Får jag spy i ditt paraply?

Jag har väl aldrig riktigt sett charmen med samhällen där alla känner alla. Att hälsa och småprata med alla på affären är inte något jag prioriterar eller känner ett fluktande behov av. Visst kan det vara trivsamt ibland, men ofta är det ett socialt tvång med högt kilopris.

Det riktigt obehagliga infinner sig dock när ortsbefolkningen vet mer om dig själv än vad du själv gör. Tillåt mig exemplifiera. När jag i torsdags kom till Arvidsjaur fick Madelene ett SMS av en bekant som undrade om det stämde att vi skulle ha barn. Således florerar det alltså ett rykte om att en bebis tar form i Madelenes mage, helt utan både min och Madelenes vetskap.

Så här i efterhand ångrar jag att vi dementerade uppgifterna och höll oss till sanningen. Den ultimata hämnden skulle ju givetvis vara att spä på ryktet, mata gamarna med det saftigaste köttet och medge att tvillingar väntas i slutet av maj.

”Cause nothin' lasts forever, even cold November rain"

Men det var väl ett jävla regnande! Jag brukar vanligtvis inte instämma i den sedvanliga klagosången över höstmörker och dåligt väder. Tvärtom, fint väder för med sig obehagliga förväntningar på aktiviteter som man ibland inte har lust med. Därför kan mörker och regn legitimera musicerande och andra insnöade sysselsättningar, utan krav.

Men någonstans har även jag en gräns. I dag antog mina jeans doften av blöt hund. En stank av en långhårig byracka som efter en regnskur blivit inlåst i en bil med immiga rutor.

Vita piller, vita lögner, vita väggar

Härom veckan hade jag det tvivelaktiga nöjet att få följa med farmor på turné. Gigget, som var hennes första på flera månader, ägde rum på Holmsunds vårdcentral där hon skulle framträda för diverse läkare i syfte att förnya sina recept. (I ett avseende lever hon alltså upp till rockmyten, nämligen konsumtionen av suspekta piller.) Eftersom farmor insisterar på att hörapparat är djävulens påfund hade jag funktionen av tolk, eller närmare bestämt en mänsklig megafon.

När vi satt i undersökningsrummet, just innan farmor skulle dra igång extranumret (en paranoid berättelse om när hon som 15-åring inledde en relation med en finlandssvensk tandläkare som sedermera drog ut alla hennes tänder) började jag fundera över varför färgen vitt har monopol inom sjukvården. Är det dyrare att måla väggen grön, blå eller röd? Eller är det ett säkerhetstänkande? Ponera att man råkat ut för en olycka, blir medvetslös, körs till sjukstugan och vaknar upp till åsynen av ett regnbågsfärgat tak uppstår säkerligen en ohälsosam förvirring och osäkerhet huruvida man deltar i årets pridefestival eller extraknäcker som dagisfröken. Och då kanske det trots allt är bättre med vitt. Antingen är man i himlen eller på akuten.

En bakåtvolt från ingenstans

I helgen såg vi Mattias Alkberg leverera en imponerande kaskad av gubb-punk-rockabilly på Scharinska. Sist vi besökte det iskalla stenhuset var för ungefär 2,5 år sedan. Vi låtsades vara lokalpatriotiska och knöt näven för Glesbygdn och deras bonnreggae.

Några minuter innan spelningen får vi syn på vår granne. Svenskar som vi är har vi givetvis inte utbytt några ord trots grannskapet, utan enbart studerat mobiltelefonen eller golvet de gånger vi mötts i hissen. Men nu, med en harmonisk promillehalt i blodet, drogs vi ofrånkomligt till varandra. Jag frågade om han skulle se Glesbygdn. ”Vilka då?”, frågade han. Det visade sig att han på förhand var mer bekant med ölflaskan än den annalkande scenakten.

Någon minut in i spelningen ser vi någon som ställer sig på kravallstaketet längst fram och helt omotiverat gör en bakåtvolt. Problemet var att publiken inte riktigt ville omfamna detta snurrande försök till stagediving. Han landade dessvärre på huvudet. Spelningen avbröts. Ambulansen kom. ”Han” var vår granne.

Är det inte härligt att kunna ryckas med, att hänge sig, inte tänka efter vad andra tänker om en? Denna beundransvärda människa fick inte bara sluta sin kväll på lasarettet, utan även ett nytt namn: Bakåtvolten.

Jag hoppas (ursäkta ordvitsen) verkligen att Bakåtvolten inte fick några bestående men.

Jag vet att maten är klar, men jag ska bara dö först!

Nu när jag börjat outsourca bloggens kärnverksamhet måste jag bidra med något unikt, någonting annat än utstakade recept för en alkoholvänlig vardag. Så vad sägs om en paradox inom kategorin tv-spel/självmord?

