Blåbär/lime & Hallon/persika

Så där ja, med inlämnad hemtenta tar jag ny sats inför framtida jäsningsäventyr. Mina två senaste satser påbörjades för drygt en vecka sedan, och har nu skänkt ett slags trivselljud till badrummet och dess kala väggar. 10 liter blåbär/lime och 5 liter hallon/persika ska härmed, i samklang med våren, förgylla min vardag.

Hur gjorde jag då? Att jäsa lättdrycker är, för en relativt rutinerad hembryggare som jag, jämförbart med att borsta tänderna. Rena rama rutiner. Smält sockret, tillsätt lättdrycken, späd med vatten, kontrollera att vätskan är ca 20-25 grader, i med jäsnärsalt och vinjäst och rör om. Den svåra är att avgöra hur mycket socker som bör tillsättas, vilket jag delvis misslyckades med. Därför får jag sedermera dunka ner ytterligare sötsaker till jästen, eftersom jag siktar på ungefär 13 %.

Blåbär/lime, 10 liter
15 paket Kiviks blåbär/lime, 2dl koncentrerad lättdryck
1500 gram socker (blir ungefär 10 %, släng i mer för ökad alkoholhalt)
Vatten
Jäsnärsalt
Jäst

Hallon/persika, 5 liter
8 paket Kiviks hallon/persika, 2dl koncentrerad lättdryck
800 gram socker (ger ungefär 13 %)
Vatten
Jäsnärsalt
Jäst

Nu väntar klassfest! Önskas provsmakning av det eftertraktade blåbärsvinet bör ni befinna er på Gnejsvägen i kväll.

Shake your face #2

Sitter och våndas med hemtenta. Därför finns det ingen tid för avancerat bloggeri, utan jag slumpar fram två triumfkort ur mitt outtömliga shake your face-arkiv istället.

Simpel ordbajsare eller högaktad surrealist?

Under dagens föreläsning gjordes det en dykning (dock inte djup) i litteraturens modernistiska så kallade ismer. Det visade sig att surrealismen propagerade för ett ”automatiskt diktande”, där man helt oförberedd skulle underkasta sig sitt medvetande och bara låta det undermedvetna och pennan göra jobbet. Det första utkastet ska också vara det sista. Arbetsmetoden skulle gå under parollen ”skriv snabbt och frestas inte att läsa igenom det ni skrivit”.

Det slår mig att jag i mitt eget musicerande tillämpat denna smått anarkistiska metod. Utan ett enda nedskrivet ord kunde jag sätta mig med gitarren och trycka på ”rec”. Spontanitet och kreativitet var mina ledord. Ett embryo till melodi kunde dock finnas i baktanke, men utan förvarning riskerade den att spåra ur och hamna någon annan stans. Låten So Red Inside från 2003 är en produkt av denna metod. Det enda förberedda var refrängen ”so red inside, die, die!”, som skulle fungera som polemik till Doktor Kosmos Kapitalist! Nu ska du dö!. I låten bör ni notera följande nonsensbringande absurditeter: ”anus, and I levitanus, so you fix my voice again” och ”once you saw the right horse, eyy, eleven ten, eleven ten…”.

172 år av fruktsamhet

Jag är nyss hemkommen från Arvidsjaur. Förutom att skotta snö och värjt oss från stormen har vi även besökt Madelenes mormor. Det är ingen hemlighet att denna härliga tant fortfarande har kvar en viss sexuell drift, varpå hon tidigare även frågat Madelene hur stort mitt tredje ben är. Enligt uppgift måttade hon friskt med händerna och väntade på någon form av jakande respons: ”Ungefär så här? Är den så här då? Men inte större än så här va? Näää, tokfan!” Hon har även utfört egna empiriska studier inom området, då hon helt ogenerat och plötsligt klämt åt mina genitalier. Givetvis utanpå byxorna, men ändå.

