Tangentbordsdöd – Hjälp min dator har krypterat sig själv!

Lagom till juletid och stundande rapportskrivning bestämde sig vår laptops tangentbord för att lägga ner sin verksamhet. Med andra ord, bara några enstaka tangenter fungerar och trycker man exempelvis på ”s” så skrivs ”sdf3q”. Synnerligen irriterande.

Kanske ligger grunden till denna kollaps i nästan fyra års kontinuerligt spillande av diverse drycker på det stackars tangentbordet. Apelsinjuice och te är inte direkt smörjmedel för elektroniska kretskort och komponenter.

Tur för mig att Clas Ohlson säljer usb-tangentbord för 99kr. Att det sedan ser fullkomligt invalidiserat ut och att den bärbara datorn inte längre är särskilt bärbar bör vi inte aktualisera i kristider som dessa.

Guld och gröna galoner (jag sätter vilken rubrik jag vill)

Hallå!?

Är ni kvar?

Om så är fallet vill jag meddela att bloggen mår, efter omständigheterna, bra. Det har tydligen florerat rykten om att Jäst i ditt liv sprängt sig själv i något som liknats vid en terrorattack med kända besökare som utstuderade måltavlor. Det som senare, i pressen, avfärdades som en ”snedfylla”, visade sig i realiteten endast vara en praktikperiod, vilken i sin tur ligger till grund för en osedvanlig bloggtorka.

---

För er som fortfarande är kvar: Är det inte lite sjukt att det är attrapper i smyckesaffärer? Alltså att smyckena är låtsatssmycken men ser exakt likadana ut som originalen, med den enda skillnaden att attrapperna kostar en tusendel av priset på de ”äkta” smyckena och att folk ändå köper det dyrare alternativet.

När jag blir stor ska jag bli deltidsarbetare

Jag har under min praktik 6-8 lektioner i veckan som jag ansvarar för. En lärare med heltidstjänst tickar in på ungefär 16 lektioner per vecka, och då måste vi även räkna in andra arbetsuppgifter såsom kontakt med föräldrar, ansvarsområden i arbetslaget, kaffebryggning (*host!*) etc.

Till saken hör att jag tillägnar ungefär 10 timmar varje dag för att ro i land min strandsatta undervisning. Detta betyder (för er med Matte C) att jag arbetar 50 timmar varje vecka trots att min arbetsbelastning torde motsvara en tjänst på 40 %.

Det är sånt här som gör att man får framtidstro och vill kasta sig in i arbetslivet. Snart ska jag gå och lägga mig och sova mina 4,5 timmar.

/Den bittre magistern

En norgehistoria med dumma svenskar

Av tradition – kulturarv (Sverigedemokraternas anm.) – vet vi svenskar att norrmän är ena konstiga och oberäkneliga varelser. Men visste ni att våra grannar i väster säger ”tack för senast” när man möts, oavsett vad man gjorde eller när man sågs förra gången? Tack och lov hade Madelene i något löst ögonblick varnat mig för denna galenskap, varför jag inte totalt tappade hakan vid den gångna helgens 30-årskalas.

Norrmannen och jag möttes i förbifarten på en restaurang för ett år sedan och utväxlade några hastiga och ansträngda ord under någon enstaka minut. Men likväl, när vi åter möttes i helgen: ”Takk for sist!”. Hade jag inte varit lingvistiskt välgödd hade jag förmodligen trott att denna norrbagge varit världens ensammaste man, och att vårt möte verkligen berört honom, vilket är skrämmande och obehagligt för en känsloblockerad kontrollfreak från Sverige.

Tram number seven to heaven

Jaha, då är det väl bara att börja använda solglasögon så man får vara i fred på stan (eller som man säger på internetska – WTF!!).

LÄNK

Att laga den bästa av måltider men glömma att äta

I dag tvangs jag skratta åt mig själv och mitt förvirrade manér. Anledningen var att jag utan vidare missade, eller glömde bort, att kliva av bussen när jag åkte hem mot lägenheten. Hur fan lyckas man med något sådant? Jag var, rent fysionomiskt, klarvaken och tittade dessutom ut genom fönstret. Men en tanke på att kliva av bussen vid åsynen av mitt hyreshus? Nej, nej.

Så här går det när praktiken tvingar en att ha många bollar i luften och än fler studsandes inuti skallbenet. När jag blir stor kommer jag att avancera ytterligare en division och glömma att klä mig på morgonen.

Nu är det dags att vända blad

Tanke som slog mig i universitetsbibliotekets ovanligt folktomma källare:
Tänk så många tankar som tänkts för att få fram alla dessa miljoner (?) böcker som nu tysta och ordentliga bara står uppställda på hyllorna. Tänk vilket jävla liv det skulle vara om alla dessa författare satt i samma lokal och skrev böckerna här och nu. En öronbedövande vägg av skrivmaskins- och tangentbordsanslag. Men eftersom många författare är socialt inkompetenta och utstuderade ensittare är detta en orimlig tanke.

Gubbrock klär dig illa kära onsdagsmorgon

Reggaebusschauffören är välkänd bland gemene umebor. För er som är bosatt utanför korrekthetens och innebandyns förlovade högborg kan jag meddela att denna man spelar gungvänlig reggae på hög volym när han kör sina bussturer, vanligtvis helgkvällar och nätter. Tongångarna är mestadels uppskattade, särskilt när helgerna tillåtit resenärerna att trimma sina promillehalter.

Dagens busschaufför, en bister och något korpulent man i 50-årsåldern, hade också tagit tillfälle i akt att profilera sig genom att spela sina favoritskivor i bussen. Huruvida elektrifierad gubbrock i bluesformat var uppskattat hos de morgontrötta och stillsamma resenärerna förtäljer dock inte historien. Jag som delvis är uppfödd med Johnny Winter och Dave Edmunds tyckte emellertid att det stundtals svängde om den tonsatta gubbsjukan. Men när Hold the line med Toto plötsligt började ljuda i högtalarna övervägde jag att hoppa av några hållplatser i förväg för att tvångsvomera.

Jäst i ditt liv informerar

Något som sällan hörs i debatten kring burkans eventuella fördelar är dess positiva effekter vid förekomsten av munsår. Enligt en undersökning som Jäst i ditt liv tagit del av handlar det inte bara om burkans egenskap att dölja munsåren visuellt, utan även – och kanske främst! – ligger dess vinning i att smittspridningen reduceras med 38 %, förutsatt att materialet är av siden. Polyester tenderar, enligt studien, däremot att framkalla kallbrand, öroninflammation och stympning.

Senaste händelserna – orsak och verkan

Gick ut på krog i Arvidsjaur. Träffade hela Sorsele.

Köpte energidryck på Dollarstore. Fick munsår.

Insåg att det snart är praktik. Fick panik.

Pulka på glid (signerat Janne Josefsson)

Här i Arvidsjaur är det regelrätt vinter. Minusgrader, mörkt och ett rejält lager med snö. Helst skulle man vilja dra på sig ett par galonbyxor och gräva grottor och åka pulka. Men det går dessvärre inte. Jag äger ingen pulka.

Så, varför äger jag då ingen pulka?

Svaret på frågan placerar de flesta skandalrubriker i skuggan. Glöm Dawit Isaak, Bjästaskolan och baltutlämningen. Det ni nu ska få bevittna är hur en av Sveriges största medieaktörer våldtar och duperar en helt vanlig och försvarslös konsument och privatperson.

Våren 2008 anordnade Aftonbladet ett onlinespel vid namn Pulka-vm. Över 10 000 spelare deltog och snabbaste spelaren belönades med en weekend till Åre, medan de 20 bästa skulle få en rosa Sportbladet-pulka som pris. Jag ägnade säkerligen en timme varje dag åt detta spektakel och spelade tills jag fick kramp i fingrarna. Jag blev dock bättre och bättre, och till slut, när tävlingen kommit till sin ända återfanns mitt namn på 18:e plats.


Dagarna gick.
Ingenting hördes från Aftonbladet.
Inget mail.
Ingen pulka på posten.

Efter att jag tålmodigt väntat hela sommaren tog jag den 14 september 2008 saken i egna händer och kontaktade själv Aftonbladet. Följande utdrag visar denna mailkorrespondens som sträckte sig över några enstaka dagar hösten 2008. Personuppgifter har i sann journalistisk anda anonymiserats.

---

Till:
lasarservice@aftonbladet.se

Hej!

I våras tillbringade jag oändligt många timmar framför ert Pulka-VM. Till slut fick jag nöja mig med en 18:e plats. Ingen fjällresa, men jag kände mig nöjd eftersom jag skulle få stoltsera med en rosa sportbladet-pulka framöver. Frågan är var den är. Ni har ju inte ens meddelat mig. Här uppe i Norrland är det snart pulkaväder.

MVH
Anton *******
Användarnamn i Pulka-VM: *****

---

Från:
"Pär Jansson" <******@blickevent.se>
Till:
anton_*******@yahoo.se
Kopia:
par.*********@aftonbladet.se
Hej Anton
Det är klart att jag ska ordna en pulka till dig.
Maila mig din adress så jag vet vart vi ska skicka den.
Hoppas vi syns i pulka backen i vinter.

Med vänliga hälsningar
Pär"pärtan"*******

P.s min mailadress är ******@blickevent.se

---

Till:
"Pär *******" <******@blickevent.se>
Hej!

Du kan skicka den till:
Anton *******
Istidsgatan **
90655 UMEÅ

Då blir det att öva hela vintern :)
Tack för hjälpen!

/Anton

---

Från:
"Pär *******" <******@blickevent.se>
Till:
"Anton *******"
Hej Anton
Jag fixar detta i morgon till dig så du kan börja träna direkt.
MVH
Pärtan

---

Visserligen vet jag att posten inte är vad den en gång varit. Men dryga två år för att leverera en lättviktig pulka? Nja, det låter högst osannolikt. Istället bör man nog se detta som ett bevis på hur Aftonbladets systematiskt och tämligen implicit urinerar på sina konsumenter.