De få gånger jag nuförtiden spelar datorspel görs det i ett uteslutande nostalgiskt syfte, med diverse Amiga-spel från tidigt 90-tal och förgångna Heroes Of Might and Magic-varianter. Dessa pixel-orgier kan inte anklagas för att vara verklighetstrogna i grafik eller uppbyggnad, men så var vi bara lättroade och naiva barn när vi spelade. I dag spelar alla. Från 35-åriga tribaltatuerade familjefäder i Lyxfällan till skötsamma flickor med kavaj och juristutbildning. Det är tydligen en fullt normal och accepterad sysselsättning.

Jag tror vi alla drömmer om ett så avancerat spel att man faktiskt kan göra allting, ett spel med inga som helst begränsningar. Betänk då att det finns människor som faktiskt, med avsikt, avslutar det mest verklighetstrogna spelet på marknaden – Livet! Game over trots överlägsen grafik och oanade möjligheter.

(När jag löst presenterade resonemanget för Henrik undrade han vad det var för roliga svampar jag gick på. Svaret är oxiderat hemmavin.)

Bayersk Hefeweizen (Henrik jästbloggar)

Vanligtvis ligger fokuset i den här bloggen på druvor. I söndags var Anton på studiebesök då jag hade bryggdag och han bad mig då gästblogga, så idag kommer malten och humlen stå i centrum.
Tanken slog mig att man skulle kunna göra ett öl smaksatt med vindruvor, eller kanske pröva att humla ett torrt vin en aning. Aldrig stött på något av dem vad jag kan minnas. Nåväl det får bli ett framtida projekt.

Planen var att brygga en bayersk hefeweizen, ljust veteöl med tämligen liten humlebeska. En typisk sommaröl, men vem orkar vänta tills dess. Jag försökte göra allt så enkelt som möjligt, en dunk flytande maltextrakt gjort på vete- och kornmalt (Weyerman Bavarian Hefeweizen, smakar och ser ut som mörk sirap), en påse frystorkad humlekottar (Tettnanger hette den här sorten, ungefär 40g) och en påse torrjäst (Safale US-05).


Jag brukar försöka följa en av mina favoritprinciper i allt jag gör, även när jag brygger öl. Ockham's rakkniv formulerades av en gammal filosof som hette William av Ockham. Fulversionen av Ockhams rakkniv skulle lyda ”krångla inte till saker i onödan”, eller kanske ”den enklaste lösningen är den bästa”. Så sant att man baxnar. I sanning kloka ord. T.ex. ifall det luktar kiss i hissen. Hur har det gått till? Vad har hänt i hissen? Det kan ju helt enkelt varit någon överförfriskad idiot som pissat i hissen, eller så kan det ha varit en förrymd panda som tagit sig in i hissen och fått panik då den blivit instängd och kissat på sig. Ockhams rakkniv säger då att man ska tro på det enklaste alternativet, d.v.s. en mänsklig förövare.

Själva ölbryggandet blir inte särskilt arbetsamt när man gör det så enkelt för sig. Maltextraktet var för ungefär 18 liter öl, tyvärr hade jag ingen tillräckligt stor gryta så det fick bli 4 mindre grytor istället.


Så i med maltextraktet och pytsa i humlen när det börjat koka. Koka soppan i ungefär 60 minuter.

Efter koket så gäller det att kyla ner ”vörten” så fort som möjligt. När vörten svalnat till ungefär 20 grader så slår man ner den i sin jäshink och häller i jästen. 3 veckor senare är det dags för flasksättning, men det är fortfarande mer än 2 veckor bort. Det blir en senare fråga.

//Henrik Eliasson

Vi stod upp, fast vi satt ned

I kväll var jag och några kompisar och bevistade Krogen krogen (eller heter det bara Krogen nu?) för att plågas av amatörmässig stå upp-komik. Vi var helt enkelt inställda på det värsta, stålsatta inför en rejäl dos pinsamhet, en ekande tystnad och nervöst bortkomna ”komiker”. Och det började helt enligt de uppmålade farhågorna men räddades upp av en gammal stofil som orerade om rullatorer och disfunktionella urinblåsor. Det kändes tryggt. Jag kände mig ung och glad.

Tråka till sig skapandet

Jag är aldrig så kreativ som under de mest långrandiga föreläsningarna, aldrig så inspirerad som när en disträ professor teoretiserar över något för ämnet ovidkommande. Inte för att det är intressant, utan bara för att ens egna tankar tvingas befinna sig någon annanstans. Under dessa tillfällen har jag skrivet oändligt många låtar och romaner, ibland också målat, möblerat om och byggt.

Men så fort jag cyklat hem, rutinmässigt styrt ut köksstolen och startat min laptop är det som om all spirande kreativitet plötsligt förvandlat sig till en (omedveten?) utstuderad metod att tillintetgöra tid utan att egentligen företa sig någonting alls. I det sammanhanget får jag se tillkomsten av detta blogginlägg som en ren triumf.