Tro nu inte att detta är någon slags smutskastning av Madelenes mormor. Nej, tvärtom. Hon är en fantastisk människa med glimten i ögat (och möjligen på fler ställen?). Det anmärkningsvärda är dock att hon har en uttalad dragningskraft till min pappa. Detta samtidigt som min farmor har uttryckt sin förtjusning över Madelenes pappa, och hans snälla ögon. I slutändan önskar alltså dessa 20-talister avancerad kroppslig kontakt med våra respektive pappor, sådana tjänster som vanligtvis inte hemtjänsten tillhandahåller.

Är inte det här en form av… Vad är det man brukar säga? Ödets onani!?

Det legitimerade fyndet

Titta vilken skönhet jag igår fann bland ICA Berghems minst beskådade hyllor! Jag blåste bort dammet och kunde då se skylten som förkunnade utförsäljning - och halva priset. 85 kr för en komplett vinsats med druvkoncentrat, och icke utgånget bäst före-datum! ICA är verkligen ett förunderligt företag!

Det mest besynnerliga hände emellertid då jag i kassan skulle betala för fyndet. Kassörskan ville nämligen se min legitimation. Kan ni förstå vilken total jävla okunskap! Jag blev så ställd att jag utan protester visade mitt leende körkort. Frågan jag ställer mig är om denna galna människa även ber om legitimation när någon köper juice och bakjäst.

Gapskrattet med stort G

Vid första anblicken verkar vår lärare i språkhistoria vara en tämligen långrandig och känslolös figur. Hon talar onyanserat, nästan monotont, och lyckas sällan fånga min uppmärksamhet. Till hennes försvar bör dock nämnas att ämnet i sig, med inkonsekventa fornsvenska kasusböjningar, kan få den mest erfarne entertainer att framstå som Bosse Ringholm.

Men plötsligt händer det. Någon ställer en fråga eller påstår något, och hastigt utbrister hon i ett frenetiskt, rungande och omotiverat gapskratt, samtidigt som ansiktets blodtillförsel får sig en efterlängtad påfyllnad och ett rött sken framträder vid whiteboard-tavlan. Vi i klassen tittar chockade på varandra och frågar oss tyst: ”Vad hände?” Men jag kan inte låta bli att tycka det är underbart. Mer gapskratt åt folket!

Många järn i luften

Vid anställningsintervjuer förväntas man framhäva sina allra bästa egenskaper, och följaktligen måla upp den vackraste och renligaste bilden av sig själv. ”Jag älskar att ha många bollar i luften”, ”Jag är en sån människa som njuter av många järn i elden” är klassiska fraser som används för att få företaget att förstå vilken älskvärd arbetsmyra jag är. En sådan som gladeligen springer runt på arbetsplatsen, och samtidigt har något finger med i alla, mer eller mindre begripliga, projekt.

Om det är så att arbetsgivare verkligen går igång på dessa klichéer, kommer jag aldrig tillåtas arbeta. Jag fullkomligt hatar att ha många bollar i luften!

Tidens förgänglighet – blombuketter och grillbriketter till trots

För att bli svensklärare måste man läsa böcker som Carl Jonas Love Almqvists Det går an. (Nja, jag bör tillägga att med dagens lärarutbildning är det tyvärr både teoretiskt och praktiskt möjligt att genomglida utbildningen utan att ens bläddra i större delen av kurslitteraturen.) Hur som helst har jag fastnat för följande, till synes, fullständigt triviala formulering: ”Cigarren, likt mycket annat i världen, tog slut.” Detta påminner mig om alltings förgänglighet. Jag vet dock inte om det är en trivsam påminnelse.

Möjligen är blombuketter ett barn av samma fenomen. Precis som cigarren bokstavligt talat går upp i rök vissnar denna gåva befängt snabbt, vilket erinrar mig om tidens vassa men reella tand. Jag har aldrig riktig förstått mig på det här med blombuketter. Visst är gesten välment och fin, men inom mig bubblar röster som skriker: ”Men köp något beständigt, något som håller längre än en vecka, något som inte luktar bajs så fort denna tidsperiod utgått och stjälkarna blivit bruna!” Men i slutändan är det inte blombuketterna jag räds. Det är tiden.

