Vita piller, vita lögner, vita väggar

Härom veckan hade jag det tvivelaktiga nöjet att få följa med farmor på turné. Gigget, som var hennes första på flera månader, ägde rum på Holmsunds vårdcentral där hon skulle framträda för diverse läkare i syfte att förnya sina recept. (I ett avseende lever hon alltså upp till rockmyten, nämligen konsumtionen av suspekta piller.) Eftersom farmor insisterar på att hörapparat är djävulens påfund hade jag funktionen av tolk, eller närmare bestämt en mänsklig megafon.

När vi satt i undersökningsrummet, just innan farmor skulle dra igång extranumret (en paranoid berättelse om när hon som 15-åring inledde en relation med en finlandssvensk tandläkare som sedermera drog ut alla hennes tänder) började jag fundera över varför färgen vitt har monopol inom sjukvården. Är det dyrare att måla väggen grön, blå eller röd? Eller är det ett säkerhetstänkande? Ponera att man råkat ut för en olycka, blir medvetslös, körs till sjukstugan och vaknar upp till åsynen av ett regnbågsfärgat tak uppstår säkerligen en ohälsosam förvirring och osäkerhet huruvida man deltar i årets pridefestival eller extraknäcker som dagisfröken. Och då kanske det trots allt är bättre med vitt. Antingen är man i himlen eller på akuten.