bar-runda)

Utelivet i Arvidsjaur erbjuder minsann en oväntad djupdykning i kändisvärlden. Nu är det dock inte frågan om några Skarsgårds eller Kate Perrys utan beiga B- och C-kändisar som tvingats intala sig att det här med musikaler och företagsgig is da shit.

Kevin Borg var givetvis den ena av lördagens Bingolotto-praliner. Den andre celebriteten – om möjligt än mer missanpassad och svärmorsskön – har nog fallit i glömska för de flesta och ges numera inte ens plats i ett ”random” nummer av den annars så törstande tidningen Klick. Så frågan lyder: Är det någon som minns vem (eller vad) denna pojkspoling är?



1. Ordförande för pingstkyrkans ungdomsförbund, Pingst ung
X. Fjärdeplacerad Idoldeltagare från 2005 års upplaga
2. En virusinfektion

Tillbaks på ruta ett igen

Nu har jag under de senaste två veckorna skrivit om kalsonger, strumpor och en grop. Det är således dags att sänka garden, vara lite vardagsrealistisk och nedvärdera sig själv och tillvaron, vilket är ett av Jäst i ditt livs starkaste signum.

Jag är rädd för att 17 veckors examensskrivande kan bli olidligt enformigt och tråkigt i längden. Jag har heller ingen ”klass” att dricka kaffe med och beklaga sig över uppsatsen, lärare och kursens upplägg med, vilket annars är ett stående inslag i universitetsvärlden. Anledningen är att jag i praktiken är ensam som skriver examensarbete på 30hp inom institutionen.

Men nu är det helg, Belle and Sebastian masserar mina öron och vi ska snart ut på promenad. Sist jag promenerade i Arvidsjaur luktade samhället köttsoppa. Någon hade tydligen bedrivit storkok.

Den ofrivillige fashionistan

Det har kommit in synpunkter till redaktionen om att bloggen inte täcker tillräckligt mycket av den obligatoriska modekategorin. Enligt nya regler från Tillväxtverket måste minst 20 % av inläggen ha anknytning till kläder eller design. Uppfylls inte detta får bloggen inte längre kallas blogg utan måste marknadsföras som kartotek, önskelista eller telefonkatalog.

För att anpassa mig till de nya direktiven får ni i dag ta del av mina något uttjänade strumpor.


För ett otränat öga kan det se ut som om hälarna hälsar på i det fria, men jag vill poängtera att så inte är fallet. Det är inte hål utan bara ett något tunnare lager av tyg. Johannes menade dock – vid åsynen av mina fasansfulla trasor till strumpor – att jag måste gå på ett väldigt underutvecklat sätt. ”Du drar ju fötterna efter dig, Anton!”

Jag har väl aldrig gjort anspråk på att vara på tå.

True Love Will Find You in the End

Man måste bara tycka om Daniel Johnston. När utvecklingsstörda (här blir det förväntat svårt med någon politisk korrekt kategorisering av personer med mentala handikapp) alltför oftast odlar en stor och ohälsosam fascination till antingen dansband eller metal är Johnston något av alternativgenrens ärkemongo och fanbärare för personer samhället tittar ner på.

När han på 80-talet började spela in egna låtar med en billig bandspelare förstod han inte att man kunde kopiera banden. Han spelade alltså helt sonika in alla låtar om och om igen för att kunna sprida kassetter till sina vänner. I det sammanhanget är det smått fantastiskt att han kan skapa sådana fantastiska poppärlor som den här.

Första dagen på mitt nygamla jobb (Vi som glömde skriva på genuskontraktet)

Det här med att skriva examensarbete verkar vara ett slutgiltigt test huruvida man innehar en acceptabel storlek på sin självdisciplinära ådra. En vecka in i processen är det fortfarande ytterst oklart om jag är tillräckligt strukturerad för en sådan utdragen självspäkning som 30 högskolepoäng.

Dessutom verkar det som om jag läser på distans då jag återigen emigrerat till Arvidsjaur. Madelene förvärvsarbetar (som man minsann bör göra när man är 26 år) medan jag har dåligt samvete för att jag inte kan uppvisa tillräckligt många tecken på mitt embryo till examensarbete. Detta kompenserar jag genom att, likt en hemmafru, servera färdiglagad mat åt bankiren till lunch samt vid arbetsdagens ända.