Därför fungerar vintillverkningen som en själslig tröst för tidens ofrånkomliga gång. På grund av den tidskrävande processen och lagringens overkliga möjligheter blir tiden här en högst välkommen gäst som gärna i lugn och ro får slå sig ner vid mitt bord. I slutändan går det an.

Pimp my blåbärsvin

Nu har Mors lilla Olle även fått ett rättvist yttre att stoltsera med. Vi har klippt, klistrat och knutit, vilket resulterat i en mycket exklusiv flaska, långt bortom Systembolagets systematiserade och sterila hyllor. Nu sitter jag bara och beundrar flaskorna, och långsamt insuper detta ögongodis.

Alla hjärtans rutiner

Torsdagens besök på Megazone, och den nya Fångarna på fortet-liknande delen, är fortfarande skrämmande närvarande. För det första gjorde min avsaknad av både kvicktänkthet och smidighet att jag inte rönte några större framgångar i jakten på poäng. För det andra så sträckte jag alla mina ryggmuskler (?) när jag ålade omkring i aprummet och letade bananer. Därför går jag nu runt och utstöter diverse stönande ljud vid minsta fysiska aktivitet. ”Hooi”, ”ohh”, ”aao”, låter det när denna 80-åriga kropp sätts i röresle.

Jag vill avsluta med att poängtera att jag inte firar alla hjärtans dag. Visserligen har Madelene fått en liten present, vi har gjort en enkel picknick vid Nydalasjön och snart ska vi äta en grandios måltid med tillhörande blåbärsvin, men inbilla er inte att detta har någon koppling till en fabricerad och inlånad högtid. Sånt här gör vi varje helg.

Norrland – en ödessymfoni av Torbjörn Hüber

Innan digital-TV, och kanske som ett bevis på Sorseles identitetskris, tvingades Sorseleborna och tillika västerbottningar bevittna Nordnytt istället för Västerbottensnytt. Dessa sändningar framkallar fortfarande rysningar hos mig, eftersom programmet målade upp den dystraste av alla bilder ur den norrländska vardagsmisären. Torbjörn Hüber satt hopsjunken och förkunnade det ena bakslaget efter det andra. Med en orimligt lågmäld och senfärdig röst och en stämma som förmedlade allt annat än framtidstro och livsglädje sa han, varje dag, varje program: ”Ytterligare ett dagis tvingas stänga i Pajala. 56-åring misshandlad i Boden. Och Haparanda kommun tvingas varsla åtta anställda.” Tittar man kontinuerligt på Nordnytt förlorar man i längden allt hopp, och risken att man själv hamnar på programmets löpsedel överhängande: ”24-åring tog sitt liv. Han påträffades död framför Nordnytt tillsammans med fyra tomma vinflaskor.” Denna public service-ledda indoktrinering får oss att tro att Norrland enbart är ekvivalent med (kvinno)misshandel, självmord, arbetslöshet, avbefolkning och – ett enormt oupphörligt mörker. Men misströsta ej. Det finns ljusglimtar. Plötsligt avslutar Hüber med ett efterlängtat glädjebud som ska få varje norrbottning att sänka hagelbössans pipa från tinningen: ”Plannja baskets damlag vann i kväll över Sundsvall med 65-48.”

Farmorcitat #7

”En bil ska ha spade!”

”Det värker som satan i titanskruvarna.”

”Jag tål inte solen. Titta, nu är den fan på väg igen!”

Fyll mig med (o)möjliga ingredienser

Att vara jäsningsfri i sex dagar börjar framkalla vissa olustighetskänslor i mig. Det taktfasta ploppandet i jäsröret förmedlar, som tidigare sagts, en gemytlig och levande känsla i hela lägenheten. Jag låter det vara osagt om detta är argumentet till att många låter livsmedel mögla i kylskåpet och odlar svamp mellan tårna, men levande skapelser som exempelvis en jäsande vinsats skänker definitivt ett visst lugn och en konstant känsla av sällskap. Därför kommer jag snart dra i gång tre satser: blåbär/lime, hallon/persika och slutligen en mer experimentell variant. Den sistnämna kommer att bo i en 1,5 liters pet-flaska och bestå av… ja vadå?

