Känn er lurade!

De gånger jag åker buss är min mp3-spelare en ovärderlig resekamrat. Ser jag någon annan i samma situation brukar jag spekulera i vilken musiksmak han eller hon har. Det enda man har att gå på är ålder, utseende och klädstil. Ganska meningslös aktivitet eftersom man aldrig får reda på svaret. Men ändå, tänk om någon skulle analysera mig utifrån samma metod. Han skulle säkert anta att denna medelsvensson sitter och drömmer sig bort med Partik Isakssons sprängkåta stämma i hörlurarna eller tror sig vara djup och lyssnar på Takidas senaste mainstreamhit. Han tror säkert att jag sitter längst fram på Diggelos schlagerturné och dräglar efter Jill Johnson, och köper Paul Potts senaste skiva på grund av Åhléns riktade julreklam.

Tänk om han visste att jag egentligen sitter och njuter av oväsendet i My Bloody Valentines You Made Me Realise, drömmer mig bort med Neil Youngs On the Beach, känner välbefinnande med Beulahs Me and Jesus Don’t Talk Anymore och får gåshud av Arcade Fires Wake Up och Jeff Buckleys Morning Theft.

Men jag tänker inte kapitulera. Ni kommer aldrig få se mig i converseskor och snortighta Cheap Monday-jeans.

Farmorcitat #3

Mina färdigställda hemtentor kan beskrivas som en traditionsenlig kaskad av ordbajseri. Förmodligen har jag återigen lyckats manipulera mina lärare. De kommer säkert tro att jag har lusläst kurslitteraturen och bedrivit tre veckors intensivt skrivande. Så fel man kan ha.

Denna skolbefrielse firar jag med att publicera ytterligare några häpnadsveckande citat av min farmor. (Varsågod Johan, jag förstår att väntan nästan varit outhärdlig.) Mycket på denna blogg är ren och skär fiktion, men ni ska veta att farmorcitaten alltid är hundra procent autentiska, vilket gör det hela ännu mera skrämmande.

"Vi fick en brun, tjock korv. Det var inge vidare." (På frågan: Vad fick ni till lunch?)

"Överallt värker det. Det är satans skit här."

"Man betalar extra för frakten, men det kostar ingenting." (Angående salvan hon beställer.)

Det har varit stiltje i vinfabriken under en tid. Men i morgon tar jag på mig mina franska plasthandskar, tappar om ingefärsvinet och kanske tar mig en sluring.

Undermedvetet kaos – deadlinens ständiga återkomst

Hade egentligen planerat att tappa om ingefärsvinet igår, men diverse skolarbete håller mig borta från jäshinken. Mina senaste dagar kan sammanfattas med denna uppmuntrande bild:


Men istället för att arbeta med mina hemtentor ägnar jag mig åt andra livsviktiga små aktiviteter. Jag trummar på bordet, streamar fotbollsmatcher via internet, slentrianläser bloggar, slukar youtube, plågar min gitarr och vandrar omkring i lägenheten utan något direkt mål. Jag plågar mig själv, eftersom jag innerst inne vet vad som måste göras: Gå till farbror doktorn och få min ADHD diagnostiserad.

EXTRA! EXTRA! PINGISKUPPEN

Gårdagens prestigefyllda pingisturnering på IKSU fick en oväntad upplösning. Enligt uppgift till Expressen ska arrangören själv ha utnyttjat sin ställning genom att instifta ett inte förutbestämt tredjepris. På så sätt kunde arrangören själv finansiera sin startavgift.

- Som jag förstod det hela skulle bara finalisterna få betalt, säger en anonym deltagare.

Arrangören, och i synnerhet hans bror, är sedan tidigare känd av polisen på grund av liknande incidenter. Den i media kända ”köttfärskuppen” påstås bottna i liknande pengadrivna incitament. Enligt bekräftade uppgifter var dock förfarandet mycket tydligare denna gång, vilket även uppmärksammades av deltagarna:

- Det är synd att de sportsliga prestationerna ska överskuggas av sån här skit, säger en missnöjd deltagare.

Expressen har förgäves försökt nå arrangören under dagen. Enligt hittills obekräftade uppgifter uppges dock den misstänkte redan ha spenderat alla vinstpengar på ett okänt antal Cheeseburgers på McDonalds.