Glöm Facebook – jag profilerar mig via väntehyllan

En tjej i min klass har ungefär samma efternamn som jag, vilket gör att våra böcker hamnar bredvid varandra på bibliotekets väntehylla. Inget märkvärdigt med det kan tyckas, men till saken hör att Madelene är vansinnigt duktig på att ställa sig i kö på böcker hon önskar läsa via min användare, varpå bokverk som Lyckan, kärleken och meningen med livet och Kokbok för kära ofta frekventerar utrymmet under ”Lidgren”.

Huruvida min klasskompis reflekterat över att jag – tydligen – läser känslosprängda tjejböcker (?) och mys-pys-kokböcker vet jag inte. Men det vore ju tämligen festligt om det spreds ett rykte som sa att ”den där Anton, han är minsann en djup och känslig figur, som dessutom ägnar sig åt hemmasysslor som bakning och matlagning dagarna i ända”.

Plötsligt känns det som jag dukat upp förutsättningarna för ett typiskt Seinfeld-avsnitt.

Tjära nån då!

Vet inte varför, men lusten att uppslukas av potentiella hembryggeriprojekt har lyst med sin frånvaro den senaste tiden. Att som lärarstudent skylla på tidsbrist vore dock befängt, så jag nöjer mig med att konstatera en allmän höstförslappning.

Men så i dag fick jag plötsligt ett begär att spinna vidare på något jag tidigare benämnde ”Läsarsatsen”, och som jag varit oförskämd nog att inte färdigställa (det kan ni läsa om här). Varför jag i dag undersökte huruvida Terva Leijonas tjärpastiller är ämnade att lösas upp och sedermera drickas.

Pastillerna började lösas upp och lägenheten förgylldes av en doft av tjära, så stark att grannarna möjligen misstänkte att jag transformerat min lya till en gammaldags kolmila. Jag mådde, kände att jag återigen var igång, att de övergivna jäshinkarna inte behöver vänta länge! Det är ju nämligen en skör gräns mellan vansinne och ett lyckat vin.

Av färgen att döma skulle glaset mycket väl kunnat innehålla ett urinprov från en alkoholist med vätskebrist en random måndag, men det var alltså tjär-te. Smakade överraskande gott! Nästan som det här:

Läsarsatsen är ju tänkt att bestå av tjärpastiller, chili och ananas. Vad tror ni? Ska man satsa på något mer konventionellt, säg äpple, och spetsa denna mainstrem-skapelse med tjärpastillerna och nöja sig med det? Eller ska vi köra på hardcore-bryggningen?

Summera mera

Det slog mig att jag alltid gillat att åka buss. Att frysande stå och vänta på fanstyget avskyr jag visserligen, men själva åkandet har jag alltid funnit rogivande. Så även i dag.

Jag åkte ned till staden. Tyckte synd om de gröna björkarna som inte förstått att det är vinter. Mina hörlurar fick mig att funderade över hur jag kunnat undgå Bear Quartets album My War i 9 år. Det är ju en melankolisk och lågmäld vän. Som gjord för slaskiga bussturer.

Jag gick förbi någon rödfärgad människa med mikrofon och högtalare. Alla andra gick också förbi. Ingen lyssnade. Även om de enspåriga, över-röda och revolutionära inte attraherar mig på så många sätt, så tyckte jag ändå lite synd om den högljudda torgtalaren. Kanske hade han, liksom björkarna, missbedömt tillståndet.

Sedan gick jag och köpte blanka och lite glittriga leggings.

Searching is killing me

Knuten till den här bloggen är en statistiktjänst som likt en sovjetisk underrättelsetjänst klär av alla inblandade parter utan att de själva vet om det. Intressantast är att se vilka sökord på Google som har föranlett ett besök på Jäst i ditt liv. En gång hade någon plitat ner ”sprängkåt kvinna” i sökfältet, tryckt enter, bläddrat i listan och hittat hit. Rör det sig om en sällsynt oerfaren porrsurfare måntro? Det är ju inga direkta purfärska gestalter som avbildas på näthinnan med den beskrivningen.

Hur som helst, sökaren måste ha blivit tämligen besviken när han (eller hon) inte fick sin pornografi i kategorin klimakterie-realism, utan istället det här.

I övrigt var det fullt normala sökord som dominerade: ”bajs i maten”, ”skorpvälling”, ”byxlös bild” och ”rövargäng”.

Nu när jag skriver hemtenta har jag upptäckt att…

… jag har svårt att uttrycka mig kort och koncist.

Vino Shitto

Tänkte jag skulle visa hur det egentligen går till hos oss hembryggare. Bakom en fasad av mätinstrument, god hygien och noggrannhet döljer sig den inte alltför glamorösa sanningen. I slutändan handlar det om att slänga aromrikt material i en hink, och sedan invänta resultatet. Pölsa i Smala Sussie kan ses som ledargestalt i denna slacker-präglade falang inom hembryggarna.