Nu ska jag sälja min snyfthistoria till Expressen.

Omänskliga orättigheter och kenyanska toppluvor

I dag på bussen från Arvidsjaur slog sig en man ner vid min sida. Han noterade att jag läste några vetenskapliga artiklar och frågade på engelska vad jag pluggade till. Efter att jag lite anspråkslöst förklarat mitt programval och tillika yrkesval började han med sin livshistoria.

Det visade sig att han kommer från Kenya, har en gedigen utbildning inom ekonomi och redovisning och arbetat aktivt och ideellt till förmån för mänskliga rättigheter i hans hemland. Det sistnämnda visade sig dock vara anledningen till att han just idag återfanns på en bus mellan Boliden och Skellefteå, en bister måndag i november, i ett inte alltför färgsprakande land kallat Sverige.

Den lilla human rights-grupp han tidigare tillhört, som exempelvis arbetade med att uppmärksamma barnarbete på plantagen, hade under den senaste tiden blivit allt mindre. Inte för att medlemmarna hade tröttnat och lämnat organisationen. Nej, istället försvann de under mystiska omständigheter och påträffades döda, med ”självmord” som förklaring i den offentliga statistiken. När sedan även polisen visade sig inneha personliga uppgifter om dessa medborgare, valde min nyblivna vän att lämna sitt land för drygt en vecka sedan.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägg. Men jag antar att sådana här historier ger oss perspektiv på tillvaron. Och att det därmed känns ganska förmätet att oroa sig för sådana petitesser som morgondagens tenta.

Det skaver i vikarna

Om 20 år kommer jag ha likadan frisyr som Skavlan. Tro nu inte att jag eftersträvar detta bångstyriga 90-talssvall, men oundvikligen känner jag att det är här jag kommer hamna.

Det intellektuella förfallet

Vad gör jag nuförtiden? Varför hör jag aldrig av mig? Det var alldeles för länge sen jag sågs.

---

Jag har tagit helg. Officiellt står tentaplugg på det imaginära schemat men jag håller istället aktivt på att dränera min hjärnkapacitet genom att se på Paradise Hotel och Kungarna av Tylösand. Och jag måste medge att jag lyckas ganska bra.

Nu återstår bara att börja handla på kredit så man får sina 15 minutes of fame i Lyxfällan.

Gräsänklingens rosa pitstop – att mata jästen

Eftersom ni så idogt trycker på F5 och väntar på en uppdatering om rosévinet är det väl min förbannade plikt att servera mina törstiga bordskamrater med syrliga fakta. Halvvägs in i processen smakar vinet tämligen blaskigt och med en övervägande syrlighet.

För en vecka sedan skopade jag upp fruktmassan med en hålslev och rörde ner sockerlag innehållandes 2 kg socker, och ikväll rörde jag ner ytterligare 2 kg. Startvärde landade på 28 oechslegrader (OE) och 2 kg socker motsvarar ungefär 37 OE i en volym av ungefär 20 liter. Aspirerar ni på någon variant av nobelpriset eller är en drucken och inbiten hembryggare torde ni begripa att följande uträkning visar att vinet ungefärligen kommer att landa på en alkoholhalt av 13 %.

28-6=22
43-6=37 (2kg ger alltså 37 OE)
43+22=65 (om det jäser till 0 OE)
2 kg socker till → 65+34=99 → 99/7,5=13,2 (om det jäser ut till 0 OE)

Ett aber i sammanhanget är att jag, i smuttandets strövtåg, inte tänkte på att sockerlagen också ökar på volymen i hinken, varvid den i dagsläget är hela 22 liter, vilket i sin tur gör sattyget än blaskigare.

Jag blir glad av bacon

Vill ta tillfälle i akt – och därmed använda mitt bloggosfäriska utrymme till något vettigt – och hylla baconet. Jag bara älskar detta salta och flottiga fenomen som man faktiskt kan äta tillsammans med precis vad som helst. Företrädesvis nudlar.

När sidospåret blir motorvägen

Vår lärare i pedagogik är något av en förklädd duracellkanin på syra. Han pratar för fort för sina läppars bästa och hamnar ständigt i oförutsägbara sidospår, vilket han försöker parera med en oefterhärmlig mimik där tungan tenderar att vara mer utanför än innanför munnen. Skulle han prata skånska hade han förmodligen varit en karaktär i Hipp hipp.

NEW SINGLE! OUT NOW!

Antar att jag här skulle kunna fördjupa mig i och teoretisera kring följande 230 sekunder långa musikstycke. Men jag avstår och konstaterar att det i slutändan bara är en ny låt jag knåpat ihop. Resten överlämnar jag till er, kära vapendragare.

Stycket går som vanligt att ladda hem, i valfritt format, på http://countrysadmellowman.bandcamp.com/

I väntan på vår vän inspirationen

I kväll bryggde jag kaffe.

Sedan glömde jag bort att jag bryggt kaffe.

Och nu är jag inte längre sugen på kaffe.

(Man skulle kunna argumentera för att det trehundrade inlägget borde vara av bättre kvalitet, men då har man inte tagit i beaktande att skribenten – i skrivande stund – hemsöks av en smått gnagande huvudvärk, vilket är ett direkt resultat av att hans dagliga koffeinintag inte uppnåtts, vilket i sin tur – såklart! – är en usel grogrund för skapandet av några litterära mästerverk på en alldeles tankenykter onsdagskväll.)

Pengar

Eftersom jag redan avverkat 12 terminer vid universitetet har jag inget studiemedel. Enligt CSN, diverse forum på nätet och artiklar måste man i princip ha råkat ut för en bilolycka och sitta i rullstol för att få någon form av dispens. Även om jag har sköra tänder, trasiga knän och överflöd av leverfläckar är de skavankerna kanske inte i paritet med ett fullskaligt handikapp.

Efter ytterligare googling har jag nu hittat ett alternativt tillvägagångssätt. Det handlar om att söka någon värdelös och enkel gymnasiekurs på distans, förslagsvis någon om datorer på en förödmjukande basicnivå, och på så sätt lura systemet. Universitets- och gymnasiestudier ligger alltså i skilda sfärer och en möjlighet att mjölka staten på ytterligare kosing finns således inom räckhåll.

Men jag vet inte. Det finns ju argument till att jag, torts allt, kommer att klara de närmaste åtta månaderna utan att hålla CSN i handen:
• Madelene jobbar på bank
• Jag gillar nudlar
• Jag behöver inte förstöra pengar på systembolaget

Rosévin – röda vinbär, äpple och lite lingon & blåbär

Så har då äntligen det rosa äventyret inletts. I sann myndighetsanda tillämpar – som ni vet – Jäst i ditt liv alltid offentlighetsprincipen, varför ni kan förvänta er full insyn i processen, även om det ibland innebär mindre frestande detaljer i vinmakarens vankelmodiga vardag.

Förkultur
Ca 200 gram russin
Ca 50 gram röda vinbär
Ca 1 liter vatten
½ påse jästnärsalt
Lite citronsyra
En flaska flytande jäst, Edelmans Sauternes

Recept
5,2 kg röda vinbär
1,2 kg äpplen, Granny Smith
0,4 kg svenska äpplen
1 kg lingon
1 kg blåbär
2 liter ICA äpplejuice, ekologisk
Ca 4,5 kg socker (inte spikat, få se vad oechslegraderna säger)
5 gram pectolase
4 teskedar citronsyra
Resterande jästnärsalt
2 gram vinsvavla


När man handskas med flytande jäst är det fördelaktigt att aktivera den genom en förkultur. Russinen och vinbären hackades lätt och proppades i en fackmannamässig behållare (läs: petflaska) tillsammans med lite citronsyra, jästnärsalt och flaskan med jäst. Efter 1,5 dygn hade russinmassan flutit upp och börjat jäsa.

Bären mosades med en potatisstöt och skållades med kokhett vatten för att frigöra så mycket smak som möjligt. Eftersom röda vinbär innehåller osedvanligt mycket pektin tillsattes en påse pectolase (enzymer), vilket enligt konstens alla regler ska motverka att vinet blir vinbärsgelé. Möjligen får jag ändå förtära det rosa vidundret med sked eftersom bärmassans temperatur endast var 38ºC vid applicerandet, då optimal temperatur för pectolase ligger på 50ºC. Nåväl, den som har en lever få se.

Jag väntade två timmar (så står det att man ska göra i vinböcker skrivna av självutnämnda potentater) innan jag hällde i äpplejuicen och kastade i de grovt hackade äpplena. Granny Smith-äpplena var sura och således lämpliga för vintillverkning medan de svenska var mosiga och söta. (Proportionerna är alltså inget resultat av noggrant kalkylerande, utan ett högst amatörmässigt höftande.) Därefter löstes 0,5 kg socker upp (resten tillsätts i senare skeden) och vatten tillsattes upp till ca 20 liter. I med resterande jästnärsalt, citronsyra och svavla för att motverka oxidation och otrevligheter som mögel.


Nästan ett dygn senare hälldes förkulturen ner i jäshinken och jäsningen tog vid ovanligt snabbt. Och i skrivande stund luktar det jäst (eller fis om man så vill) i hela lägenheten.


I dagsläget är det enda orosmolnet den suspekta skiktningen i jäshinken. Det övre skiktet är bärmassan och helt normalt, men den undre? Kan det vara pektinet som håller på att förflytta min verksamhet till syltbranschen?

I backspegeln – döda vinkeln eller möjligheternas vy?

Distans.

Man kan ju påstå att man har distans till saker och ting. Distans till sig själv. Sånt man skriver i CV, ni vet. Självdistans.

Men riktig distans kanske kräver en sisådär 10 år.