Jag vädjar nu till alla Jäst i ditt liv-fanatiker att lösgöra sig från alla konventionella normer i alkoholdryckesdjungeln. Det hela är mycket enkelt. Ni skriver förslag på ingredienser i kommentatorsfältet. Kravet är att ni själva kan tänka er att äta ingrediensen fristående och att den inte innehåller konserveringsmedel. (Alltså, allt från purjolök till kanel.) Det här blir ert lilla barn, er sällskapshund, som ni däremot slipper gå ut med – för det gör jag.

Ge mig en spade och en låda Calvados

Som åttaåring hade jag en helt annan inställning till fenomenet snö. Jag jublade högljutt när mängder med vita flingor förvandlade det annars så bistra Sorsele till en levande nöjespark. Jag och några fler snornäsade ungar grävde grottor och åkte snowracer dagarna i ända. Nuförtiden muttrar jag missbelåtet när jag ser bilen övertäckt med 30 centimeters onödiga och funktionslösa snöflingor. Jag tittar på eländet och frågar mig själv: Hur tänkte de som först bosatte sig på dessa nordliga breddgrader? Vad finns det egentligen för fördelar med detta karga klimat? Jo visst, man kan gå på vattnet sex av tolv månader. Men inte är det väl så jävla häftigt!

Svensklärarhumor

Det här måste väl vara ett extremt fall av satsradning?

Det musikaliska manifestet

Det fanns en tid då jag verkligen lyssnade på musik. Under en hel timme kunde jag sitta alldeles orörlig och enbart sända apatiska blickar mot stereon, medan musiken fick ta sin välförtjänta plats, och framförallt ges möjlighet att växa. Precis som många inledningsvis har svårt att komma överens med oliver och öl, är de bästa och i längden mest hållbara och tidlösa skivorna svårkonsumerade för ovana smaklökar. I ärlighetens namn förstod jag inte, till en början, storheten i Jeff Buckleys Grace och Pixies Doolittle. Men jag gav mig inte. Jag fortsatte att sysslolös spärra in i stereon medan Francis Black spottade fram rader som ”must be a devil between us, or whores in my head”. Och till slut så uppenbarade sig digniteten i det flerdimensionella konstverket, och jag andades några gånger och tryckte på play. Jag ville höra mer.

Det var länge sedan jag knockades av ett album. Det var länge sedan en skiva fick mig att knyta näven och torka tårarna på samma gång. Det var länge sedan jag lyssnade. I dag får musiken infinna sig i att stå i bakgrunden, fungera som substitut till den skrämmande tystnaden, plockas fram när det passar, när inget annat duger. I dagens nedladdningstäta debatt talar illegaliseringsivrarna om att vi måste visa respekt för kompositörerna - för skaparna. Gessle och co. har inte bara en kappsäck full med pengar, utan även en med högst tveksamma argument. Nedladdningen är inte problemet, det är sättet som vi behandlar konstverken på. Att helt sonika ladda ner en lösryckt del av The Beatles mästerverk Abbey Road, är som att urinera Lennon, McCartney, Harrison och Starkey i ansiktet. Abbey Road är en resa, ett monument – men framförallt en sammanhängande helhet. Att rycka sönder en sådan totalitet, ett sådant mästerverk, borde bestraffas med en evinnerlig och penetrerande tinnitus. Själva nedladdningen är inte det definitiva sveket mot upphovsmännen. Det yttersta sveket och den yttersta respektlösheten är istället att behandla konststyckena som lösryckt hissmusik, oavsett om lyssnaren betalat för misshandeln eller ej.

