Graciös och byxlös

Jag lider just nu av en akut jeansbrist. Det betyder att jag i dagsläget endast har två par byxor till förfogande. Alla andra har gått samma öde till mötes, nämligen ett 2 cm långt hål i skrevet. Låt oss nu inte dra för stora slutsatser, vilket på ett mindre trevligt sätt skulle kunna inkludera mina mer intima kroppsdelar, utan istället konstatera att situationen är ohållbar.

Kanske ligger lösningen i att anamma högstadieelevernas dagliga utstyrsel. I dag bär nämligen 74,3 % av alla elever mjukisbyxor (egen explorativ studie). Så inför måndagens skoldag är det jag som gräver fram mitt gamla urtvättade träningsställ. Det här med jeans är hur som helst så jävla Kent.

Jag och projektorn, in i framtiden

Mina planerade lektioner påminner i många hänseenden om en nutida förfest. Vi tittar på lite tokroliga videoklipp från Youtube och kommenterar dem i all anspråkslöshet. Sedan är lektionen över och den riktiga festen tar vid, nämligen rasten.

Jäsning med Anton #2

Hej Anton!

Jag är en medelålders tvåbarnspappa som under lång tid funderat på att börja jäsa mina egna kroppsvätskor. Jag kan ligga vaken om nätterna och fantisera om mina hudavlagringar och svettpärlor som förenar sig tillsammans med alkoholen. Är jag normal?

/Perra, Värtahamnen

--

Hej Perra!

Som jäsningsrådgivare och livscoach får jag många frågor om vad som är normalt. Jag säger bara: Vissa gillar hockey, andra Let’s Dance. Du gillar jästa kroppsvätskor. Låt så vara fallet och göm dig inte bakom tomma jäshinkar, utan skrid till verket istället. Om du börjar snarast kanske du kan bjuda nära och kära på en flaska ”Perra” redan till hösten. Lycka till!

Jästvänliga hälsningar
Anton

Hej, jag är ert nya svenskläraret

I dag kom tillfället då jag på allvar fick presentera mig för skolans hela lärarkår. Det hela gick fint, ända tills jag skulle förklara varför jag, som gymnasielärare, tvingas uthärda sju veckor på slagfältet som kallas högstadiet. ”Jo, det är ju nämligen…” Jag stannade till och tvekade. Under de senaste veckorna har jag nämligen förklarat för bekanta att det råder plastbrist (!) på gymnasieskolorna. Denna oförmåga att uttala ordet ”platsbrist” har utvecklat sig till en stor och växande svulst, om än psykologisk så högst påtaglig och verklig.

Så i morse, med 64 granskande ögon riktade mot en förstummad lärarkandidat, förmådde jag mig inte att ta risken. Därför sa jag bara ”brist”.

Brist på vadå? kan man undra. Vitaminer? Pengar? Intelligens? Kanske det, men brist på plast ska det då fan inte få vara.

Lilla livet, lilla döden

Plötsligt var ledigheten till ända. Solsken, korvgrillning och skoteråkning gjorde att jag totalt glömde bort allt skolrelaterat jag borde tagit itu med. Så nu sitter jag här. Arbete över öronen och dessutom totalt cykellös, vilket innebär att jag nu måste ställa väckarklockan på 04.22 istället för 04.33. Det är bara att sucka, klappa jäshinken och gå och lägga sig.


Förresten, ni har säkerligen funderat på vad som är meningen med livet. Enligt sorseleborna är det att skuldsätta sig, köpa en okristligt dyr snöskoter och sedan okynnesköra över ”kyrkvaken”. Kanske har de rätt. Jag är inte den som dömer.

Kontrasternas bokhylla

Hemma i Sorsele kan man göra förbluffande upptäckter. I mina föräldrars bokhylla är avståndet mellan Den Heliga Skrift och en kraftigt erigerad manslem endast tio centimeter. Långt ifrån alla bokhyllor uppvisar ett lika stort själsligt djup.

Att förlora vårdnaden

Påsken har mestadels spenderats på ett insuttet renskinn vid en rökig eld. Kanske ser det bekymmerslöst och ljuvligt ut, men faktum är att en viss oroskänsla gnagt ett stort hål i mitt bakhuvud.

Dagen innan påsklovet satte jag nämligen en ny vinsats av fabrikatet Novum 7-dagars (vit). Som en följd av detta har jag som vårdnadshavare fått (välförtjänt) dåligt samvete för att ha lämnat min gunstling vind för våg. Under hela påsken har oroliga tankar surrat i mitt huvud. Klarar han sig själv? Har han tillräckligt med mat och syre? Tänk om han blir sjuk och får en infektion! Tänk om jag kommer hem och för tidig avstannad jäsning bragt mitt nya skötebarn livet! Aldrig skulle jag då förlåta mig själv för att omdömeslöst och egoistiskt tillbringat påsken på ett renskinn i höglandet.

