Så fick vi se slutet

Trots att min praktik officiellt avslutades i fredags, besökte jag i dag för sista gången Örnsköldsvik för diverse betygsnack och tårdrypande farväl. Jag brukar undvika ogenerat publikfrieri som bildsprängda blogginlägg, men i dag gör jag ett sällsynt undantag. Så varsågoda, lapa i er av min sista dag i Ö-vik och på Geneskolan.


Att jag för dagen läser en bok vid titeln Så fick vi se slutet må kännas både tillgjort ödesmättat och storslaget, men det är fortfarande inget annat än en bra bok.


Det här är alltså Geneskolan. En skola vars entréklocka för evigt stannat på 14.50, som ett monument över tegelbyggnadens och den kommunala skolans förgänglighet. Kanske fanns det en tid när rasterna inte fylldes av tjuvrökning, olaga mopedkörning och slentrianmässig mobbing. En tid då klockan faktiskt tickade och skolan nyanställde istället för att permittera.

Om jag vore en vanlig högstadieelev skulle denna mastodontentré inte vara något annat än 200 meter ångest.


I Örnsköldsviks vänthall har jag uppskattningsvis spenderat 10 timmar, och ständigt denna hänsynslösa rusning till kiosken. För en vecka sedan var det till och med någon som köpte en hel fralla och en Loka.


Här har vi alltså själva moderskeppet. Personalen lider av en stor mängd mindervärdeskomplex, varför de dagarna i ända leker flygplan med tillhörande värdinnor. Värst var det när chauffören en dag sa: ”och så vill vi att ni förblir fastspända och sitter kvar på era platser ända tills bussen står helt stilla”. Jag blev så ställd att jag nästan glömde att kliva av.