En ingrodd sedvänja

Nu har jag avklarat två dagar inom städbranschen. Som förste ledamot i ledighetskommittén är jag nu, efter denna våldsamma arbetsinsats, välförtjänt av en tre veckors lång semester. Sedan återvänder jag till städhinken i slutet av juli.

Har ni tänkt på (hade en ambition att aldrig börja en mening så här, men nu sitter jag med handen i honungsburken) att städskrubbar ofta fungerar som en frizon för annars pedantiska golvkosmetologer. Med andra ord, hur glänsande rena lokalerna än är så ser städskrubbarna förjävliga ut. Tomma kartonger, oidentifierat bråte, skitiga golv, otaliga dammråttor och otäta kranar karaktäriserar detta skygga skrymsle.

Det här är väl samma fenomen som att skomakarens barn har de trasigaste skorna.

En blodsugande comeback

Det var länge sedan sist. Ju längre man väntar desto större blir kraven. Låt oss spränga dessa förhoppningar om djuplodande utläggningar om Sartre och fan och hans moster, och förklara nuvarande förutsättningar. Jag sitter tämligen utpumpad, i Arvidsjaur, klockan är 02.28, jag är något över salongsberusad, jag borde förena mig med övriga familjen efter kvällens 60-årskalas, men sitter här och småfyllebloggar. Vi smet iväg, jag och Madelene, och besökte Arvidsjaurs logdans. Träffade ungefär samma gamla kompisar som vi gick gymnasiet med. Slogs med myggen och lekte fjortisar, gick samma gamla vägar som vi gick när gymnasiet trodde vi var vuxna.

Det är konstigt det här med tid. För ungefär sex år sedan bodde ”Beer Gore” i posthuset. Vi kunde gått in där, druckit vin direkt ur flaskorna och diskuterat vad man bör få röka och inte röka. Nu har han två barn, jobbar på Beijers, sågar bräder och är mer normal är de flesta av oss ständiga wannabieflummare kommer att bli. Vi som fortfarande går på samma gator och tror oss vara 18.

(Paus i 18 minuter)

Sådär, nu har jag kokat pilsnerkorv och serverat de sista tappra. Det slog mig att jag alltid varit en analyserande människa, en sådan som dragit sig tillbaka och observerat, dragit slutsatser, och vid berusningens tider klivit utanför sig själv och vid toaletten sagt ”jaså, nu står du här igen din sorliga urinspridande fan och tror sig vara mycket smartare än alla andra”. Det är jag inte.

Nu är det dags att plugga in myggspiran och sova. God natt. Vi kommer ses oftare i sommar.

Garagerade traditioner

I morgon bär det av till Laisvik, byn bortom asfaltsvägar och lagar. Midsommarlunchen brukar vanligtvis avnjutas vid det enorma runda utomhusbordet, men vid dåligt väder breder släkten ut sig i garaget, varvid vi kan insupa både dieselångor och förmiddagssnapsen i samma andetag. Säga vad man vill, men Laisviksborna blir aldrig rådlösa.

En svensklärares morfologiska vanvett

Tillslut. Tillslut! Vad vill jag egentligen tillsluta? I hela mitt liv har jag skrivit uttrycket ”till slut” som ”tillslut” (se föregående inläggs rubrik!). I natt klockan 01.52 fick jag en uppenbarelse som förkunnade att jag hittills önskat tillsluta både det ena och det andra i mitt snart 25-åriga liv. Men TILL SLUT såg jag alltså denna totala galenskap.

Jag äcklades av mig själv. Hur kunde jag? Jag var tvungen att besöka duschen för att tvätta bort denna okunnighetens smuts, samtidigt som jag, med en österländsk böneutropares tonfall, renade själen med att rabbla diverse starka verb och kongruensböjningar.

Tillbaka i sängen. Klockan visade 02.31. Kallsvettig och med uppspärrade Clockwork Orange-ögon såg jag skräckinjagande plastpåsar blåsa okontrollerat runt i rummet. Med högfrekventa och falska stämmor viskade de till mig. ”Tillslut oss Anton, tillslut oss Anton, tillslut oss Anton.” Pulsen närmade sig orimliga höjder och illamåendet gjorde att böjde mig ur sängen och kräktes på Maria Bolanders Funktionell svensk grammatik.

Sedan är allt bara svart.

Ta avslut! Och det gjorde jag, tillslut.

