Så här ser mitt skrivbord (vår soffa) ut. Det här är ingen efterkonstruktion eller konstlat effetsökeri. Det vore nämligen väldigt enkelt att kasta upp några böcker i lagom oordning i syfte att konstruera ett något vinklat, om än smålustigt, blogginlägg.
Men så här ser det alltså ut. Det här är alltså mitt jobb. Min situation.
Tro nu inte att jag läser böckerna. Nej, nej. Jag sitter paralyserat ihopsjunken och spärrar in i högen. Ibland hör jag något blad lossna från en krukväxt och segla mot golvet. Ibland reser jag mig från soffan och brygger kaffe. Ibland tittar jag ut genom fönstret eller kanske på termometern.
Minus 13,8. I dag när solen var uppe var det bara kring minus 8.
Sedan återgår jag till soffan. Tittar på böckerna. Spärrar ut de jävlarna. Jag inbillar mig att jag vinner. Tänker att mitt examensarbete är lika ostrukturerad som högen med böcker. Tänker att det kanske är det här jag ska göra; analysera min egen process, ett slags metaarbete. Tänker att jag kanske ändå är lite kissnödig. Går på toa. Sitter ner, det är jobbigt att stå. Går tillbaka mot soffan.
Minus 14,2. Det blir kallare nu under skymningen.
3 kommentarer:
tycker att du har fångat fragment av frustration, ångest, hopplöshet och panik - helt naturligt när ett ex-jobb växer fram.
Liknar min situation, hemsk och svidande men tyvärr oundviklig... Keep up the good work however.
Och det här är bara början. Å andra sidan skulle nog många lockas av tanken att inte ha några tider att passa eller ha någon deadline förrän i maj.
Skicka en kommentar