Vardagens symfoni

Under dagens långa seminarium pratade min mage mer än min mun. Bananen i pausen gjorde inte saken bättre, utan konserten fortsatte och ökade i intensitet och styrka. Det okontrollerade mullret inträffar givetvis när det är som tystat i klassrummet, som om magen bara är ute efter att jävlas med mig. Under årens lopp, och åtskilliga empiriska studier, har jag lärt mig att tackla denna death metal-orgie på följande sätt:

1. Skapa en ljuddämpare. Sätt armarna i kors och tryck dem mot det mullrande området.
   
2. Det klassiska hosta-samtidigt-som-det-låter-tricket.
   
3. Försök behålla lugnet. Andas som vanligt och genom psykologisk tankekraft strypa den jäveln.

Studiens slutsats är dock att jag kommer utöka min konsumtion av Enomdan. Mina dagar inleds framöver av fem tabletter, vilka nedsköljes med hjälp av ett glas ej färdigjäst ingefärsvin.

Shake your face

En av mina favoritsysselsättningar är att ta kort på mitt avslappnade ansikte i rörelse. I tristessens avgrund utnämner jag detta till det enda sanna söndagsnöjet. Här nedan ser ni två av mina höjdpunkter ur min långa shake you face-karriär.

Saftvin – tranbär och lite annan jörpa (nästan fem liter)

Eftersom jag hade kvar lite jäst från ingefärsvinet begav jag mig till affären för att inhandla lite trevligt jäsmaterial. Efter ingående studier av innehållsförteckningar föll valet på en tranbärssaft fri från konserveringsmedel och några slumpmässigt valda lättdrycker.

- Brunneby tranbärssaft, 5 dl
- Jokk bärdryck, lingon 2,5 dl
- Kiviks lättdryck, hallon & persika, 2 dl
- Kiviks lättdryck, blåbär & lime, 2 dl
- Willys lättdryck, kaktus & lime 2 dl (Hade inte tänkt ta med den här, men i kreativitetens rus hällde den i sig själv.)
- 100 g socker
- Jäst (med jästnärsalt)

Denna gång blev det ett enkelt tillvägagångssätt: Steriliserade all utrustning (som man alltid ska göra), hällde i alla ”safter” och det upplösta sockret. Fyllde sedan på med vatten nästan upp till femliterssträcket och när temperaturen på saften var ca 21 grader strödde jag i jästen. Detta gav ett oechslevärde på 58, vilket kommer att ge en aptitlig och pubertal alkosaft på ungefär 7 %.

Lyckat vinmakeri och väl godkänd tenta firar jag med 300 gram cream cheese-chips och ett avsnitt Generation Kill. Inget går upp emot ett lätt illamående efter en djupknaprande chipsfrossa (två veckor sen sist). Nu jävlar!

Farmorcitat #2

På allmän begäran dammar jag av några klassiska citat signerade min farmor.

"Herregud. Jag har så mycket skor. Det är förjävligt!"

"Nu har jag spottat så mycket snor så nu blir det bättre."

"Tänk om man fick vara en liten råtta, under sängen i Arvidsjaur. Oj, va trevligt det skulle vara!"

Nej, farmor är inte dement. Däremot kommer hon, tillsammans med Charlie Kaufman och Spike Jonze, regissera nästa storfilm I huvudet på Maria Lidgren. Det handlar om en undernärd gammal tant som strider mot vardagens alla onda ting. Till sina största fiender hör Den satans solen och Den förbannade Kvartersvärden. Som om inte detta vore nog utsätts tanten även för oanade attacker från de livsfarliga och kriminella elementen Färgämnet och Konserveringsmedlet. Filmen avslutas med att hennes enda barnbarn flyttar från Umeå, vilket stryper transporten av förnödenheter med katastrofala följder.

En psykologisk thriller med smak av kanelbullar och avundsjuka. På bio hösten 2010.

Fyra år av diskriminering

Mitt efternamn är ofta föremål för misshandel. Lidgren kan nästan bli vad som helst. Lindgren, Lidberg, Lidström, Lindberg, Lidgran, Avliden… nja inte riktigt. Men de gånger efternamnet lyckligtvis blir rättstavat, får jag istället heta Aton i förnamn.