För knappt två år sedan den här tiden på dygnet satt jag förmodligen och väntade på nästa oundvikliga telefonsamtal. Det var inte farmor eller någon bekant, utan ytterligare en före detta prenumerant på någon tidskrift som denna person inte visste att hon prenumererat på. Vi sålde produkter som vi aldrig sett, ändå var vi fullsprängda med övertygelsen om att denna ”trendriktiga trenchcoat” var överlägsen alla andra trenchcoats, och för all del alla andra klädesplagg också. Ändå var det bara premien. Den riktiga produkten var tre nummer av någon klimakteriestinn inredningstidning som ”du bara inte kan vara utan i sommar”. Att det sedan tillkom x antal kronor för distributionskostnader och att vi också fortsatte skicka hundratals nummer efter dessa tre behövde vi ju inte säga innan avslut.

Alla dessa försök till avslut. ”Ta tydligare och tuffare avslut Anton”, sa de överentusiastiska säljcoacherna medan de klappade händer och hojtade att ”det här kommer att bli världens bästa eftermiddag”. Jag var inte lika övertygad.

Jag försökte intala mig själv att jag inte var lika odräglig som alla andra. Jag tjatade aldrig på kunden, var alltid trevlig och bad ofta om ursäkt om något inte stämde. Ändå var jag i slutändan en fullfjädrad imbecill till telefonförsäljare, en vidrig jävel som ringde mitt under Allsång på Skansen, en påträngande och snabbpratande främling som föredrog monologen framför dialogen, en telefonförsedd robot som förhöll sig till ringmallen som den vore den heliga skriften.

I förlängningen var det inget annat än psykiskt nedbrytande. Som en ren självbevarelsedrift kopplade vi bort att vi verkligen pratade med riktiga människor. Vi sysselsatte oss med annat för att stå ut. Vissa läste böcker, någon handarbetade, andra spenderade eftermiddagen med kaffeautomaten. Jag brukade slöbläddra i Metro. Just denna eftermiddag, mitt i ett pass med någon bokklubb som sålde löpande-band-producerad tantsnusk, uppenbarade sig detta citat i tidningen.

Jag rev ut den, gick hem och några dagar senare sa jag upp mig.

Twister – ett försök till isglassvin

Sommaren inleds med ett sällan skådat vinexperiment. Ett försök som återfinns under kategorierna icke prisvärd och isglass. Spektaklet utmynnade i följande recept för 1,5 liter (efter omtappning och klarning kanske drygt 1 liter).

- 5 Twister
- 1 dl Kiwiks lättdryck, Tropisk
- 0,5 dl BOB lättdryck, citron & lime
- 150 gram socker
- Jäst (Hisab Starkvinsjäst inkl näring), ca 1/6 av påsen.
- Vatten upp till ca 1,5 L.

Smält glassen, titta hur äckligt det ser ut och blanda sedan i lättdryckerna och upplöst socker. För en något mer lättsmält slutprodukt rekommenderas att plocka bort träpinnarna. Jag var tvungen att fuska med att ha i lite lättdryck för att dryga ut sörjan, annars skulle denna minimala provsats tärt för mycket på plånboken. Nu ligger literpriset på ca 60 kr, vilket kan jämföras med Novum 7-dagars något mer överkomliga 5 kr. Men Twisters oväntat fantastiska doft motiverar nästan denna, i hembryggerimått mätt, hutlösa kostnad.

Med ett startvärde på 82 ochslegrader kan vi förvänta oss en alkoholhalt på ca 11 %. Som ni ser fick denna glassiga skapelse en något suspekt färg, typ brun-orange med lite roststänk. Redan efter två timmar kunde jag observera att jäsningsprocessen påbörjats och efter ca 20 timmar är det full aktivitet i pet-flaskan. På filmen nedan kan ni se hur det ser ut när miljontals jästceller frossar i socker, om nu min totalt omoderna digitalkamera lyckas fånga detta mitt-i-naturen-ögonblick.

En svinaktig golfrunda

Väl hemma i Umeå fick jag syn på en golfbag liggande i gräset utanför porten. En röd. Märket Wild Cat. Snarlik min. Så snarlik att det faktiskt var min golfbag som låg där, skändad och med hela innandömet utspritt över halva gårdsplanen. Jaha, tänkte jag och föreställde mig ett länsat och barskrapat förråd. Men det visade sig att de små intelligensbefriade asen bara hade knäckt hänglåset, vält några jäshinkar, tagit golfbagen, slängt den utanför porten och behållit – en järnsexa.

Ändå blir jag så in i helvete förbannad. Du/ni som gjorde detta är välkommen tillbaka så erbjuder jag långsam strypning, hängning i gryningen eller något annat delikat alternativ. Jag har meny.

