Mitt barskåp

Alla som hälsar på mig tvingas uthärda en stolt visning av mitt nyinvigda barskåp. De flesta förväntar sig något spektakulärt, kanske någonting inglasat eller med tidsenlig dimmerfunktion. Verkligenheten är en lite mera jordnära variant, värdig en hembryggare. Alltså en garderob.


För övrigt lämnade brännbollsyran ett tre flaskor stort gapande hål i skåpet.

Sommaren var ung och vi var osupna

Ramlade över No Doubts skiva Tragic Kingdom på Spotify. Det är otroligt hur man på några sekunder kan slungas 12 år tillbaks i tiden. Nästan så jag kan känna smaken från min Flinta-läsk och Champion-tröjans två överflödiga storlekar. Bussen skulle ta klassen de 18 milen till Saxnäs och ett läger för att sammansvetsa oss inför högstadiet. Jag och Henrik hade en hörlur var, Gwen Stefani var fortfarande cool, det var vår, lite sol, och freestylens band rullade i takt med bussens sommardäck. Vi oroades inte över arbetslöshet och hyreshöjningar, bara hur vi skulle lyckas få in täcket i påslakanet när vi väl kom fram.

Om ytterligare 12 år är jag 36. När jag då lyssnar på Bon Ivers For Emma Forever Ago kommer jag att minnas en tid av vinbryggning, spruckna jeans och kustbussen. Sådan är den; musiken.

Jag ruvar på tummen

Plötsligt var det sommar. Den kommer precis lika plötsligt som vanligt och framkallar en årligt återkommande sommarjobbsångest. Samma visa varje år. ”I år ska jag fan i mig söka sommarjobb mitt i kolsvarta januari”, intalar jag mig själv så här i soliga maj-dagar. Att få tummen ur, har aldrig varit min starka sida. Jag sitter hellre och ruvar på den i en hopplös tro att denna aktivitet, eller snarare avsaknaden av aktivitet, löser alla mina livsviktiga i-landsproblem.

Nu ser det i alla fall ut som att någon vecka, trots allt, kommer att gå i arbetets tecken. Å andra sidan längtar jag efter lite tid för följande själsläkande aktiviteter.

• Spela musik. Det är dags för en ny skiva. Neil Young-inspirerad gubbrock eller Håkan-ös med sambatakter? Har inte riktigt bestämt mig.
• Brygga en hutlös mängd med vin. Läsarsatsen kommer att sättas i början av juni.
• Skriva något som kan liknas vid en roman. Med min formuleringsfobi kommer dock detta fantasiprojekt sträcka sig över uppskattningsvis fem år.
• Blogga mer.
• Grilla minst tre gånger per vecka.
• Lära mig spela dragspel.

Åtstramande realisation

Jag har tidigare beklagat mig över min ohållbara jeanssituation. I desperationens tecken brände jag i dag uppskattningsvis 70 % av månadens inkomster på två par nya jeans, varav ett var så tajta kring låren att blodtillförseln till de sydliga trakterna av min kropp ströps. Men vad gör man inte för att utnyttja dessa röda lappar som skriker 50 %?

Nu är det inte längre bara hemmavinet som frambringar avdomningar. Istället för ociviliserat supande kan jag alltså kränga på mig mina Levis, luta mig tillbaka och uppnå samma effekt.

Så fick vi se slutet

Trots att min praktik officiellt avslutades i fredags, besökte jag i dag för sista gången Örnsköldsvik för diverse betygsnack och tårdrypande farväl. Jag brukar undvika ogenerat publikfrieri som bildsprängda blogginlägg, men i dag gör jag ett sällsynt undantag. Så varsågoda, lapa i er av min sista dag i Ö-vik och på Geneskolan.


Att jag för dagen läser en bok vid titeln Så fick vi se slutet må kännas både tillgjort ödesmättat och storslaget, men det är fortfarande inget annat än en bra bok.


Det här är alltså Geneskolan. En skola vars entréklocka för evigt stannat på 14.50, som ett monument över tegelbyggnadens och den kommunala skolans förgänglighet. Kanske fanns det en tid när rasterna inte fylldes av tjuvrökning, olaga mopedkörning och slentrianmässig mobbing. En tid då klockan faktiskt tickade och skolan nyanställde istället för att permittera.

Om jag vore en vanlig högstadieelev skulle denna mastodontentré inte vara något annat än 200 meter ångest.


I Örnsköldsviks vänthall har jag uppskattningsvis spenderat 10 timmar, och ständigt denna hänsynslösa rusning till kiosken. För en vecka sedan var det till och med någon som köpte en hel fralla och en Loka.