---

För tio år sedan var jag 16 år, bodde i Sorsele och köpte alldeles för stora kläder för min pojkspäda och kritvita tonårskropp. Det var ingen medveten strategi (jag var inte hiphopare) utan ett ofrånkomligt resultat av en bristande omvärldskännedom och att XL helt enkelt kändes lite bekvämare när man skulle spela dator. I Sorsele lyssnade man på Iron Maiden, Da Buzz och Creedence Clearwater Revival medan man undersökte boogiehjulen på närmast belägen snöskoter.

Varför skriver jag det här? Jo, som av en händelse fick jag nämligen för mig att lyssna på en skiva vårt band spelade in för 10 år sedan i ABF:s rosa replokal hemma i Sorsele. Och i detta ögonblick, med tongångarna i högtalaren och 10 år i ryggen, tänker jag: ”helvete vad konstigt det här är!” I ett sammanhang med inland, mygg, Eddie Meduza och snus spelar alltså tre (ibland fyra) pojkar, med androgyna stämband, in poplåtar på svenska om vanliga människor bosatta i Tyresö. Och till råga på allt skorrar dessa uppstudsiga typer, som vore de uppfödda i Skåne.

Det är, med andra ord, ett jävla under att vi inte blev totalt söndermobbade. Nerkörda i toalettstolen, knottätna till döds eller deporterade till det mest avlägsna kalhygget. Nä, tvärtom. Det fanns det till och med dem som applåderade vid våra framträdanden och verkade stödja denna ambulerande freakshow.

För det känner jag faktiskt en viss tacksamhet.

Det är inte pojken i verkligheten som har skrivit brevet

Min skinnjacka har av någon anledning börjat knarra. Jag låter som ett vandrande torrt fnöske redo för självantändning när jag skrider omkring på universitetet och tysta utrymmen som biblioteket. Kanske är det jackans sätt att meddela att det börjar bli för kallt, och att vinterjacka heter just vinterjacka av en anledning. Men jag vet inte, djur har ju skinn och de vistas ju ute även på vinterhalvåret.

/Anton (amatörfilosof, doktorand i i-landsproblematik och för tillfället 8 år gammal)

Ett pliktskyldigt bokslut för farbror blå

Sommarens blåbärsvin lever ett tämligen undanskymt liv. Eftersom han förlöstes i samband med lägenhetsbytet har han nästintill glömts bort, förpassats till den mörkaste garderoben och inte fått tillstymmelse till rampljus i bloggen. Jag har till och med, trots min allbekanta noggrannhet vad gäller anteckningar, lyckats missa att notera ochslevärdet, varvid jag nu gissar att det ligger mellan -4 och 0 och med en alkoholhalt på knappa 12 %.


Men hur smakar det då? undrar ni.

Ungefär så här.

”One time at bandcamp…”

Eftersom vi sällan har schemalagd verksamhet (jag går ju lärarprogrammet!) har jag i stort sett emigrerat till Arvidsjaur. Det gör det däremot svårt att sätta igång en välbehövlig vinsats när det lilla knytet behöver ständig uppmärksamhet den första veckan.

I avsaknad av alkoholstint bloggeri får vi fylla tomrummet med någonting annat. Vad sägs om nästan hela min musikaliska ”back catalog”? På Bandcamp.com kan ni nu ladda ner mina egenkomponerade alster, gratis och legalt, som en liten stillande höstkaramell.

http://countrysadmellowman.bandcamp.com/ (klicka på ”more releases…” för att se alla skivor)

Säljes

Urvattnad fantasi. Fungerar för dagligt bruk och monotont heltidsarbete 7-16.
Pris: 120 kr

Svalnande självförtroende. Lämpligt för dig med medelambition.
Pris: 250 kr

Trasigt korsband (vänster knä). Skickas ej!
Hämtpris: 50 kr

Osunda alkoholvanor. Inget för nybörjaren.
Pris: högstbjudande

Oöppnad post.
Pris: Två chipspåsar (ej Euroshopper eller ICA)

Personval på hög nivå

Går man in på val.se kan man se en fullständig beteckning över hur rösterna föll i årets val, även sådana röster som lades på inte så etablerade partier. (Har partiet inga valsedlar går det ju som bekant att skriva på blanka valsedlar.)

Värt att notera är att Gud endast fick två röster. Till hans försvar bör dock nämnas att han inte varit särskilt aktiv i årets valrörelse, där valstugor och torgmöten fått klara sig utan hans uppenbarelse. I dagens sekulariserade samhälle får sig Herren själv se sig besegrad av kombattanter som Kalle Anka och Fantomen.

Pressmeddelande

Ligger det i Jäst i ditt livs (JIDL) ansvar att kommentera valresultatet? Förmodligen inte, men redaktionen vill ändå poängtera att vi inte under några som helt omständigheter kommer att samarbeta med några regeringsalternativ under den kommande mandatperioden, såtillvida de inte aktivt stödjer gårdsförsäljning av alkohol vilket försätter oss i en helt annan förhandlingssituation.

Farmorcitat #10

I går besökte jag farmor. Sedan bloggen sist rapporterade från krigszonen har hon börjat använda Apotekets vita vaselin till i stort sett alla möjliga ändamål. Hon smörjer bland annat in tänderna med salvan – eftersom det motverkar den helvetiska värken i titanskruvarna – och smetar dessutom in öronen med sörjan, till följd av att hon nu kan betecknas som regelrätt ”döv”.

Trots kommunikationsproblem lyckades jag, genom charader och amatörmässigt teckenspråk, förmedla att jag knäckt tre revben. Farmor blir tämligen bestört och replikerar:

”Helvete! Revbenspjäll är det värsta! (…) Jag ramlade och fick revbenspjäll på stugan för säkert 20 år sedan.”

Jag laddar ner min ideologi

Snart är det val och jag betar plikttroget igenom alla möjliga valkompasser och barometrar som jag kommer över. Problemet är bara att under de senaste sex åren har en arsenal av akademiska figurer i manchesterkavajer förvandlat mig till en sjukligt nyanserad strukturalist. Så vid varje påstående ploppar ramsan ”å ena sidan… å andra sidan” reflexmässigt fram och får mig att, efter ett systematiskt avvägande, kryssa någonstans i mitten av skalan eftersom ”verkligheten är ju så enormt mycket mer komplex än så”.

Så vad blir då resultatet av denna relativistiska snårskog? Vilket parti ska jag enligt valkompassen rösta på?

Jo, Piratpartiet. De är tydligen lika osäkra och karaktärslösa som jag.

Jag rev mina ben

Nu är det då konstaterat. Läkarsamfundet har efter genomgående studier (läs: tre minuter) kommit med svaret. Förra helgens närkontakt med cykelstyret renderade i inget annat än… (trumvirvel)

Tre (eller möjligen fyra) brutna revben.

Utifrån föregående inlägg har jag alltså nu ”djävulst ont”. Samtidigt kan jag trösta mig med att jag inte uppnått en ålder av 80 år, eftersom jag då – enligt läkaren – skulle vara död inom några dagar. Däremot ville han inte skriva ut några piller med röda trianglar på, varför jag i detta nu sitter och stillar min smärta med för huset tillgängligt läkemedel, nämligen vin. Det hela är hittills ett synnerligen lyckat företag.

Jag känner mig snart helt smärtfri och redo för ytterligare en cykeltur.

Att mäta smärta

Ännu en gång har Madelenes cykel misshandlat mig. När jag i lördags skulle trampa igång fanskapet hoppade kedjan, varpå min bröstkorg slungades med en ohälsosam kraft mot styret. Slaget fick mig att tappa andan och närapå fattningen. Jag ville i det ögonblicket nämligen, med lämpligt tillhygge, göra cykeln för evigt obrukbar.

Men är det någon som i dag är obrukbar så är det jag.

Det måste väl ändå ha rykt några revben tänker jag. Men självutnämnda läkare i min omgivning är skeptiska och menar att ”om något revben skulle vara av skulle du ha så djävulst ont”. Jag känner mig dock lite osäker på denna definition av smärta. Jag kanske bara har ”ont”?

Resultat av dagens hjärngymnastik

Saker jag inte har koll på:
Väderstreck. Jag vet inte i vilken kompassriktning solen går upp, respektive ner. (Men upp och ner går den lik förbannat varje dag.) Och norr är aldrig där jag tycker att norr ska vara.

Saker jag har någorlunda koll på:
Vad Bourdieu menar med kulturellt kapital.

Saker jag har koll på:
Särskrivningar (eller snarare att undvika dem).

Jag brukar plocka hem några gram (alternativt: nu har han skitit i den blåa skogen)

Kände mig tvingad att uppdatera er angående statusen i vinfabriken. Blåbärsvinet – det senaste alltså – är klart och buteljerat för en dryg månad sedan. Men perversa detaljer för den nördiga hemmabryggaren får dröja eftersom jag ämnar viga ett helt inlägg åt min senaste gunstling. Vinet blev hur som helst en högst angenäm bekantskap.

Den gångna helgen spenderades i blåbärsskogen. Även Madelene bidrog till hopbringandet då jag fick henne att tro att en betydande del av blåbären skulle hamna i hennes filtallrik vid framtida frukostar. Det hela var ingenting annat än en kupp, en simpel manöver för att tillskansa sig gratis arbetskraft. För i slutändan kommer varenda litet krumpet bär hamna i jäshinken. MUAHAHAHAHAHA! som skurken i tecknade filmer skulle sagt.

Uppskattningsvis 3 kg kråkbär och 13 kg blåbär blev det till sist. På bilden ser vi en del av denna skörd, tillsammans med Micke från I en annan del av Köping.


Bärplockningen fick dock ett abrupt slut när Madelene fick syn på denna ståtliga kabbe.


Den tillfälliga björnskräcken avtog emellertid när vi andfådda nådde byn och riktiga karlar (sådana som svetsar och jagar i flanellskjorta) synade den nytagna bilden. Det var tydligen älgskit. Skogens konung förmår uppenbarligen inte att skita lika symetriska och välformade kulor som de gör på vintern.