Jag erkänner att jag syndat. Jag erkänner att jag under de senaste åren urinerat på åtskilliga konstnärer. Jag erkänner att jag styckat upp deras alster och placerat dessa på bakgrundsgående blandskivor. Om jag vill knockas av musiken måste jag kämpa. Jag måste sätta mig och tillåta den att fylla rummet, mina öron och mitt medvetande. Jag måste lyssna.

Blåbärsvinet – Mors lilla Olle är hemma

Äntligen har denna 160 dagar långa process nått sin slutgiltiga flaska. Jag bökade runt i fyra timmar, spillde blåbärsvin på korkmattan och bordet, ”provsmakade” kontinuerligt och kände mig lite allmänt lullig. Men bra blev det. Sötade upp soppan till +3,5 oechslegrader, vilket gav en lite lättare och rundare smak. Sedan kom Uffe och Everton - Liverpool, och därefter NH (!). Om 6,5 timme sitter jag och diskuterar fornsvenskans böjningar av substantiv i objektsform. Kontrasternas vägar äro outgrundliga.

En students besvikelse – i en slask

Nuförtiden utgörs min lunch huvudsakligen av billiga koreanska nudlar. Tillsammans med Euroshopers underskattade Thai Sweet Chili-sås blir det inte bara en lågbudgetvariant, utan även en njutningsbar sådan. Men den galet starka och medföljande kryddblandningen är nog min absoluta favorit. Jag strör precisionsfyllt över halva påsens innehåll över nudlarna och sparar den resterande delen, vilken för mig fungerar som en efterlängtad dessert. Jag borrar ner mitt sluga pekfinger i påsen och slickar i mig det kvarvarande pulvret, som någon slags narkoman. Äckligt, ja visst, men så tillhör jag också den kategori varelser som regelbudet går omkring och tjuvslurpar Aromat direkt ur burken. Sedan sjunker jag ned i soffan och känner slöheten och dåsigheten komma. Det är natriumglutamaten (E621) som slår in. Som så många gånger tidigare. Jag njuter.

I dag ville dock durkslaget annat. Som ett bevis på min bristande simultanförmåga (och kanske den slutgiltiga bekräftelsen på att jag trots allt är av manlig art) klarade jag inte av att samtidigt prata i telefon och hälla ut vattnet. Det slutade med att större delen av nudelbeståndet hamnade i slasken.

Mig gjorde det ingenting. På diskbänken skymtade jag en orörd kryddpåse.

Madelene

Vissa säger att denna blogg är alldeles för opersonlig och exempelvis saknar texter om mina nära och kära. Jag kontrar med att påpeka att det inte riktigt är min genre, min infallsvinkel eller min styrka som skribent. Men håll i er nu! Här kommer ett sällsynt och kortfattat undantag.

Det här är Madelene, min flickvän. I dag har vi varit tillsammans i 7 år och 2 månader. Jag älskar henne!

Jag hade mycket väl kunnat publicera en annan lite lustigare bild, som den här. Men så dum är jag ju inte.

.

300 gram Cream Kräk

Vad är egentligen skillnaden mellan matförgiftning, vinterkräksjuka och magsjuka? Emma, Madelenes kusin och tillika vår inneboende, ådrog sig i alla fall något som orsakade sju kaskadspyor på några enstaka timmar under fredagskvällen. Vinterkräksjuka eller magsjuka spelar ingen roll. Bra mådde hon inte.

Därför har helgen varit en lång väntan på illamåendets ankomst. Bara vetskapen har gjort att man känt sig kräkfärdig vilken sekund som helst. Oron grundar sig mycket i min knapphändiga förmåga att ens kunna spy. Jag står på knä, men det enda jag får fram är några knösaktiga och stönande läten. Min karriär som bulimiker skulle förmodligen bli tämligen kort och misslyckad. Hetsätningen finns där (chipspåsar på löpande band), men kräkförmågan är alltså vida begränsad.

Nu verkar jag, trots allt, klara mig från denna vomeringsorgie, och funderar därför på att trycka en 300 grams chipspåse i ren lycka. Kan det vara en bra idé månne?