En bild och en förklaring

Tittade igenom lite bilder på datorn och fastnade för denna. Bilden kan te sig lite märklig tagen ur sitt sammanhang och väcker förmodligen många frågetecken. Men det hela är mycket enkelt; det är jag till vänster och en grop till höger. I övrigt är det mest skog.

Att begära resning i lägsta domstolen

I julklapp fick jag bland annat kalsonger av Madelene. Nu har det visat sig att dessa kalsonger är något av underklädernas Bang Olufsen med oväntade finesser tämligen svåra att förstå sig på. Det är tydligen meningen att dolmen ska placeras i en påsliknande gömma som sedan dras åt med ett slags resår, varpå en oundviklig push-up-effekt uppstår där härligheten reser sig och bildar en modellenlig utbuktning á la Fredrik Ljungberg.


Nu behöver ni inte frestas att smygtitta på min ”utbuktning” nästa gång ni ser mig eftersom jag inte utnyttjar påsen och push-up-möjligheten. Det är ungefär som att jag har dator men inte nyttjar Facebook.

/Pedagogen

Dagen efter dagen efter

Helgen erbjöd stora toppar och sällsynt djupa dalar. Kort sammanfattat var lördagen – och dess 30-årskalas – synnerligen lyckad, medan söndagen inte får några nomineringar i kategorin ”dagar med acceptabel hälsonivå”. Det vore i detta sammanhang lätt att späda på myten om den konstant druckne hembryggaren och vinna lätta poänger genom att ironisera över tillvaron. Men eftersom det till viss del just är en myt så avstår jag denna gång.

Får jag spy i ditt huvudbry?

Har hamnat i klammeri med universitetet. Efter 6,5 års äktenskap har vi oundvikligen börjat smågnabbas och det känns som universitetet inte längre bryr sig om mig.

Examensarbete står för dörren, men jag har tydligen inte registrerats på någon kurs, varför jag nu tvingas hora runt mellan olika obskyra institutioner i hopp om att bli antagen någonstans. Denna akademiska prostitution är synnerligen inte värdigt en student som kan visa upp högsta betyg på samtliga kurser inom lärarprogrammet. (Nu fick jag det sagt också!)

I ren protest överväger jag att hoppa av. Här och nu.
Jag slutar!

I denna byråkratiska kattlåda kommer det väl emellertid visa sig att man tvingas fylla i 32 blanketter och arbeta på Samhall för att tillåtas lämna universitetet och begära formell skilsmässa.

Dunken – ett rosévins grubblerier

Mått på välbefinnandet – i kvadrat

Min lägenhet har en yta på 42 kvadratmeter. (Jo, jag är tillbaka i Umeå.) Uppskattningsvis rör jag mig dock till 80 % enbart på 10 kvadratmeter när jag tämligen enträget stationerat mig vid datorn, bortsett från sporadiska besök vid toalett och diskbänk.

Umeå stad har en yta på 33 460 000 kvadratmeter. Ja, ni är säkert inte kausalt handikappade och förstår förmodligen vart jag vill komma. Spontant känns det ganska torftigt att endast utnyttja 42 kvadratmetrar när man har en hel stad till förfogande. Jag har länge vurmat över stadens utbud av evenemang, uteliv, konserter och dylikt. Men som det ser ut nu skulle jag lika gärna kunna bo i Nikkaluokta, Treriksröset eller någon annan avlägsen och isolerad håla, så länge där finns elektricitet, internetuppkoppling och diverse instrument.

Nu ska jag dock bryta mönstret och beta av några kvadratmeter.
Skolans kopiator är målet.

”Det var som när spanjorerna la damm i potatisgratängen…” (VM 1995)

Madelene envisas med att låta diverse morgonprogram förgylla (läs: förpesta) frukoststunden. (Själv föredrar jag högtidlig tystnad när man kliver upp i svinottan, speciellt när man inte har någon specifik anledning att över huvud taget gå upp i svinottan.)

I morse var det bland annat tre kockar som ingående berättade detaljer kring det stundande kock-VM:et. Det intressanta var dock att alla tre hade sina vita kockutstyrslar på sig, som vore de utskickade från någon sekt eller fabrik som producerar självgående mattillredare vars enda uppgift här i livet är att representera Sverige i kock-VM.