Äta renskinn och tämja skoter

Jag lämnar civilisationen för tre dagars vistelse i ingenmansland. I Laisvik finns ingen täckning för mobiltelefoni, inga trådlösa nätverk och ingen direktreklam. Det enda som skulle kunna klassas som cancerframkallande är avgaserna från en ivrigt spinnande Ockelbo 600, men de skall jag insupa under en vördnadsfull tystnad.

Så med andra ord, Jäst i ditt liv tar några dagars påsklov.

Nydalas gruppboende önskar glad påsk

Ingen rök utan verklighet

Det här är på något sätt min bild av Örnsköldsvik. Staden är som ett enda stort jävla industriområde, alternativt skräpigt hamnområde. Samtidigt kan jag inte annat än fascineras av detta kolossala fabriksmonument. Genom bussens skitiga rutor ser jag oräkneliga rör och skorstenar. Jag undrar om någon egentligen vet deras funktion, eller om de bara är slumpmässigt utplacerade för syns skull. Plötsligt slås jag av en påtaglig känsla av konkretism, samtidigt som fabrikens ogästvänliga odör når mina näsborrar. Här tillverkas något.

I ett sönderpratat informationssamhälle med kavajprydda och klichéstinna konsulter, daytraders och diverse odefinierbara nätverk är det en lättnad att beskåda denna öststatsvariant till industri. För jag vet att på något utslitet rullband ligger en högst verklig och greppbar produkt färdig för konsumtion. Det känns skönt.

Jäsning med Anton #1

Hej Anton!

Min pojkvän och jag har haft tre fantastiska år, men för ungefär ett halvår sedan lurade en kompis honom att prova en vinsats. Han blev mer och mer intresserad. Istället för att umgås med mig kan han nu sitta och prata med jäsröret och den enda gången vi gör något tillsammans är när jag tvingas hjälpa honom med omtappningen. Det känns som jäshinkarna har tagit min plats. Vad ska jag ta mig till?

/Sandra H, Örkelljunga

---

Hej Sandra!

Det du beskriver är något som alla hembryggare känner igen sig i. Det finns otaliga exempel på entusiaster som, om det varit inom lagens ramar, hellre skulle ingå äktenskap med sin jäshink än sin mänskliga partner. Mitt råd till dig Sandra är att försöka tajma era gemensamma aktiviteter i samband med klarningsfasen. Detta är enda tillfället i processen då du kan ställa några som helst krav på din hembryggande pojkvän. Något annat är fullständigt orimligt.

Jästvänliga hälsningar
Anton

Digitala dop

För några år sedan undvek jag riktiga namn i min telefonbok. Mina vänner fick exempelvis heta Def Lepard (ja, med ett p), Svanlöfs Kommun, Sally von Falcon och Balsamboy, utan några logiska anledningar. Det hela gick emellertid överstyr när jag ibland inte kom ihåg vem som var vem. Att erinra sig om att Kenneth egentligen hette Simon var förstås svårt, men jag gillade det. Jag gick antagligen omkring och småfnissade hela tiden.

Därför suckar jag nu uppgivet när jag bevittnar min totalt fantasibefriade telefonbok. Där står nämligen namnen prydligt och korrekt uppradade med både för- och efternamn. Jag har lust att genast döpa om dem till Kassler, Sanna Bråding, Uno i Rederiet och Henning med ytspänning. Men det verkar finnas en spärr. Kan det vara så illa att det är vuxenheten som infiltrerat min pubertala hjärnlob?

Logiken i hydrauliken

På något sätt gillar jag den här bilden. Kanske just på grund av att den inte representerar mig i något som helst hänseende. Här är det Madelenes föräldrar som under några timmar utfärdat ett allmänt kepstvång. ”När man arbetar ska man ha keps”, säger de lugnt men bestämt, varvid jag motvilligt tagit mig an denna förkastliga huvudbonad.

Men det är inte bara kepsen som skriker ”missanpassad”. Även grävmaskinen i bakgrunden känns rätt så obekväm i mitt umgänge. Men mitt minspel gör att man nästan kan höra följande ordväxling äga rum: ”Hur går he me’ grävarn?”, frågar en annan kepsprydd och högstövlad individ. ”He gå åt helvete… Han läk fortfarande hydraulolja och bränslepumpen ja’ beställt från Finland ha int’ komme än… Så nu bli he väl till å laga cross’n iställe…”, svarar jag samtidigt som jag eftertänksamt och under tystnad lägger in en tröstande snus.