Men egentligen var det jag som klämde fram blaffan, i syfte att få åka hem, lämna regnet och se på engelsk fotboll.

Mitt liv som lokalvårdare – del 7 (och sista!)

Om allt går enligt planerna (här torde vän av ordning genast, och med rynkad panna, ifrågasätta huruvida skribenten verkligen besitter skisser för framtiden, men vi får för konsiliansens skull bortse från sådana aber) har jag nu avverkat min sista dag som lokalvårdare, för all framtid.

I dag börjar jag min trettonde termin vid universitetet och i juni månad är jag utexaminerad lärare.

Färdig.
Kunskapssprängd.
Inspirerad.

Nja, snarare är det jag som i lärarprofessionens kläder knackar på Utbrändhetens dörr. Därför finns det starka indicier för att jag kommer bli världens mest välutbildade lokalvårdare, eller möjligtvis bärplockare. Då är man ju dessutom ledig hela vintern.

Mitt liv som lokalvårdare – del 6

Att ha semester är som att stanna till och vila under en löprunda. Det upplevs så sjukt ansträngande att börja om igen.

Intervju med mig själv #2

Anton, du har just anlänt till Arvidsjaur för att jobba i ytterligare tre dagar. Varför dessa plötsliga strödagar? Har du dåligt samvete för att du bränt alla pengar i Göteborg?
- Jag skulle inte uttrycka mig så, men en jävla massa pengar har det hur som helst gått.

Det ryktas om att du till helgen beger dig till Laisvik för att införskaffa råmaterial till framtida vinproduktion. Stämmer det?
- Ja. Tanken är att vi ska plocka lite blåbär och dricka varm choklad i det fria. Om det regnar och det visar sig att thailändska bärplockare finkammat området får vi tröstdricka det kvarvarande blåbärsvinet.

Förra gången du var i Laisvik togs denna bild. Hur förklarar du detta?
- Det hela är ett stort missförstånd. Eftersom midsommarsnapsandet påbörjades redan vid lunchtid trodde jag vid detta tillfälle att jag deltog i en audition till Stefan & Kristers senaste buskisuppsättning. Jag minns att jag sa nått i stil med: ”Jaug haur tre lieter hembrännt i denne plaustkoffert, å fyre i maugen.”

Annars är det pinsamt lite inlägg som har med ditt vin att göra. Erkänn att du hellre vill skriva om musik och framställa dig som alternativ och svår!
- Nej, vinet är något ständigt återkommande. Till hösten planerar jag bland annat att försöka mig på en sats med lingon, röda vinbär och äpple. Lite rosékaraktär alltså.

Om en vecka börjar skolan. Du är 26 år och har aldrig haft ett riktigt arbete. Kommer du verkligen att klara dig utanför universitetets väggar när det väl är dags?
- Nja.. Förhållandet är ju lite speciellt eftersom jag faktiskt kommer att arbeta inom utbildningsväsendet. Med andra ord kommer jag fortfarande att gå i skolan, men i en annan roll. Dessvärre blir ansvaret större, vilket givetvis hamnar på minuskontot. Men går det åt helvete får jag försörja mig på att sälja Rulles 7-dagars till mina tänkta elever.

Avslutningsvis, är det inte lite schizofrent att intervjua sig själv?
- Jo.

Viktigt meddelande till Melissa Horn

Koncentrera dig på dikter, noveller eller romaner. Men avsluta genast alla försök att tonsätta skiten!

Landet runt på 10 dagar

Vår Sverigeresa tog slut härom natten. Vi tröttnade till sist på jet set-livet, med dess pengabränneri och otaliga restaurangbesök, och längtade hem till kylan och lugnet. De senaste tio dagarnas onyttigheter fick mig till och med att tråna efter fläskkorv, rotmos, isterband och vita bönor. Rejält jävla skogshuggarkäk alltså!

Nåväl, här följer en högst godtycklig rangordning av platser jag fick något intryck av under våra 240 mil.

1. Göteborg – Fina spårvagnar, go’a gubbar, prima räkor, bra folk.
2. Örebro – Ett slott (?), billigt kaffe.
3. Mölndal – Bra backar, schysta bonsaiträd.
4. Alingsås – Hyfsad kinamat, mycket sten.
5. Avesta – Poäng för dialekten.
6. Piteå – P-böter och dåligt med mjukglass.
7. Stockholm – Betong och tunnelbana.
8. Månkarbo – Dött, men grönt landskap.
9. Furuvik – Fukt och för många myror.

I morgon hybris

Den här bloggen är inte stor. Enligt min statistiktjänst har den i genomsnitt 15 unika läsare varje dag och ungefär 30-40 som följer den någorlunda regelbundet. För att få lite perspektiv i den digitala sandlådan så kan jag nämna att Kenza tickar in på ungefär 200 000 besökare – varje dag.

Med dessa konstateranden tar vi oss an detta blogginlägg.
Det blir ett av de svåraste att skriva.
Eller åtminstone att formulera i ord.

Jag sätter mig ner, knäcker till mina flottiga festivalfingrar och lägger de på det chipsmarinerade tangentbordet.

Jag gör ett försök.

---

Som ni vet så huserade jag och Henrik på Way Out West i helgen. En av de svåraste konsterna att bemästra under en festival är att på stående fot hålla igång en fylla under en hel dag, eller åtminstone pricka in topparna vid rätt tillfälle lineup-mässigt.

Med en halvtimme kvar till The Radio Department och ca två timmar till höjdpunkten Pavement var jag hälsovådligt nykter. I ett desperat försök att justera vätskenivåerna fann jag mig själv med ett glas vin i den ena handen och ett glas cider i den andra vid ett av festivalens serveringsställen.

Plötsligt ser jag en kille och en tjej komma gåendes mot mig. Jag hinner tänka några snabba tankar och förväntar mig någon fråga av karaktären ”har du cigg?” eller ”du vet väl att du har en alldeles för uppstyrd skjorta för en sån här festival?”.

Men istället så säger de ”ursäkta, har du en blogg som heter jäst i ditt liv?”.

Jag måste säga att jag blev mållös.
Tagen.
Verbalt dränerad.

Under två dagar hade jag och Henrik inte träffat någon som vi känner, men plötsligt står alltså två obekanta ansikten framför mig som slaviskt följer min blogg! De överöser mig med beröm, ger exempel på favoritinlägg och säger att Jäst i ditt liv blivit en del av deras liv.

Min festivaltrötta hjärna försöker förstå vad som händer. Driver de med mig? Eller har några dagars konsumtion av skräpmat och blåbärsvin försatt mitt medvetande i någon form av parallellvärld och lockat fram de mest osannolika vanföreställningar?

När den största chocken lagt sig och jag är i stånd att greppa situationen visar det sig att det är på riktigt. Och jag tycker det är sanslöst roligt och smått fantastiskt att mitt tangentplågeri gjort ett sådant avtryck på människor jag inte känner. Men i samma stund får jag en viss prestationsångest när jag upplever det svårt att infria alla förmodade förväntningar; det är ju i alla händelser en jävla skillnad på att formulera sig i skrift med två dagars betänketid och att leverera kvickheter live på löpande band.

Men hur ställd jag än blev måste jag säga att jag verkligen uppskattar att ni kom fram. Pavement i alla ära, men frågan är om det inte är detta möte jag tar med mig från årets festivalbesök. Tack ska ni ha!

Jag ramlar braiga gatan fram

Lever lyxlivet i Göteborg. Henrik har lånat ut sin lägenhet, varför det känns som vi bor på hotell i centrala delarna av staden. Fridfullheten störs dock av Madelenes idoga lobbningsverksamhet för Liseberg. Så imorgon kommer jag nog att utsätta kroppen för diverse uppskjut och tokigheter. (Egentligen tycker jag det är förjävla roligt, i synnerhet berg-och-dal-banan, men min inbillade höjdskräck gör mig något kluven i saken.)

Sedan börjar Way Out West. Jag siktar huvudsakligen på Wild Nothing (den perfekta blandningen mellan The Radio Dept och Slowdive) och Pavement (något av mina husgudar).

Mitt liv som lokalvårdare – del 5

Topp 3 – kommentarer från ”kunder” (förbipasserande) när man städar

1. ”Oj, nu kommer jag och förstör”. Man svarar något trevligt som ”nej, nej, inte alls, klampa på du bara” men tänker ”gå en annan väg, gubbfan!”
2. ”Du kan få städa hemma hos mig också…”. De som drar denna typ av kommentar tror sig vara fantastiskt fyndiga, nästintill unika i sin humoristiska odyssé. Problemet är bara att alla dammar av (observera ordvalet) denna klassiker, men eftersom jag är sjukligt socialt slipad skrattar jag lika uppmuntrande varje gång. Det bjuder jag på.
3. ”Har du haft eller ska du ha semester?” Ständigt detta snack om semester. Folk spenderar större delen av sitt vakna liv på arbetet och det enda man vill är att komma därifrån. Student är väl, vad jag förstår, en synonym för semester.

Lagerrensning p.g.a. omlokalisering av fabrikslokal

Jag har tidigare här på bloggen stoltserat med mitt högst välfyllda och rymliga barskåp. Nu visade det sig att jag trots ett ihärdigt engagemang inte lyckats dricka upp tillräckligt mycket innan den inofficiella bäst före-märkningen nåddes. I samband med flytten tog jag det svåra beslutet att hälla ut allting i slasken, förutom tre flaskor ingefärsvin vars höga alkoholhalt torde konservera fanskapet någorlunda.

Med nedstämda anletsdrag lät jag uppskattningsvis 20 timmars arbete sippra ner i underjorden. Ibland är det tuffa dagar på jobbet.

Mitt liv som lokalvårdare – del 4

För ett tag sedan städade jag kyrkan, vilket bland annat innebär ogudaktigt många kvadratmeter dammsugning. Det hade tydligen varit vigsel eftersom golvet på sina håll täcktes av riskorn, uppskattningsvis av standardutförande, ej jasmin eller basmati alltså. Men, nu till min fråga: när kom denna exotiska tradition till Sverige? Borde inte vi norrlänningar kasta något genuinare, såsom tjälskadade potatisar på brudparet, istället för importerat hittepå? Eller åtminstone veva iväg några begagnade snusprillor av ädlaste valör.