Det vore tämligen märkligt om Zlatan skulle sitta med matchtröja och benskydd när han intervjuas av en högspacklad Marianne Rundström i morgonsoffan.

2010 års bästa låtar

Innan ni ignorerar detta och återgår till ert söndagskorsord kommer här Spotifylistan serverad på ett digitalt silverfat: http://open.spotify.com/user/torta/playlist/40nTJ0qomCMekhwNn7o7ih

En tanke som slår mig: Som svensklärare bör man givetvis hänga med i litteraturutgivningen och läsa minst 20 böcker per år. Men när jag med lätthet sätter ihop en lista över årets musik skulle jag ha problem med att ens nämna fem nyutgivna romaner. Men säg inget till någon. Jag är relativt bra på subjekt och predikat. (Däremot är predikatsfyllnad en svårgreppbar amöba.)

Nåväl, här kommer då årets 51 (!) bästa låtar:

1. Ariel Pink’s Haunted Graffiti – Round and Round
2. Arcade Fire - Sprawl II (Mountains Beyond Mountains) (inte på Spotify)
3. Zola Jesus – Sea Talk
4. Wild Nothing – Live in Dreams
5. Warpaint – Undertow
6. Crystal Castles – Baptism
7. Anna von Hausswolff – Above All
8. Best Coast – Boyfriend
9. 4 Guys From The Future – I’ll Take You Away
10. Washed Out – New Theory
11. Avi Buffalo – Remember Last Time (inte på Spotify)
12. Robyn – Dancing On My Own
13. The War on Drugs – Comin’ Through
14. Small Black – Despicable Dogs
15. Twin Shadow – Forget
16. Säkert! – Fredrik
17. Väärt – Vakkra
18. The Radio Dept. – Heaven’s on Fire
19. Yeasayer – Madder Red
20. Beach Fossils – Daydream
21. JJ – Let Go
22. Our Husband – Villages (inte på Spotify)
23. Keepaway – Evil Lady
24. CEO – Illuminata
25. Beach House – Used To Be
26. Belle and Sebastian – Come on Sister
27. Håkan Hellström – Shelley
28. Kendal Johansson – Blue Moon (cover, jag vet!)
29. Surfer Blood – Swim
30. Television Personalities – She’s My Yoko
31. Nana Grizol – Galaxies
32. Easy – It’s Ok to Cry (årets 90-tals-flashback)
33. Treefight For Sunlight – What Become of You and I?
34. Tame Impala – Solitude is Bless
35. The Naked & Famous – Young Blood
36. Perfume Genius – Mr. Peterson
37. Lykke Li – Get Some
38. Phosphorescent – The Mermaid Parade
39. The Bear Quartet – Lovers Goodbye
40. Sleigh Bells – Rill Rill
41. Korallreven – The Truest Faith
42. Caribou – Odessa
43. Mountain Man – Animal Tracks
44. Kisses – Bermuda
45. God Help The Girl – Baby You’re Blind
46. MF/MB/ - The Grand Chase
47. Neil Young – Hitchhiker
48. Girls – Broken Dreams Club
49. The Besnard Lakes – Glass Printer
50. Josiah Wolf – The Opposite of Breathing
51. Delorean – Stay Close

Viktig information till allmänheten!

Vänner, bekanta och annat löst folk kan nu äntligen skicka bildmeddelanden till min telefon. (Ja, Madelene har återigen skämt bort mig och visat sina ekonomiska muskler.) Förvänta er dock inte att få något tillbaka. Det är inte riktigt min stil att höra av mig.

2010 års bästa skivor

Har av någon anledning återigen börjat engagera mig i ny musik. Och så passande att det gångna året var en honungsburk full med drömska gitarrer, lågt BPM, lo-fi-skräpiga stigar, disträa vokalister och ovårdade trummaskiner – precis som jag vill ha det. I morgon (eller någon annan dag) kommer årets låtar, tillsammans med en tidsenlig spotify-lista.

1. Wild Nothing – Gemini
Sommarens introverta lilla hörlursorgasm. Ungefär som om Slowdive skulle ha varierat sig mer och köpt några trummaskiner och skaffat sämre röster. Synd bara att kön till Pustervik var ogudaktigt lång och att jag missade dem under årets Way out West. Jag surade som en 5-åring som tappat sin Palle Kuling-påse och kissat ner sig.