En bild som näthinnan aldrig glömmer

Det finns saker som vi gärna förtränger, obehagliga företeelser som får oss att byta kanal, helt enkelt saker som gud glömde. Sedan finns det Mackos tofflor, sådant som helt enkelt låg långt utanför guds fantasi.


Brännbollsyrans starkaste minne är inte det vackra vädret, den goda champagnen eller alla skratt, utan detta vidunderliga monster. Denna påstådda fotprydnad skulle med lätthet kunna misstas för ett skyggt och missbildat toffeldjur som trotsat alla naturens lagar och bosatt sig på 3000 meters djup, med en nuvarande ålder på 1274 år. Sanningen är dock att föremålet under några år har tjänstgjort som Markus nattliga små pissetofflor, ett slags golvvänlig tröst i en svårsoven vardag. För lång och trogen tjänst har dessa skamfilade tofflor inte erhålligt någon guldklocka, utan ett högst motbjudande utseende och en okänd mängd urin.

En Pentium på konstfack

Många i den äldre generationen är livrädd för datorer. De är övertygade om att minsta lilla felklick kan få datorn att självantända, alternativt drabbas av något suspekt virus som Aftonbladet målat ut som dödsstöten för informationssamhället. Min pappa har däremot, efter några års intensivsurfande, tillskansat sig ett beundransvärt självförtroende för det här med hård- och mjukvara. Vid minsta lilla problem är han nuförtiden och rycker och sliter i diverse komponenter inne i datorn. Att behandla grafikkortet som något medlemskort på ICA kan dock leda till smärre komplikationer, till exempel att datorn bara startar i felsäkert läge och att skärmen täcks av blåa och fina epilepsi-vänliga linjer.


Därför är jag i Sorsele på blixtvisit och leker datatekniker. Alltså installerar en ny dator.

Farmorcitat # 9

Jag: ”Du ser piggare ut i dag.”
Farmor: ”Har det regnat! Herregud va’ bra!”
Jag: ”Nej, DU SER PIGGARE UT I DAG!”
Farmor: ”Är det flyglarm!?”

Twist ’n Stout?

För några dagar sedan kom Niklas på den briljanta idén att brygga vin av isglass. Som nalkande förvärvsarbetare erbjöd han sig att sponsra högriskprojektet med några glassar av märket Twister. (Den särklass godaste varianten enligt konnässören själv.) Avsaknaden av konserveringsmedel borgar för att en jäsningsprocess i alla fall torde vara möjlig, och att glaset så småningom kommer att fyllas med en svalkande och grön-rosa aperitif.

Frågan är hur hög alkoholhalt man bör sikta på. En tyngre variant med 12-13 % eller en något mer sommarvänlig och lättdrucken historia på ca 6-7 %?

Det identitetslösa 2000-talet?

Jag såg Henrik Schyfferts föreställning The 90's – ett försvarstal på SVT Play för ett tag sedan. En synnerligen intressant monolog om sånt man minns, och sånt jag tyvärr var för liten för att minnas. För mig är 90-talet inget annat än musik. Z-TV gjorde beundransvärda skräpproduktioner, MTV var fortfarande en musikkanal och parabolen gjorde att jag kunde se playback-klassikern Top of the Pops på BBC Prime.

Säga vad man vill, men 90-talet hade identitet, och sina genrer. Eurodiscon med Corona, Mr. President, 2 Unlimited , Culture Beat, Snap och många fler. Den svenska indie-scenen anförda av Wannadies, Popsicle, This Perfect Day, Kent, Bear Quartet, Easy, Eggstone, Brainpool, bob hund och Broder Daniel. Vi hade amerikanska lo-fi-slackers som Pavement och Guided by Voices, brittiska shoegazers som My Bloody Valentine och Slowdive, flanellprydda grungeare som Nirvana och Pearl Jam, och framför allt det anglosaxiska fenomenet britpop med Blur, Oasis, Suede, Pulp och Supergrass i frontlinjen. Och säkert många, många fler.

Vad har då 2000-talet att kontra med i denna jämförelse? Idol-Ola, E.M.D. och dansbandskampen? Jag har en känsla av att ”nya” musikgenrer och intressanta vågor av subkulturer inte går hand i hand med 2000-talet. Eller så har mina nostalgiska skygglappar hindrat mig från att öppna ögonen och verkligen se allt som händer.

Jag vädjar nu till alla (18?) läsare av denna smörja. Har jag missat något? Är detta den bistra verkligheten? Har 2000-talet något att erbjuda i musikväg?