Mitt liv som lokalvårdare – del 3

Det är en skör gräns mellan prestigelöshet och likgiltighet. (Tänkt av en lite för trött golvkosmetolog, en lite för grå måndag.)

Longing for balkong och sockersweet skit (Det här med högtraveri är förbi)

Vi gassar på balkongen för första gången (!) i sommar. Madelene dricker vatten och läser Aktiv träning medan jag okynnesäter dumlekakor och sörplar sockerberikat snabbkaffe. Jag är emellertid utrustad med en avundsvärd ämnesomsättning, vilket gör att jag dagligen kan ägna mig åt sådana här rackartyg. Kostcirkeln sluts i samband med lördagens, och sålunda kvällens, obligatoriska chipspåse.

Mitt liv som lokalvårdare – del 2

Det talas om röten. För några dagar sedan, på en arbetsplats jag rutinmässigt vårdade, konfronterade en i personalen mig och började beklaga sig över den stundande rötmånaden. Jag som trodde detta fenomen var reserverat för vidskepliga gummor som spår väder med lilltån, men denna människa var kring 35 och hade i övrigt inga synliga defekter.

Vill bara meddela läsare av Jäst i ditt liv att undertecknad inte tror på rötmånaden och att kylskåp är en tämligen användbar pryl.

Mitt liv som lokalvårdare – del 1

I ett av husen där jag utför trappstädning är hissen tillverkad av ett företag vid namn ”Schindlers Hiss”. Det tyckte jag var lite lustigt, samtidigt som jag funderar över om bolaget etablerades innan eller efter filmen.

Tonight, I’m a rock ’n’ roll star

Prolog (med viss intertextualitet)
Jag hade en gång ett band, med trummor och bas och gitarr. Men det var för länge sen. Så länge sen.


---

Trots min skrala inställning till hemvändarhelgen gick jag ändå ut i går. Logdans och tafflig karaoke kostar i Arvidsjaur 170 kr, vilket torde uppfattas som ocker i nyktert tillstånd men som är helt acceptabelt med rödvin i blodet.

Kvällen var helt ok, men jag beslutade mig för att vandra hem vid 01.40. Väl ute ur området är det någon som vänder sig om och ropar ”Darwin?”. Det är ungefär 8 år sedan mitt band Darwin gjorde sin första spelning i Arvidsjaur under det så kallade Megarock. Drygt 2700 dagar senare träffar jag alltså en människa som uppenbarligen minns oss och enligt honom själv även rankar vår skiva som top 5, någonsin!

Han citerade låttexter, sjöng favoritpartier, spelade lufttrummor och imiterade riff med en rungande frenesi. Han lovprisade även vår scenshow och påminde mig om de bröd vi rostade på scenen och sedan kastade ut i publikhavet. Själv fick han dock inte ta del av toasten, vilket jag så här 8 år senare bara kunde beklaga.

Jag måste medge att jag blev ganska tagen av det här. Med lite distans inser jag att vår musik i sina sämsta stunder är ohälsosamt naiv och pubertal, men samtidigt är jag en gnutta stolt över att vi synbarligen satt något slags intryck på några tappra själar.

Som tack för att undertecknad fick känna sig som en rockstjärna i några minuter hjälpte jag min beundrare och hans underhuggare att planka in på området.

Klockan var då 01.55. Och jag var glad.

Jag kanske loggar ut innan jag ens loggat in

Efter nära fem veckor utan internetuppkoppling kom så äntligen abonnemanget igång i går kväll. (Här skulle jag kunna orera i cirka 1300 ord om hur i helvete det kan ta så lång tid när året är 2010, men det gör jag alltså inte.)

När jag nu tänker efter har det varit ganska skönt utan internet. Och i anslutningens stund har jag nu drabbats av en redig uppdateringsbaksmälla och ångest över hur mycket jag missat och nu tvingas ta igen. Det känns överväldigande.

Exempel på saker jag ligger efter i:

• Musik – vilka har släppt nytt etc.
• Transferrykten i fotbollen
• Bloggar jag tvångsmässigt brukar slentrianläsa

Jag kanske säljer min dator och köper en vävmaskin och en nyckelharpa istället.

---

I kväll har Madelene återträff med sin gamla högstadieklass här i Arvidsjaur. Med Sorsele som uppväxtort slipper man minsann sådant, såvida inte inbjudning och dylikt är kanaliserat till djävulens efterbörd, även kallad Facebook. Hur som helst är det hemvändarhelg även i Sorsele, varför jag förnuftsmässigt borde åka dit och hänge mig åt alkoholen och gamla roller. Men i sanningens stavelser känner jag knappt någon längre i Sorsele.

Så nu sitter jag här.
Internet är inte så dumt i alla fall.

När lägenheten blir en olägenhet

Madelene formligen dansar fram i hennes (vår?) nya lägenhet i Arvidsjaur. Hon plockar grejer, donar och städar. Jag, den sanne realisten, muttrar cyniskt och menar att denna ordningsiver högst kommer att hålla i sig i några veckor. Ni som sett vårt forna sovrum (läs: förråd) i Umeå har också goda skäl att hysa vissa tvivel och tro att när nyhetens behag väl lagt sig kommer stora pappers- och klädhögar formeras.

Men nu ska vi inte vara såna. I dag är det lördag, och i kväll är det fest.
Sång och dans.
Skratt och lek.

Sånger från en våning närmare marken

De senaste dagarna har gått i flyttningens tecken. Kanske låter det nästan generande bekvämt att flytta inom samma byggnad och endast en våning, men i praktiken innebär det att man i slutändan börjar bära en sak åt gången. När bestick transporteras en och en är det nog dags att börja fundera över sin organisation.

Sätta sig ner och utvärdera alltså, allt enligt vedertagen lärarpraxis.

Giro d'idioti

För första gången på 15 år cyklade jag i dag omkull. Det var inte fråga om någon fisförnäm liten omkullramling, utan en regelrätt vurpa – en ofrånkomlig störtdykning mot den småsteniga asfalten.

Nu visade det sig emellertid att jag besitter oanade stuntmansfärdigheter och dämpade fallet med en högst professionell rullning, signerad 80-talets MacGyver. Att halva Arvidsjaur också blev vittne till min behövlighet av stödhjul är den andra smått pinsamma sidan av myntet.

Jag antar att det är så här det går när man jobbar. Man är så jävla slut att man inte klarar av att hantera en cykel.

Sprid askan

Smärre orkanvindar terroriserar vår balkong. Detta är dock inget som hindrar en sommarledig student. Jag frånsäger mig härmed allt ansvar från eventuella skogsbränder i Nydala-området och tänder därmed högtidligt grillen.

(Jag är medveten om att bloggen i dagsläget liknar något av en public service-anslagstavla och att blåbärsvinet tålmodigt väntar i sin dystra jäshink. Vårdnadshavare sökes!)

Allt flyter!

Nu är ordbajsarnas okrönta konung, akademikernas adjektivslunga och formuleringsfascisten igång igen! Med endast två dagar kvar av terminen öppnar jag Word för att verbalisera mina annars urvattnade erfarenheter från praktiken, och fram kommer en smått imponerande harang om didaktiska och teoretiska spörsmål farande som om självaste Bourdieu hade rännskita.

Ville bara meddela herrskapet att jag har flow.

Man kan vara bränd utan att ha sett ett enda slagträ

Då var helgen lagt till handlingarna. Det var reunion och vi levde djävulen. För svältfödde Macko, som i utbrändhetens lärarprofession tvingats äta Findus portionstallrikar senaste månaden, fungerade helgen som en högst oumbärlig näringsinjektion. Till hans försvar bör dock nämnas att han för första gången, utan direkta påtryckningar och hot, bjöd på sprit. Jag svarade hövligheterna med att bälga upp hemmavin med den synliga etiketten ”ej drickbart”.

Sommaren är här. Då är det väl meningen att man ska knyta ihop de sista trådarna, organisera sig, vara färdigplanerad och solbränd.

Jag är… oduschad.

Fredagens Heureka

Om vi vore fåglar så skulle jag landa för att, i lugn och ro, kissa. Madelene skulle med all säkerhet kasta vatten flygandes.

Annars är vi ganska lika.

Hang the DJ!

Jag visste att det skulle sluta så här.

Band of Horses har gått och blivit allmän egendom och ryktet säger till och med att skäggrockarna florerar i Blondinbellas mp3-spelare. Jag är emellertid medveten om att det finns något paradoxalt och osunt, nästintill analt, i mitt förhållande till artister och band. Precis som Morrissey-dyrkare vägrade acceptera att festivalmobben skulle få ta del av ”deras” Morrissey på Hultsfred 2004, känner jag ett obehag nu när Band of Horses portioneras ut i lätthanterliga Coldplay-doser.

För att balansera upp denna osanitära popularitetsförskjutning kommer här mina tre betydligt mer obskyra sommargunstlingar just nu. Nytt och fräscht!, som det heter på sliskig Rix FM:ska.

1. Cults – Go Outside (mp3)

2. Beach Fossils – Daydream (mp3)

3. Avi Buffalo – Remember Last Time (mp3)

Pöbeln dansar och ler

Umeå – korrekthetens och innebandyns förlovade stad – ska ju som bekant agera Europas kulturhuvudstad år 2014. I det sammanhanget kan man se helgens evenemang Kulturnatta som någon form av måttstock och termometer på kulturlivet i staden.

Det här är vad jag såg:

• 34 stycken coverband med den ohälsosamma medelåldern på 43 år, vars medlemmar också bär jeans med en direkt hälsovådlig midjehöjd.
• En pinsam eldshow där man önskade att utövarna eldat upp sig själva.
• Rongedal

Själv gick jag och köpte antihistaminer. Läkemedlet hade dock inte dokumenterade effekter vad gäller allergier av Så ska det låta-pastischer en lördagskväll i maj.

