Det skaver i vikarna

Om 20 år kommer jag ha likadan frisyr som Skavlan. Tro nu inte att jag eftersträvar detta bångstyriga 90-talssvall, men oundvikligen känner jag att det är här jag kommer hamna.

Det intellektuella förfallet

Vad gör jag nuförtiden? Varför hör jag aldrig av mig? Det var alldeles för länge sen jag sågs.

---

Jag har tagit helg. Officiellt står tentaplugg på det imaginära schemat men jag håller istället aktivt på att dränera min hjärnkapacitet genom att se på Paradise Hotel och Kungarna av Tylösand. Och jag måste medge att jag lyckas ganska bra.

Nu återstår bara att börja handla på kredit så man får sina 15 minutes of fame i Lyxfällan.

Gräsänklingens rosa pitstop – att mata jästen

Eftersom ni så idogt trycker på F5 och väntar på en uppdatering om rosévinet är det väl min förbannade plikt att servera mina törstiga bordskamrater med syrliga fakta. Halvvägs in i processen smakar vinet tämligen blaskigt och med en övervägande syrlighet.

För en vecka sedan skopade jag upp fruktmassan med en hålslev och rörde ner sockerlag innehållandes 2 kg socker, och ikväll rörde jag ner ytterligare 2 kg. Startvärde landade på 28 oechslegrader (OE) och 2 kg socker motsvarar ungefär 37 OE i en volym av ungefär 20 liter. Aspirerar ni på någon variant av nobelpriset eller är en drucken och inbiten hembryggare torde ni begripa att följande uträkning visar att vinet ungefärligen kommer att landa på en alkoholhalt av 13 %.

28-6=22
43-6=37 (2kg ger alltså 37 OE)
43+22=65 (om det jäser till 0 OE)
2 kg socker till → 65+34=99 → 99/7,5=13,2 (om det jäser ut till 0 OE)

Ett aber i sammanhanget är att jag, i smuttandets strövtåg, inte tänkte på att sockerlagen också ökar på volymen i hinken, varvid den i dagsläget är hela 22 liter, vilket i sin tur gör sattyget än blaskigare.

Jag blir glad av bacon

Vill ta tillfälle i akt – och därmed använda mitt bloggosfäriska utrymme till något vettigt – och hylla baconet. Jag bara älskar detta salta och flottiga fenomen som man faktiskt kan äta tillsammans med precis vad som helst. Företrädesvis nudlar.

När sidospåret blir motorvägen

Vår lärare i pedagogik är något av en förklädd duracellkanin på syra. Han pratar för fort för sina läppars bästa och hamnar ständigt i oförutsägbara sidospår, vilket han försöker parera med en oefterhärmlig mimik där tungan tenderar att vara mer utanför än innanför munnen. Skulle han prata skånska hade han förmodligen varit en karaktär i Hipp hipp.

NEW SINGLE! OUT NOW!

Antar att jag här skulle kunna fördjupa mig i och teoretisera kring följande 230 sekunder långa musikstycke. Men jag avstår och konstaterar att det i slutändan bara är en ny låt jag knåpat ihop. Resten överlämnar jag till er, kära vapendragare.

Stycket går som vanligt att ladda hem, i valfritt format, på http://countrysadmellowman.bandcamp.com/

I väntan på vår vän inspirationen

I kväll bryggde jag kaffe.

Sedan glömde jag bort att jag bryggt kaffe.

Och nu är jag inte längre sugen på kaffe.

(Man skulle kunna argumentera för att det trehundrade inlägget borde vara av bättre kvalitet, men då har man inte tagit i beaktande att skribenten – i skrivande stund – hemsöks av en smått gnagande huvudvärk, vilket är ett direkt resultat av att hans dagliga koffeinintag inte uppnåtts, vilket i sin tur – såklart! – är en usel grogrund för skapandet av några litterära mästerverk på en alldeles tankenykter onsdagskväll.)

Pengar

Eftersom jag redan avverkat 12 terminer vid universitetet har jag inget studiemedel. Enligt CSN, diverse forum på nätet och artiklar måste man i princip ha råkat ut för en bilolycka och sitta i rullstol för att få någon form av dispens. Även om jag har sköra tänder, trasiga knän och överflöd av leverfläckar är de skavankerna kanske inte i paritet med ett fullskaligt handikapp.

Efter ytterligare googling har jag nu hittat ett alternativt tillvägagångssätt. Det handlar om att söka någon värdelös och enkel gymnasiekurs på distans, förslagsvis någon om datorer på en förödmjukande basicnivå, och på så sätt lura systemet. Universitets- och gymnasiestudier ligger alltså i skilda sfärer och en möjlighet att mjölka staten på ytterligare kosing finns således inom räckhåll.

Men jag vet inte. Det finns ju argument till att jag, torts allt, kommer att klara de närmaste åtta månaderna utan att hålla CSN i handen:
• Madelene jobbar på bank
• Jag gillar nudlar
• Jag behöver inte förstöra pengar på systembolaget

Rosévin – röda vinbär, äpple och lite lingon & blåbär

Så har då äntligen det rosa äventyret inletts. I sann myndighetsanda tillämpar – som ni vet – Jäst i ditt liv alltid offentlighetsprincipen, varför ni kan förvänta er full insyn i processen, även om det ibland innebär mindre frestande detaljer i vinmakarens vankelmodiga vardag.

