Shape up! – läk din djävul

Blev helt oväntat bjuden på middag, vilket den vanliga Anton förmodligen tackat nej till med någon krystad motivering för att sedan se på spanska ligan och misshandla gitarren, men tack vare någon oförmodad Yes man-inspirerad mentalitet satt jag och Henrik plötsligt på bussen på väg mot okända territorier (läs: Teg eller nått).

Det var trevligt och jag är glad. Varför vet jag inte riktigt men man behöver väl inte analysera så in i helvete hela tiden.

Jag har alltid drömt om att skriva ett inlägg med en helt sinnessjukt lång rubrik, betydligt längre än själva inlägget

Jag är verkligen en man utan begränsningar.

Krossa bibliotekariet!

Just nu har jag 44 lån på universitetsbiblioteket, men tro inte att jag ligger och läser dessa böcker. Nej, nej. Jag orkar helt enkelt inte lämna tillbaka dem, varför de nu formerar tjusiga torn på mitt dammiga golv. Vad jag vet finns det ingen gräns på hur många böcker man får låna, vilket betyder att man kan anlita en flyttfirma med banankartonger och lastbilar och länsa hela biblioteket, och därefter starta en konkurrerande utlåningsverksamhet (mot betalning och med något kortare lånetid såklart). Ett litet tips till er med lite tid över, själv känner jag mig alltför upptagen med streamade fotbollsmatcher och planlöst bloggläsande.

Och förresten, räknar biblioteket med att ett visst antal böcker alltid är utlånade? Om varje student har en lånad bok betyder det att ungefär 20 000 böcker saknas från bibliotekets hyllor. Har de verkligen utrymme för 20 000 bokverk eller faller hela systemet om vi alla lämnar tillbaka våra lånade alster samtidigt? En liten sysselsättning för er överjävliga och upproriska människor, själv känner jag mig alltför snäll och ordningsam för att leda kampen.

Ett automatisk översättare ibland kanske strul stämmer illa

Madelene dras fortfarande med en otrevlig lunginflammation även om febern lagt sig och hon tydligen inte längre är en levande smittohärd. Visserligen har hon fått exemplarisk läkarvård (in real life) men googlade ändå nyfiket fram följande informativa text. Nu har hon tagit 200 000 enheter var sjätte timme men verkar inte det minsta kryare.

.

”Dödligheten till följd av lunginflammation har minskat kraftigt till följd av införandet av SULFA och penicillin. Av de två sistnämnda är det bästa valet. Sex hundra tusen enheter av penicillin per dag kommer att bringa infektionen under kontroll på bara två dagar. Om du bor i isolerade och utan läkarens hjälp finns att administrera injektionen kan du välja penicillin piller. Ta ca 200.000 enheter var sjätte timme eller två tabletter sulpha var fjärde timme. Efter två dagar minska till en tabletter fyra gånger dagligen under fyra till sex dagar.” (LÄNK)

Näsvisa omdömen om det röda tjutet

Systembolagets vinprovning kan beskrivas som en parad av svenskhet med de obligatoriska essenserna pinsam tystnad och alkoholkonsumtion under kontrollerade former. Vi möttes av ett uppdukat långbord med fyra vinglas till oss var, varvid vi försiktigt och andäktigt slog oss ner. Enligt min vana trogen gjorde jag ett fåtal försök att bryta den obehagliga tystnaden med några putslustiga kommentarer, men möttes bara av frågande blickar som ristade IDIOT på mitt pannben. Nåväl, låt alkoholen tala, tänkte jag och tittade ner på den oklanderliga duken.

.

När vi väl fick börja prova vinerna upptäckte jag hur svårt det egentligen är. Mitt luktsinne visade sig vara pålitligare än smaksinnet och upptäckte de kulinariska dofterna ”svettig häst” och ”läder”. I övrigt kunde jag bara avgöra om vinet var mycket gott eller ganska gott, och avundades alla som kom med fantasieggande beskrivningar som ”nybrustna björkknoppar” och ”ekfatsrostade kaffebönor”. Men annars var det en lärorik lite stund.

Sup mig full av kunskap

I kväll ska jag inkassera julklappen jag fick av Henrik och Johannes, systembolagets kurs ”lär dig prova röda viner”. Vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. En fuljäsare har nog svårt att smälta in bland 23 Carl-Jan Granqvist-kopior och wannabe-sommelier, men jag ska göra mitt bästa. Om jag så tvingas köpa en ostronsked.

En anekdot – en ung tarm suger också

Eftersom jag på fest envist häller i mig egentillverkade drycker blir det naturliga samtalsämnet just hembryggning. Ibland får man också höra om andras äventyr i jäshinken. För ett tag sedan berättade en grabbhalva att hans kompisgäng, som femtonåringar, smygjäste vin i skåpen på deras högstadieskola. Den illaluktande hemligheten var dock svår att bevara, vilket medförde en razzia från skolledningens sida. Den illegala falangen lyckades emellertid vinna en dags respit när de påstods glömt nycklarna till skåpen. Livrädda för att åka fast och dessutom förlora 20 liter vin tvingades de bryta sig in i skolan för att under natten evakuera jäsningen. Vilket också lyckades!