Åh, bejublade lågvattenmärke!

Ikväll bevistade vi någon slags releasefest. Jag var glad, trodde jag var full.

Sedan visade det sig att vi var på en båt.

Könsliga saker

Ibland brukar jag slötitta på Vem vet mest?, ni vet det där frågesportprogrammet med glödlamporna. Det intressant är presentationen av deltagarna där alla tvingas le och se allmänt sprudlande ut. Man undrar ju vad som sker bakom kameran som lockar fram dessa konstlade glädjeyttringar.

Jag minns när jag och Madelene poserade framför kameran i samband med studenten. Hennes moster ville locka våra mungipor i uppåtgående riktning, men istället för det något konventionella ”apelsin” sa hon…

”KUKEN!”

Vad jag minns blev det en bra bild.

Blått en dag

Blåbärsvinet puttar på förvånansvärt bra och är i dagsläget nästintill färdigjäst. Efter sporadiska provsmakningar kan jag meddela att årets variant erbjuder en somrig bouquet som i sina bästa stunder påminner om ett konsumentvänligt rosévin. I sina sämre ögonblick luktar det Obbola, är obalanserat och grimaserande surt.

För er med notorisk anteckningsiver kommer här en pliktskyldig redogörelse för vad jag gjort sedan sist. De första sex dagarna rörde jag ner bärmoset ungefär tre gånger dagligen, i syfte att laka ut all möjlig smak. Den sjunde dagen fiskade jag upp bärslamsorna med en hålslev, och tillsatte därefter resterande socker(lag). På något jävla sätt lyckades jag underdosera sockermängden, och kommer därför inte att spränga 11-procentgränsen. Vinet lämpar sig därför inte för långvarig lagring, varför jag ideligen måste umgås med denna skapelse hela sommaren.

Generationen som skrev sig hela vägen till soss

Fick hem någon slags gratistidning i brevinkastet där Ebba von Sydow generöst berättar om hur man lyckas här i livet. (Det är med andra ord underförstått att denna människa ”lyckats”.) Hennes tips till triumfens högborg är: ”starta ditt eget nätverk”, ”kom med idéer”, ”börja idrotta” och – mest intressant i detta sammanhang – ”börja blogga”.

”Det kanske är lite uttjatat, men jag är förvånad över hur många som inte utnyttjar en egen blogg som marknadsföringsverktyg. Efter en anställningsintervju är det perfekt att skicka adressen till sin blogg.”, skriver von Sydow.

Och plötsligt förstår jag varför jag är iskall på transfermarknaden denna sommar vad gäller hederligt förvärvsarbete.

Min fasta övertygelse är emellertid att en bra blogg inte genererar några anställningar, bara avskedningar.

Jag facebookar utan facebook!

Har just ätit värsta goda grillat! Sweeeat! ;) hihi…
Tentan är inlämnad, sjuukt booooring att skriva, men nice nu! Seee ya!

Re-evolution!

Ibland önskar man att evolutionen gått betydligt fortare. Visdomständer är helt enkelt ett jävla påhitt. Om Gud Fader själv är ansvarig för detta må han vara en sällsynt ondsint filur.

”När människorna fyllt 25 år ska det komma upp onödiga tänder längst bak i käften som inte får plats, varpå hemska smärtor utbryter och de måste genomgå lika jobbiga operationer, och någon kompensation ska de då fan inte få, nej nej, de ska måsta betala 2000 kr per tand också.”, tänkte Gud och tryckte på knappen ”Add teeth” i Sim Earth han körde via Windows 3.11.

Sofflösheten

Madelene har kidnappat vår soffa för att avnjuta den i lägenheten i Arvidsjaur. Min respons sammanfattas i följande före- och efterbild.

Sedan insåg jag tjusningen i det öppna landskapet. Det är svinbra akustik och rummet skänker en smått buddistisk känsla av harmoni. Men det bör medges att steget inte är långt till ”knarkarkvart-style”. Några utspridda och fläckiga madrasser tillsammans med ett antal pizzakartonger och jag är där.

Vart tog den här dagen vägen?

Svar lämnas i kommentatorsfältet.

Trött på den här förbannade höghöjdsträningen!

Nu skiter jag i det här!
Jag flyttar!

Vart då? undrar vän av ordning. Ska han agera utbytesstudent, resa jorden runt eller bygga ateljé på Österlen? Svaret är nej. Jag kommer istället att överge sjätte våningen till förmån för det lite mera jordnära femte planet. En bonus i sammanhanget är att min levande blåbärssats nu slipper åka bil, utan kan rullas nerför trappen (Rulles! Höhö…), alternativt åka hiss.

Happiness Is a Warm Gun?

Härom veckan definierade en föreläsare det eftertraktade tillståndet ”lycka”. Efter att hon orerat om World of Warcrafts beroendeframkallande mekanismer i en halvtimme kom hon fram till att lycka är när pendeln slår över från ”trygghet” till ”spänning”, eller tvärtom. Så nu funderar jag på att säga upp min hemförsäkring och montera ner räckena på balkongen.

Bakåt är det nya framåt

Madelene har fått en alldeles nybyggd lägenhet i Arvidsjaur, vilket gör min nuvarande lägenhet på 62 kvadratmeter och med en hyra på 4900kr känns i saftigaste laget. 6 års universitetsstudier gör att jag förmodligen inte kommer att få studiemedel under mina två kvarvarande terminer, varpå ett billigare boende är en nödvändighet.

Vart vill jag då komma med detta resonemang? Jo, det finns nämligen vissa indikationer på att jag håller på att göra någon form av Benjamin Button-resa. Min Umeå-tid började i ett stillsamt Holmsund, där vi levde som nyutexaminerade pensionärer nära torget. Sedan gick flyttlasset mot Nydalahöjd och en studentlägenhet på 62 kvadratmeter. Nästa steg, och för att fullborda en omvänd utvecklingskurva, är att flytta in i en studentkorridor med naiva 19-åringar, gemensam toalett och diverse skadedjur.

För att göda tesen med ytterligare näring kan jag meddela herrskapet att jag för närvarande brukar en sådan här telefoneringsmaskin.

Spy hard! (Spy hårt!)

Försöker formulera något fyndigt och intressant om gårdagen. Det går fruktansvärt dåligt, allt blir pannkaksblogg och urbota uselt.

Kort sagt: Vi åkte till Sundsvall och IKEA, går in, Madelene börjar må dåligt och kräks tre gånger och vi åker hem.

Det är hur som helst inte alla som spytt på IKEA:s kundparkering en vacker och folktät söndag.

EXTRA! EXTRA! Framtidens nudelkokning

På allmän begäran kommer här ett experiment i den inte alltför prestigefyllda kategorin studentikosa upptåg. Nåväl, för några dagar sedan frågade jag ju om det går att koka nudlar i en perkolator. Här kommer svaret.

Jag började i rädsla för ingrodda kaffepartiklar att diska perkolatorns alla delar ingående. Efter det stod jag med dessa förutsättningar.

Sedan krossades nudlarna för att få plats i korgen. Jag upptäckte dock att en större perkolator vore önskvärt då endast halva påsens innehåll fick plats.

Val av vattennivå i perkolatorn är ett kritiskt moment. För lite vatten och nudlarna blir inte tillräckligt mjuka, och för mycket vatten innebär alltför lång tid för den otålige studenten. Valet blev något av en kompromiss, det vill säga fyra koppar och tillika ¾ av maskinens kapacitet. I sann vetenskaplig tradition mättes också tiden.

Och minsann, resultatet är förvånansvärt bra. Den som önskar snåla på disken kan med fördel använda perkolatorns pinne och korg som matkärl, och därefter stolt mingla omkring i köket. Tillredningstiden uppgick till ungefär 8 minuter och nudlarna blev i stort sett genomkokta, förutom några enstaka på toppen av korgen.


En utförligare instruktion, tillsammans med recensioner av marknadens alla nudelsorter, kommer att publiceras i nästa nummer av Råd & Rön.

Alla får rita

Läser demokratiutredningen från år 2000. Föga upphetsande, men smått nostalgialstrande för en gammal student som en gång i tiden harvat sig igenom statsvetenskap A, B och C. Det intressanta i pappersluntan är att författarna – uppenbarligen – låtit 4-åringar som har svårt med motoriken göra illustrationer.


Det här resulterar i att jag inte vet om bilden föreställer en välvillig frisör med en tämligen oskuldsfull hårfön eller en lönnmördare beredd att, med sin pistol, blåsa skallen av det sittande offret.

Stora tankar i lilla berg-och-dalbanan

Henrik är nyss hemkommen från en roadtrip runt Europa i fysikens tecken. Han visar bilder på konstiga maskiner och radioaktiva kolosser, och försöker förklara storheten i dessa ting för en naturvetenskapligt handikappad samhällsvetare och tillika lärare. Jag nickar instämmande men förstår ingenting, får ont i magen och måste överhettad sätta mig ned.

Men nu kommer min fråga: Går det att koka nudlar i en perkolator? (Jag tänker mig att nudlarna kokas på ett fördelaktigt sätt i den lilla ”korgen” och att durkslag således är överflödigt.)

Blåbärsvin 2010 – ett försenat vasalopp

Efter ett långt uppehåll är nu återigen vinfabriken igång. Min kreativitetsförmåga har legat i strejk och även om den inte riktigt återkommit så har parterna (jag och mig själv) kommit överens om ett nytt blåbärsvin. (Det var ju egentligen meningen att detta skulle påbörjas i september, vilket ni kan läsa om HÄR.)

När jag pliktskyldigt inventerade min frys gjorde jag den fasanfulla upptäckten att jag enbart hade 800 gram röda vinbär. Därför blev det nästan bara blåbär i årets blåbärsvin.