Förkultur
Ca 200 gram russin
Ca 50 gram röda vinbär
Ca 1 liter vatten
½ påse jästnärsalt
Lite citronsyra
En flaska flytande jäst, Edelmans Sauternes

Recept
5,2 kg röda vinbär
1,2 kg äpplen, Granny Smith
0,4 kg svenska äpplen
1 kg lingon
1 kg blåbär
2 liter ICA äpplejuice, ekologisk
Ca 4,5 kg socker (inte spikat, få se vad oechslegraderna säger)
5 gram pectolase
4 teskedar citronsyra
Resterande jästnärsalt
2 gram vinsvavla


När man handskas med flytande jäst är det fördelaktigt att aktivera den genom en förkultur. Russinen och vinbären hackades lätt och proppades i en fackmannamässig behållare (läs: petflaska) tillsammans med lite citronsyra, jästnärsalt och flaskan med jäst. Efter 1,5 dygn hade russinmassan flutit upp och börjat jäsa.

Bären mosades med en potatisstöt och skållades med kokhett vatten för att frigöra så mycket smak som möjligt. Eftersom röda vinbär innehåller osedvanligt mycket pektin tillsattes en påse pectolase (enzymer), vilket enligt konstens alla regler ska motverka att vinet blir vinbärsgelé. Möjligen får jag ändå förtära det rosa vidundret med sked eftersom bärmassans temperatur endast var 38ºC vid applicerandet, då optimal temperatur för pectolase ligger på 50ºC. Nåväl, den som har en lever få se.

Jag väntade två timmar (så står det att man ska göra i vinböcker skrivna av självutnämnda potentater) innan jag hällde i äpplejuicen och kastade i de grovt hackade äpplena. Granny Smith-äpplena var sura och således lämpliga för vintillverkning medan de svenska var mosiga och söta. (Proportionerna är alltså inget resultat av noggrant kalkylerande, utan ett högst amatörmässigt höftande.) Därefter löstes 0,5 kg socker upp (resten tillsätts i senare skeden) och vatten tillsattes upp till ca 20 liter. I med resterande jästnärsalt, citronsyra och svavla för att motverka oxidation och otrevligheter som mögel.


Nästan ett dygn senare hälldes förkulturen ner i jäshinken och jäsningen tog vid ovanligt snabbt. Och i skrivande stund luktar det jäst (eller fis om man så vill) i hela lägenheten.


I dagsläget är det enda orosmolnet den suspekta skiktningen i jäshinken. Det övre skiktet är bärmassan och helt normalt, men den undre? Kan det vara pektinet som håller på att förflytta min verksamhet till syltbranschen?

I backspegeln – döda vinkeln eller möjligheternas vy?

Distans.

Man kan ju påstå att man har distans till saker och ting. Distans till sig själv. Sånt man skriver i CV, ni vet. Självdistans.

Men riktig distans kanske kräver en sisådär 10 år.

---

För tio år sedan var jag 16 år, bodde i Sorsele och köpte alldeles för stora kläder för min pojkspäda och kritvita tonårskropp. Det var ingen medveten strategi (jag var inte hiphopare) utan ett ofrånkomligt resultat av en bristande omvärldskännedom och att XL helt enkelt kändes lite bekvämare när man skulle spela dator. I Sorsele lyssnade man på Iron Maiden, Da Buzz och Creedence Clearwater Revival medan man undersökte boogiehjulen på närmast belägen snöskoter.

Varför skriver jag det här? Jo, som av en händelse fick jag nämligen för mig att lyssna på en skiva vårt band spelade in för 10 år sedan i ABF:s rosa replokal hemma i Sorsele. Och i detta ögonblick, med tongångarna i högtalaren och 10 år i ryggen, tänker jag: ”helvete vad konstigt det här är!” I ett sammanhang med inland, mygg, Eddie Meduza och snus spelar alltså tre (ibland fyra) pojkar, med androgyna stämband, in poplåtar på svenska om vanliga människor bosatta i Tyresö. Och till råga på allt skorrar dessa uppstudsiga typer, som vore de uppfödda i Skåne.

Det är, med andra ord, ett jävla under att vi inte blev totalt söndermobbade. Nerkörda i toalettstolen, knottätna till döds eller deporterade till det mest avlägsna kalhygget. Nä, tvärtom. Det fanns det till och med dem som applåderade vid våra framträdanden och verkade stödja denna ambulerande freakshow.

För det känner jag faktiskt en viss tacksamhet.

Det är inte pojken i verkligheten som har skrivit brevet

Min skinnjacka har av någon anledning börjat knarra. Jag låter som ett vandrande torrt fnöske redo för självantändning när jag skrider omkring på universitetet och tysta utrymmen som biblioteket. Kanske är det jackans sätt att meddela att det börjar bli för kallt, och att vinterjacka heter just vinterjacka av en anledning. Men jag vet inte, djur har ju skinn och de vistas ju ute även på vinterhalvåret.

/Anton (amatörfilosof, doktorand i i-landsproblematik och för tillfället 8 år gammal)

Ett pliktskyldigt bokslut för farbror blå

Sommarens blåbärsvin lever ett tämligen undanskymt liv. Eftersom han förlöstes i samband med lägenhetsbytet har han nästintill glömts bort, förpassats till den mörkaste garderoben och inte fått tillstymmelse till rampljus i bloggen. Jag har till och med, trots min allbekanta noggrannhet vad gäller anteckningar, lyckats missa att notera ochslevärdet, varvid jag nu gissar att det ligger mellan -4 och 0 och med en alkoholhalt på knappa 12 %.


Men hur smakar det då? undrar ni.

Ungefär så här.