Här har vi alltså själva moderskeppet. Personalen lider av en stor mängd mindervärdeskomplex, varför de dagarna i ända leker flygplan med tillhörande värdinnor. Värst var det när chauffören en dag sa: ”och så vill vi att ni förblir fastspända och sitter kvar på era platser ända tills bussen står helt stilla”. Jag blev så ställd att jag nästan glömde att kliva av.

7 dagar är för mig 37 dagar

Till alla er oroliga själar som våndats över min senaste vinsats öde, kan jag nu meddela att vederbörande är relativt välbehållen, glad och jävligt buteljerad. I en sällan skådad kraftansamling för några dagar sedan tappade jag om vinet, men upptäckte då att jag inte lyckats skaka ur all kolsyra. Hembryggerivetenskapen säger att vinet inte ska kunna klarna med oroliga kolsyrebubblor i brygden. Detta var dock inget som min Novum 7-dagars brydde sig om, utan bildade istället en fredlig och sedvanlig bottensats. En lika väluppfostrad vinsats får man leta efter.

Resultatet blev ett 12-procentigt vitt vin med ett slutvärde på -1 oechslegrader. Men hur smakade det då? Ja, precis som sig bör efter att just lämnat hinken. Kattpiss och finkel.

In kommer Gösta – med löfte om en blogg värd namnet

Jag förstår om ni haft svårt att hinna med i min uppdateringsiver de senaste veckorna. Men jag ska försöka bättra mig. Praktiken är slut och sommaren är nära, vilket innebär en osund mängd fritid och förhoppningsvis mer bloggeri.


Det här är Gösta. Jag har ingen aning om vem Gösta egentligen är. Gillar han gröt? Vad använder han för schampo? Snarkar han i vaket tillstånd? Jag vet inte. Men någon var ju tvungen att hotta upp det här dötrista blogginlägget. Och nu var det Göstas tur.

Fabrikens flaskhals

Jag har inte riktigt kunna se min 20 liter starka vän i jäsröret med gott samvete på sistone. Praktiken har effektivt slukat all tid, vilket gjort att Novum 7-dagars otåligt fått stå och vänta på en efterlängtad buteljering.

Så i dag gjorde jag slag i saken. Nu är det emellertid inte fråga om någon snabb process, eftersom 24 flaskor ska genomgå etikettborttagning, sterilisering och därefter avsköljning med nästintill preussisk precision. Om jag hittills utmålat hembryggeri som en trivial, oproblematisk och relativt arbetsbefriad sysselsättning är det härmed dags att höja ett varningens finger. Ett finger mycket större än andra fingrar, som slentrianmässigt brukar höjas i tid och otid. Ett finger som helt enkelt talar om att flaskrengöring är ett helvete.


Detta steg i processen är alltså irriterande utdraget och infaller alltid lika olägligt. Det är som om det skulle ta fyra timmar att rulla på kondomen. Då får man fan ha tålamod om det ska bli något.

En inverterad Donnie Darko-loop

Under dagens hemresa med kustbussen vaknade jag plötsligt upp med en känsla av total förvirring. En känsla som berättade att jag lika gärna kunde färdats söderut, såväl som norrut. I några sekunder var jag övertygad om att jag åkte morgonbussen och förfasades över att jag inte förberett mina tre lektioner. Kan ni förstå känslan av att alltid vara på väg mot Domsjö? Känslan av att, vart man än vänder sig, alltid stå i riktning mot Domsjö, och motvilligt sköljas över av dess ofrånkomliga fabriksodör.

Gastronomiska gratängkärringar

Som ni redan vet spenderar jag nästan fyra timmar på bussen varje dag. Jag har blivit en skicklig pendlare som rutinmässigt tar av mig skorna, packar upp vattenflaska och bok, och därpå läser i ungefär 20 minuter, varpå jag somnar och vaknar några minuter innan ankomst. Problemet är att det inte rör sig om någon djup skönsömn, utan en oregelbunden och nackspärrsframkallande variant.

Innerst inne vet jag att en uppblåsbar resekudde runt nacken skulle vara lösningen på mitt problem. Men jag tänker inte, under några som helst omständigheter, alliera mig med alla dessa groteska gratängkärringar som nyttjar denna töntstämplade pryl. Om resekudden varit hudfärgad hade man säkerligen misstagit den för en ytterligare fettvalk, en naturlig fortsättning på en bastant och välfylld kropp.

Jag väljer alltså nackspärr framför resekudden.