9 kg blåbär
1,2 kg hallon
0,8 kg röda vinbär
Ca 5 kg socker
Ca 35 gram citronsyra
1,5 gram (=1,5 krm) vinsvavla
Vatten upp till 22 liter

Förkultur
200g russin
Ca 1 liter vatten
2 tsk citronsyra
Drygt halva påsen jäsnärsalt
Flaskan med Edelmans Bourgogne-jäst

När man handskas med bångstyriga blåbär är det fördelaktigt att göra en förkultur för att aktivera jästen. Hacka russinen, tryck ner dem i en petflaska, fyll på med vatten, lite citronsyra och jäsnärsalt och när vätskan är mellan 20-24 °C häller man i jästen.

När förkulturen börjat jäsa, det vill säga när russinen flutit upp och bildat ett ”lock”, är det dags att förbereda själva satsen. Ta då ut alla bär och lägg dem på golvet, ungefär så här:

Fundera sedan varför i helvete du lade bären på golvet och häll dem genast i jäshinken. För att få bästa resultat bör du vara glad, positiv och gärna lite utvecklingsstörd, ungefär så här:


Mosa sedan bären, fyll på med vatten kontinuerligt, tillsätt citronsyra och häll i sockerlag om 2 kg socker. Om man väljer att svavla (för att förhindra vildjäsning, infektion m.m.) bör man vänta minst 12 timmar innan man tillsätter jästen, vilket jag också ståndaktigt gjorde.

Startvärdet blev 56 ochslegrader, men notera att sockret tillsätts i två omgångar och att siktet är inställt på ungefär 13 % alkoholhalt. Så jag säger som Robert Aschberg, häng med!

Vi rear ut vårt förstånd – Allt ska bort!

Dagens föreläsning blev ingen föreläsning. Eftersom ingen i min klass läst kursen Dörröppning 7,5 hp stod vi som en vilsen renflock ute i korridoren och väntade. Vi väntade i ungefär 15 minuter tills en kurskamrat plötsligt fick en Lidnersk knäpp och kände på dörrhandtaget.

Väl inne i lokalen fanns emellertid ingen föreläsare. Han eller hon hade inte fullföljt sin vidareutbildning Konsten att planera, passa tider och inte dubbelboka 90 hp, varpå han eller hon inte heller hörde av sig. Så vi gick hem.

Det är denna cirkus, mina damer och herrar, som ni finansierar via era skattepengar. Jag tackar, kokar nudelsoppa och funderar på att dra igång ett nytt blåbärsvin.

I lied about being the outdoor type

Påsken är tydligen över enligt vissa. Som student befinner man sig i en ständig gråzon mellan ledighet och sporadisk pluggångest, så för mig kan påsken mycket väl pågå fortfarande. Därom tvistar jag med mig själv.

(Twist, twist…)

I helgen lärde jag mig två saker:
1. Det finns människor som faktiskt läser min blogg, vilket jag tycker är fantastiskt trevligt.
2. Det finns människor som faktiskt tror på vad som står i min blogg, och därför förväntade sig att stugan i helgen skulle vara någon slags manisk verkstad med inriktning mot barntillverkning. Detta betyder också att jag i så fall skulle lyssna på Ke$sha, vilket är fullständigt befängt.

”Hellå, diss is sviiiden kååling”

Är genom skolan inblandad, och mot min vilja inföst, i ett projekt jag inte riktigt förstår mig på. Hur som helst är det en världsomspännande amöba som kräver kontakt med personer på andra sidan Atlanten. Kände mig som den grottmänniska jag visserligen är vad gäller datorer när amerikanerna hade webbkameror och mikrofoner och jag förfogade över ett skitigt tangentbord och en gräslig engelska.

Högst obehagligt det här med utrikiska.

Intervju med mig själv

- Anton, du har just kommit hem från påskfirande i Laisvik. Du är ju oförmögen att göra upp en eld, har svårt för öl och ser inte skillnad på en skiftnyckel och en hammare. Var det en bra helg?

- Det var det jävligaste! Ska det vara den här tonen då lägger vi ner intervjun…

- Ok. Men hur var helgen?

- Bra.

- Låt oss prata om din blogg. Du har ju profilerat den som en hembryggningsblogg, men vad jag kan se så har du inte publicerat något bryggrelaterat på dryga två månader. Är bloggen bara en i mängden av alla ”pannkaks-bloggar” och ett krampaktigt försök att framhäva dig själv och din skrivförmåga?

- Det är möjligt. Men snart kommer jag att börja med ett nytt blåbärsvin.

- Blåbärsvin!? Är inte det jävligt 2009?

- Haha… Jo, men jag kommer slänga i lite hallon också, för att visa på mitt ständiga nytänkande.

- Ok. Nog om det. Enligt uppgift väger du nu 75,3kg, vilket är personligt rekord. Hur kommenterar du det här?

- Insinuerar du att jag borde genomgå någon form av detox är du ute på tunn is. Jag vill poängtera att noteringen gjordes igår, direkt i anslutning till påsken, och att jag varken var nybajsad eller nykissad. Förresten har jag säkert tränat nio gånger under vårkanten, och vi vet ju alla att muskler väger mer än fett.

- Men om du tvingas välja mellan chipsförbud eller vinförbud, vad tar du då?

- (Anton tvekar) Chipsförbud. Sånt där har jag vuxit ifrån, men vin är en outtömlig källa till inspiration.

- Ok. Du har en gång beskrivit Lars Winnerbäck som ”medelmåttlighetens triumf” och ”världsberömd i hela Sverige” och att han ”verkar svår och spelar musik enbart för att få omkull småtjejer”. Står du fast vid det?

- Hur full var jag?

- Någorlunda.

- Jag står fast vid det.

- Så Anton, du är snart 26 år, pluggar fortfarande, har en inkomst på ungefär 3800kr och lyssnar fortfarande på britpop. Är det inte dags att växa upp?

- Far åt helvete.

- Ok. Avslutningsvis, vad händer till helgen?

- Jag ska köra skoter, söka jobb, göra barn och lyssna på Ke$has nyaste.

Nydalas ungdomspsykiatriska avdelning önskar glad påsk!

Enligt sedens alla oskrivna beteendemönster kommer jag att spendera påsken i skogen och grilla korv. Vill ni kontakta er lokale hembryggare, vänligen använd följande tillvägagångssätt:

• Röksignaler – företrädelsevis mellan klockan 13-17
• Postdiligens
• Brevduva – helst allergifri

CV – släpp fångarna loss det är vår!?

Håller på att förbättra min svulst till CV och fila på ett personligt brev till en sommarjobbsansökan. Mitt i denna framhävandets festival märker jag dock att den bild jag använde förra året framställer mig som en inhägnad fånge, en förvirrad man som av någon anledning suttit i karantän en tid eller inspärrad till följd av en tämligen misslyckad kriminell karriär.

Vad är det egentligen för jävla stängsel i bakgrunden? Och varför har jag inte märkt det förrän nu? Inte konstigt att framgångarna på jobbfronten lyste med sin frånvaro förra året.


Visualisera CV:t:

”2006-2007 anstalt, Hall – rollen som intern ställer stora krav på social kompetens, att hantera olika typer av människor och att lösa konflikter med för stunden lämpligt verktyg. Arbetsuppgifterna var varierande och innefattade diverse lokalvård och själslig rekreation. Tjänsten utvecklade mig även som människa, varpå jag nu hyser en liberalare och mer nyanserad inställning till homosexualitet och diverse medikament. Men placeringens största förtjänst är att jag nu besitter ett större socialt kontaktnät med framstående personer inom branschen.”

Det öppna Umeå

Jag känner att jag bör ta mitt ansvar och sammanfatta Umeå Open 2010. Men någon utförlig och linjär framställning kan ni glömma, så här på söndagsnatten. Vi kan väl låtsas att jag twittrar.

• Det finns tydligen någon som heter Melissa Horn.

• Bear Quartet pissar på oss som vanligt genom att enbart spela låtar som ingen hört. Snart kan de inte bli mer introverta och integritetsstinna, och det enda som kan överraska oss är om de plötsligt skulle släppa en altcountry-skiva och ägna sig åt lite publikfrieri.

• Joel Alme är en go gubbe, men samtidigt en slug jävel. Av allt att döma spelar han samma låt hela kvällen, och alla går på det.

• Jennie Abrahamsson var helt enkelt bäst.

• Det var övervägande ”tråkiga” bokningar på årets festival, varför jag högtidligt ignorerade Salem Al Fakir och Markus Krunegård.

• I kategorin årets indie-prototyp, och enligt mig den viktigaste, delas utmärkelsen av Makthaverskan och Mixtapes & Cellmates.

• Man kan inte låta bli att beundra band som Raised Fist. Men musik? Nej. Cirkusnummer? Ja.

Välkommen Jan Björklund! Vi ska grilla korv!

Började ett nytt moment i dag. Det verkar som vi ska grilla korv i skogen, så frön, diskutera fotosyntesen och ha videokonferens med kanadensiska studenter. Nej, det är inget fredagsrusigt skämt. Detta är verkligheten i en lärarutbildning som gick vilse redan på väg till kopieringsrummet. (Men egentligen är jag bara naturvetenskapligt handikappad – och tillika samhälls- och svensklärare – varför jag i min enfald gruvar mig lite och har svårt att förstå upplägget.)

Väl i föreläsningssalen stod två svårplacerade män framme vid tavlan. Jag var inledningsvis säker på att de var inkvoterade träslöjdslärare, men när en av männen plötsligt krängde på sig en skrik-rosa pullover fick det mig att överväga andra alternativ.

Jag vet inte vad de pratade om resterande delen av lektionen. Det enda jag kunde koncentrera mig på var den hypnotiska tröjan.

Spela mental memory med sig själv och finna de mest absurda korten

Det är underligt hur några människor man enbart träffat under ett litet ögonblick kan sätta de mest egendomliga och bestående intryck, och ibland är det fullständigt nonsens som etsats sig fast innanför pannloben.

