Att lära lärare lära – en sjukt distanserad distansutbildning

Nya säsongen av Klass 9A (titta här) fokuserar lärarna istället för eleverna, vilket stämmer överens med den tidsenliga inkluderingstanken då elevers misslyckanden antas bero på brister i skolan eller hos lärarna – och alltså inte i elevernas eventuella tillkortakommanden. Med andra ord är det är fel på lärarna och inte eleverna. Jag skriver – med min yrkesprofessionella penna – under på detta förhållningssätt och tror det kan vara en fruktbar utgångspunkt.

Kanske är lärarbilden som uppmålas i Klass 9A inte riktigt representativ då det ur produktionsbolagets synvinkel ska bli ”bra TV”. Men utifrån det jag sett blir jag provocerad och förargat generad av lärarnas bristande kompetens och oprofessionella förhållningssätt. Antingen är de apatiskt håglösa eller fullständigt urholkade vad gäller synen på sin egen roll i undervisningen. Hur i helvete kan man gå minst 4 års lärarutbildning och inte lyckas odla någon som helst självreflektiv och självkritisk hållning!? Att ständigt utvärdera sig själv och fråga sig ”kan jag göra på något annat sätt?” är ju – i den nuvarande utbildningen – i stort sett det enda vi får lära oss. Hur tomten till mattelärare lyckats vandra igenom minst 4 år av denna reflektiva marinad och kunnat inkassera G på samtliga kurser är ju fullständigt horribelt.

När lärarna sedan i TV-programmet har ”handledarsamtal” beter de sig som trotsiga och passiva högstadieelever som antingen slår ifrån sig all kritik eller framstår som likgiltiga och handlingsförlamade socialarbetare på Stesolid. Samtidigt bör de väl få viss credit när de trots allt ställer upp i projektet och begår karriärmässigt självmord.

Och jag som ibland tvivlar på min egen kompetens och har dåligt samvete för att jag som svensklärare inte har större kunskap om 1700-talets litteraturhistoria eller som samhällslärare inte riktigt har grepp om USA:s valsystem. I det sammanhanget fungerar program som Klass 9A som en välkommen självförtroendeinjektion.