Men så i dag fick jag plötsligt ett begär att spinna vidare på något jag tidigare benämnde ”Läsarsatsen”, och som jag varit oförskämd nog att inte färdigställa (det kan ni läsa om här). Varför jag i dag undersökte huruvida Terva Leijonas tjärpastiller är ämnade att lösas upp och sedermera drickas.
Pastillerna började lösas upp och lägenheten förgylldes av en doft av tjära, så stark att grannarna möjligen misstänkte att jag transformerat min lya till en gammaldags kolmila. Jag mådde, kände att jag återigen var igång, att de övergivna jäshinkarna inte behöver vänta länge! Det är ju nämligen en skör gräns mellan vansinne och ett lyckat vin.
Av färgen att döma skulle glaset mycket väl kunnat innehålla ett urinprov från en alkoholist med vätskebrist en random måndag, men det var alltså tjär-te. Smakade överraskande gott! Nästan som det här:
Läsarsatsen är ju tänkt att bestå av tjärpastiller, chili och ananas. Vad tror ni? Ska man satsa på något mer konventionellt, säg äpple, och spetsa denna mainstrem-skapelse med tjärpastillerna och nöja sig med det? Eller ska vi köra på hardcore-bryggningen?
1 kommentar:
Hur ska jag tolka denna tystnad? Kanske har jag lyckats skrämma bort de läsare som faktiskt var intressarade av min bryggning.
Skicka en kommentar