Jag mötte en grabbhalva vid namn Ulf (inte Uffe alltså). Vi spenderade några timmar ihop i samband med en praktik, och jag drog direkt slutsatsen att denna man var speciell. Han hade många attribut som hamnade utanför ramen för vad som anses som normalt. Men det jag minns av Ulf är inte det, utan någonting helt annat.

Vårt samtal skred in på kokning av pasta, hur denna aktivitet skulle bedrivas, vad som var att föredra etc. Jag minns att Ulf sa att salt bör tillsättas för att vattnet ska koka bättre, alltså inte främst för att påverka smaken.

Varför minns jag det här? Är jag sjuk i huvudet?

Spela med oss!

Jag är medveten om att bloggen just nu suger, och håller därför på utarbeta strategier för att kunna hantera detta faktum. Det går sådär.

Vårt band (som hittills varit föga aktivt), lyckades via suspekta och långväga kontakter hitta en replokal på Teg. Så nu söker vi en trummis eller basist, eller annan trevlig människa med hygglig musiksmak och någorlunda musikaliska färdigheter. Med andra ord, du behöver långt ifrån vara någon virtuos.

Jag vill prata musik, men finner det ganska svårt, närmast pinsamt, att förklara (och försvara?) sin egen musik. Jag antar att vi vill spela någon form av indie (hur jävla precis är den ambitionen?). Själv är jag just nu väldigt inne på sambarytmer á la Hellström 2002, Bon Iver-harmonier, melankoli och billiga synttrummor enligt Radio Dept och mycket mer.

Shoegazing, altcountry, skränig indie, lo-fi? Jag vet inte. Men vi provar, antar jag.

Välkommen!

Storskaliga observationer

I dag såg jag en fruktansvärt fet – närmast obeskrivligt omfångsrik – man sitta och skriva på en sådan där populär minidator. Det var en smått komisk syn när hans bastanta fingrar våldförde sig på det stackars lilla tangentbordet. Don efter person är alltså ingen princip som denna jätte tillämpar, men fördelen är väl att datorn kan förvaras i hans bakficka, alternativt i någon lämplig fettvalk.

Som att få Kung Keno eller vad nu gotlänningen säger

För knappt ett år sedan hade jag min senaste praktik, vilket innebar ett sjuhelvetes bussåkande. Efter att ha avverkat ungefär 650 mil hade jag min fulla rätt att utkräva en kraftig reseersättning. Till en början drog jag medvetet på denna kollekt i väntan på än knaprare tider då pengarna verkligen skulle behövas. Sedermera glömde jag totalt bort guldgruvan, och sedan hågkomstens stund har jag varit så skräckslagen att tidsfristen (om det nu fanns någon sådan) gått ut att jag inte vågat pallra mig till expeditionen för att fylla i blanketten.

Men i dag gjorde jag det. Och minsann, 2860 svenska riksdaler kommer inom en månad eller två att sättas in på mitt konto. Slutsats: Nu behöver jag inte sommarjobba.

Trögheten vs. den kvicka barnentusiasmen

Hade glädjen att spela memory med Madelenes kusinbarn i helgen. När 6-åringen till en början inte tycktes minnas vart hon lagt momory-spelet trodde jag det skulle bli en enkel match. Men det visade sig att hon var enormt drillad inom denna disciplin och hade i slutändan dubbelt så många par som jag.

Så i vilken spelform kunde jag nu utkräva revansch och återfå min värdighet? Lösningen var att avsluta kvällen med att krossa flicksnärtan i Singstar. Tydligen hade hon somliga problem med det engelska språket.

Tjuven som stal sina handlingsalternativ

När jag i dag skulle parkera min cykel utanför universitetet får jag se en mobiltelefon liggandes i granncykelns korg. Jag tittade mig omkring och övervägde de tre alternativen:

1. Jag gör ingenting. Går där ifrån.
2. Jag stjäl det teknologiska vidundret och får en betydligt bättre telefon än vad jag i dagsläget har.
3. Jag tar telefonen och överlämnar den till lämplig instans, förslagsvis polisen.

I någon tiondels sekund frestades jag av tanken på att uppgradera min mobila status och helt sonika stjäla telefonen på ett smidigt och diskret sätt. Men med den milda vårvinden kom även en pust av moraliska aspekter flygande, vilket gjorde att jag avstod. Dessutom kunde situationen mycket väl varit arrangerad utifrån något suspekt forskningsprojekt och att några skäggiga professorer stått i beteendevetarhusets fönster och observerat mig, varvid jag i brottets vägval riskerat att göra mig till rejält åtlöje. Så jag lät telefonen ligga kvar.

När jag två timmar senare skulle cykla hem var telefonen borta. Huruvida ägaren hittat den eller någon stulit den får jag aldrig veta, men jag var glad ändå. Solen sken och hemma väntade glögg.

Karg kategorisering av verkligheten, och inget annat

I en något ölrusig sinnesstämning har vi i kväll, trots allt, kommit fram till att någorlunda samtida fotbollsspelare från Holland är mycket svåra att tycka om. De är allt annat än sympatiska. Slåss de inte med varandra så filmar de, har uppstudsig hållning eller hyser rasistiska värderingar.

Men mitt i denna ovetenskapliga totalsågning förtjänar holländarna ändå en viss upprättelse eftersom de har de mest sockervaddslika namnen. Jag säger bara Jimmy Floyd Hasselbaink, Pierre van Hooijdonk och Jan Johannes Vennegoor of Hesselink.

Gud, Jesus, Steve-O – vad är skillnaden?

Jag har ju glömt att berätta om förra helgens dop. Höjdpunkten under ceremonin var när Herren själv uppenbarade sig i kyrkans mittgång, spred ett bländande sken omkring sig och välsignade församlingen med några väl valda ord. Han förkunnade att han nuförtiden minsann sällan gjorde sådana här gästspel men att hans 56k-modem var trasigt och hade följaktligen försatt honom i en osedvanlig tristess.

Iklädd en urtvättad Champion-tröja och bärandes en trasig Willys-kasse tyckte vi nog alla att Gud fader själv gått ner sig, men respekten inför överhögheten gjorde att vi överöste honom med vänlighetsfraser. Han besvarade älskvärdheterna med att försvinna i en svarttaxi mot Anderstorp.

Jaså, är ironin vigd åt 90-talet!?

Jag och Madelene strosade i dag runt på stan i hopp om att finna något slags fynd. Jag försökte efter bästa förmåga föreslå eventuella plagg, men besvarades ständigt med ett avfärdande skratt från Madelene som trodde att jag var sedvanligt ironisk. Ständigt denna ironi.

Som den modemogul jag egentligen är kommer dock bloggen att inom de närmaste dagarna ändra skepnad och hädanefter endast kretsa kring dagens outfit och de senaste trenderna. Nej, nu var jag så där ironisk igen.

Vi tänker bäst när vi pudrar näsan

Hade ett tag tänkt göra en djuplodande och akademisk analys av detta stycke toalettklotter som synbarligen utmynnade i någon form av diskussion om könsmönster och annat PK-relaterat stoff. Hade för avsikt att utifrån varje replik förmoda vilken utbildning skribenten går, alltså en slags fördomsprofil utifrån toalettklotter. Men jag tänker inte bidra till någon essentialism utan konstaterar bara att det mest slagkraftiga argumentet i debatten var ”kuk!?”. Hur går det att replikera efter en sådan välgrundad utläggning? ”Kuk!?” liksom.

Och apropå välvårdat språk kommer jag ikväll lyssna på Fredrik Lindström.

Anton och Dopfuntarna – Live 27/2 Skellefteå

Min rockstjärnekarriär trampar luft och i väntan på det stora genombrottet gör jag några obskyra beställningsjobb, ofta i Skellefteåtrakten. Jag har, knappt utan min egen vetskap, börjat profilera mig som någon slags dop-speleman. Ungefär som bröllopssångare alltså, fast med en mer nykter, frireligös och uppstyrd approach iklädd skjorta och polerad akustisk gitarr.

Nå, hur passar det mig då?
Dåligt som satan är svaret.

Dopstunden harmoniserar nämligen dåligt med distade gitarrer, lo-fi-tänk och improvisation. Har aldrig varit någon större supporter av perfektion i musikala sammanhang, men vad gör man inte för goda vänner och gage i form av smörgåstårta.

Det kunde varit dagens outfit

I dag har jag omfamnat dagen iklädd en svart Mando Diao-lik polotröja. Nu har jag emellertid kommit underfund med att jag inte trivs i detta kulturella tygstycke, utan får snarare klaustrofobiska känslor när jag tänker på hur intensivt polokragen omsluter min hals. Det är som när man sitter i ett flygplan med minimalt benutrymme. Tänker man inte på det är det inget problem, men så fort man funderar över hur skönt det skulle vara att sträcka på benen är det outhärdligt.

The Very Best of Farmor

Farmor har nu äntligen fått flytta till ett gruppboende, eller särskilt boende eller vad det nu kallas. Eftersom hon har en benägenhet att bli osams med människor och aldrig tycks trivas någonstans var vi tämligen pessimistiska till att det kunde gå väl. Men hon verkar stortrivas och enligt rapporter från personalen har farmor fått rollen som boendets entertainer, vilken underhåller med ömsom sång, ömsom teater. Och visst har hon i sina bästa stunder ett visst underhållningsvärde.

Farmors workout-dvd släpps för övrigt 22 mars.

Iakttagelser från OS-sändningarna #2

- I den abnormt fysiskt krävande sporten curling äter spelarna godis i pausen. Inga proteindrycker alltså, utan färgglada praliner och sockersöta skumfigurer. Och är man tjej får man dessutom ha kjol.

- Snowboardåkarna sänker sin kapacitet med uppskattningsvis 20 % eftersom man inte dragit upp byxorna ordentligt. Men os-budgeten gick väl till i-pods istället för bälten.