2. Ariel Pink’s Haunted Graffiti – Before Today
En fullkomlig missmash av pop, funk, soul, heavy-metal-gitarrer, Michael-Jackson-basgångar och lo-fi-inspelningar. Är det 70-tal? 80-tal? Ingen aning, men sanslöst briljant. Lyssna speciellt på “Can’t Hear my Eyes” och “Round and Round”.

3. Warpaint – The Fool
http://www.youtube.com/watch?v=EJuwmH0qJH4

4. Twin Shadow – Forget
Oväntad nykomling med Cure-pastischer och beroendeframkallande basgångar.

5. Beach House – Teen Dream
Överskattad och uppblåst tänkte jag först. Men den tog sig och det finns något flytande magiskt här någonstans.

6. Zola Jesus – Stridulum II
Är hon självaste hin håle? 9 spår med monumental kompromisslöshet. Lyssna på ”Sea Talk”.

7. Avi Buffalo – Avi Buffalo
”Jag finns inte på Spotify, alltså finns jag inte.”

8. Washed Out – Life of Leisure
Ibland räcker det med att lyssna på chillwave, dricka vin och surfa på them-thangs.com.

9. Väärt – Sommarfågel
Är väl egentligen inte överförtjust i mystifierandet av ”det norrländska”. Men vem kan värja sig mot sådan här fantastisk popmusik. ”Vakkra” är förmodligen det vackraste vi hörde under 2010.

10. The Radio Dept. – Clinging to a Scheme
Med Radio Depts mått mätt en liten besvikelse. Men det säger mer om deras kapacitet än om albumets kvalitet.


11. Belle and Sebastian – Write about love

12. Håkan Hellström – 2 steg till paradise
Tycker herr Hellström tappat lite av det där melankoliska och euforiska som, enligt mig, är hans storhet. Till en början såg jag skivan som intetsägande, småputtrande och tämligen platt. Med andra ord hade jag inte alls för aviskt att stämma in i den sedvanliga hyllningskåren. Men nu gör jag det ändå. Delvis, i alla fall.

13. Basia Bulat – Heart of my own

14. Surfer Blood – Astro Coast

15. Anna von Hausswolff – Singing from the Grave

Frågetecken/skivor jag lyssnat för lite på:
Arcade fire – Suburbs
Neil Young – Le Noise
Bear Quartet – Monty Python
Deerhunter – Halcyon Digest
Girls – Broken Dreams Club
Perfume Genius – Learning

Nya Temperamentet, Andra Loserboken

Det har varit jul och det har varit nyår, för er som legat i respirator eller varit konstant druckna och lyckats missa det. Några nyårslöften blev det inte. Ja, förutom de vanliga då: Börja med rökheroin, försöka vara odräglig och trappa ner på jobbet för familjens skull.

”Nystart?” hör jag ekande röster fråga långt bort i bloggosfärens horisont. Nä, ärligt talat vet jag faktiskt inte. Personligen tycker jag om min blogg, skulle med all sannolikhet vilja läsa den själv om jag inte var jag. Men statistiken visar ca 30 unika läsare och i förlängningen är bloggsamfundet inget annat än en klubb för inbördes beundran.

Det som kan provocera mig är att alla dessa förbannade mysbloggar med fotografier på tillrättalagda ekologiska anrättningar och uppvisande av självproducerade sticktröjor av allergifritt garn har tusentals läsare. För att inte tala om dem som skriver om smink, kläder, smink, smink, smink, kläder, dagens outfit, smink, smink, kläder, dagens outfit, smink, ”hej nu har jag varit å tränat”, smink, smink, träning, dagens outfit, ”idag lagade jag typ värdens godaste mat”, smink och så lite om smink.

Svart på vitt: 42 300 läsare.

I bästa fall är allt tillrättalagt, snyggt och äckligt harmoniskt, men i värsta fall – totalt jävla innehållslöst! Ge mig skitiga skor, ångest klockan 03.40, snusk, nattens spya istället för dagens outfit, Eldorado-nudlar, skrönor, recensioner av familjemedlemmar, hunger, misslyckade fester och förbjudna fantasier. Lyckas man inte vara socialrealistisk kan man väl åtminstone försöka vara ironisk (eller humoristisk, vad nu det betyder?).

Kan vi vara överens om det?
Kom ihåg, mina vänner, att lycka i mångt och mycket är ett nollsummespel.