.

Men allt var inte frid och fröjd. Var skulle de nu inhysa 20 liter omyndighetsförklarad vätska? De kom överens om att en i gänget skulle förvara guldklimpen i garderoben – hemma. Den Charles-Ingvar-lika lösningen för att avleda lukten och även föräldrarnas uppmärksamhet är historiens höjdpunkt. De borrade nämligen hål i taket och ledde jäsdoften i en slang, från jäsröret, till familjens vindsförråd. Allt gick enligt planen tills modern, vid ett besök på vinden, skönjde en pikant doft och ett obekant hål i golvet.

.

Hur det slutade? Föräldrarna förhandlade till sig 10 liter. Vem kan egentligen avvisa en flykting som gömts i högstadieskåp och garderober?

Nu gräver vi ner epoker

Jag, den evige studenten, försöker enträget trotsa alla naturlagar som säger att tiden går, att vi blir äldre, att tiderna förändras. Hittills har strategin uteslutande handlat om att förlänga studietiden så långt välfärdsstaten tillåter. Men i dag när svenskämnesdelen av utbildningen tog slut kan jag obehagligt nog skönja ett slut, en dag när Arbetslivet iklädd kappa och lie knackar på dörren. I dag flyttar Macko, ytterligare en av dem som var med från första början, när utestället hette Blå och Lindellhallen var ett klaustrofobiskt UB-fik. Men nu blickar vi framåt… mot måndag, när jag och första-terminare läser lärarprogrammets introduktionskurs. Strategin lever, och även jag.

Idolbild #1

Tänkte bara visa hur jag ser ut nuförtiden. Förutom en något längre hårläggning har jag dessutom börjat snusa och lyssna på Hjalle & Heavy.

Den sista första flaskan – en sentimental bakteriehärd

Hur overkligt det än känns att skriva 2010 så är det lik förbannat just 2010. Hösten 2007 påbörjade jag min ökända bryggarkarriär och minns än i dag min första sats, en DOC’s Mosel. Jag var så evinnerligt spänd och förväntansfull att jag om nätterna drömde att fanstyget jäste över och förstörde hela badrummet med dyrbar sanering som följd. Men i verkligheten blev nog det bästa jag gjort (läs: drickbart).

På trettondagsafton öppnade jag och Madelene den sista flaskan från premiärjäsningen. Etiketten förtäljde 2007, vilket bara det var anledning att göra i brallorna, och eftersom flaskan fått husera i föräldrarnas matkällare under oförskämt bra förhållanden skulle den 11-procentiga vätskan fylla våra gommar med mogna äventyr. Trodde jag. Dryga två år hade förvandlat en blommig och frisk bekantskap till frän och unken. ”Man kan väl inte bli sjuk av att dricka sånt här?”, undrade en skeptisk Madelene. ”Nej nej…”, lugnade en självsäker hembryggare.

Nu har Madelene haft över 38 grader feber i fem dagar och jag själv känner mig lite krasslig.

Att ringa in sitt ringande

Madelene uppmärksammade listan för uppringda nummer på min mobil. Under julledigheten har jag tydligen ringt ett samtal var tredje dag. Var tredje dag kontaktar Anton omvärlden!

Det här är dock inga nyheter som stoppar pressarna. De som känner mig vet att jag är fullständigt hopplös på att hålla kontakten, höra av mig och visa att jag bryr mig. Så till er som skickat diverse god jul- och gott nytt år-sms som jag så intrikat ignorerat vill jag påpeka att jag absolut inte önskar er en vedervärdig jul och ett avskyvärt jävla piss-år med kräksjuka och mjäll, utan att jag bara inte svarat.

Men absolut! Gott nytt år till eder alla!

Vi is int!

I dag är jag hemma (fast borta) och har vård av sjuk flickvän. I en 39-gradig feberyra fick hon en suktande längtan efter Piggelin, varpå jag tvingades trotsa de 30 minusgraderna och vandra till ICA för att köpa isglass. Expediten tittade lite konstigt på mig, men när hon såg att jag hade dubbla t-shirts blev hon lugn.

Det som var och kommer

Sådärja, nu har jag utforskat Arvidsjaurs uteliv för andra gången under julledigheten. Klockan är 04.19, jag försöker hitta passande tangenter och lyckas förvånansvärt väl. Världen är trots allt tämligen liten. Gamla klasskompisar återfinns på de mest inskränkta förfester, men jag är inte den som är den.

Var ute i hembygden Sorsele under juldagen och tvingades sluta köpa alkohol vid 24.00 och gå hem 01.00. Här får man trots allt svänga sina lurviga till 03.00, även om det är en galen påfrestning att låtsas tycka om Black Eyed Peas och mainstream-öl.

Det var väl allt för nu. Fylleblogg har väl aldrig varit min grej.