Rutiner i vingården

I kväll tog jag, med hjälp av en hålslev, bort russingeggan från ingefärsvinet. Jästen verkar ha trivts eftersom alkoholhalten redan är 10 %. Den gula och urintempererade vätskan gav gommen nya utmaningar. Det finns en kryddig och grumlig karaktär, som tyvärr inte kommer kunna spåras till ingefäran. (Jo, det är jag som kommer efterträda Frithiofsson i tv 4-soffan. Förmodligen kommer mina motbjudande beskrivningar snarare välkomnas av alkoholkommittén än Carl Jan Granqvist.)

Med full entusiasm slet jag även upp locket till blåbärsvinet. Denna gång smakade det inte bara surt, utan även oväntat beskt. Lukten var om möjligt ännu värre, på gränsen till unken. Lyckligtvis kan man som hembryggare alltid hoppas på vinets ständiga räddningsplanka. Lagringen.

Drömmen om den perfekta sandlådan

Igår fick jag i förbifarten höra en Guns n' Roses-låt. Nostalgisk som jag är fördes mina tankar tillbaka till min barndom. Jag tänkte på Markus.

Markus hade inte bara en Amiga, utan även en tidsenlig och korrekt skivsamling. Han lyssnade på Guns n' Roses medan jag fortfarande sjöng ”She loves you yeah yeah yeah…” på naiv hitte-på-engelska. Men Markus flaggskepp var ändå hans sandlåda. Den var perfekt.

Efter idogt tjatande byggde mina föräldrar en sandlåda till mig. Ivrig och förväntansfull provkörde jag bilarna, grävde gropar och formade landskap. Min besvikelse var enorm. Om Markus sandlåda var ett nöjesfält, så var min en bortglömd kattlåda. Sanden var totalt oformbar. Det var som att försöka gräva i vatten. Jag spottade på mitt odugliga nybygge, tog min röda tjejcykel och trampade de 300 meterna till himmelriket.

Så här i efterhand börjar jag misstänka att vi lekte i komposten.

Farmorcitat #1

Ryktet om min 87-åriga farmor har förmodligen spridit sig bland mina bekanta. Ni som känner mig väl vet att min relation till henne är väldigt speciell. Hon har på något sätt lyckats bli ovän med alla, och kvar är bara jag och Madelene. (Vi sväljer det mesta och nickar instämmande till varje idiotiskt tilltag.) Att beskriva farmor är svårt, och skulle jag försöka så blir det allt annat än en hjärtinnerlig kärleksförklaring. Men i sina bästa stunder (på bilden bland annat) levererar farmor häpnadsväckande rader som förtjänar att offentliggöras. Så varsågoda.

"Helvete, jag kunde ju ha brutit hjärnan."

"Helge hade tagit bort stenar på gräsmattan, så jag trampade i en grop och ramlade. Men jag tog mig upp och ringde till Birgitta så hon kunde komma och hjälpa mig upp."

"I går gympade jag fyra gånger. Vikingarna, det är enda utvägen!"

"Varje dag sätter jag havregryn, mosat lövångerbröd, äppelmos, mariekex och smör så får det stå över natten till middagen. Man måste äta varierad kost."

Ingefärsvin

Igår ställdes jag inför två valmöjligheter. Läsa eller jäsa. Antingen 180 sidor akademiskt bajseri i form av Vägar genom texten eller 13 liter ingefärsvin. Valet var enkelt. Här är receptet till en kryddig vän i vinter:

– 100 g ingefära
– 1,3 kg russin
– 3,75 kg socker (Gör inte som jag. Ta mindre. Förklaring nedan.)
– 4 citroner
– 6 apelsiner
– Jäst (med jästnärsalt) 2/3 av påsen

Jag började med att koka ingefäran i ca 40 minuter. Russinen hackades och avkoket hälldes över dem i jäshinken. Sedan löste jag upp allt socker i den bruna sörjan, och skvätte i juicen av citronerna och apelsinerna. Därefter fyllde jag kallt vatten upp till 13 liters volym.

En bryggning som går enligt planerna är lika osannolikt som att jag kommer följa årets säsong av Bonde söker fru. Givetvis hopade sig problemen även denna gång. När jag mätte sockerhalten visade oechslemätaren 130 grader, vilket är alldeles för högt. I desperationens tecken försökte jag sänka sockerhalten genom att spä på med ytterligare vatten. Jag fick till och med hälla ut lite av min välpreparerade sörja för att kunna rymma mera vatten. Det slutgiltiga startvärdet blev 104, vilket kommer att ge lämpliga 14 %. Sedan strödde jag över jästen, rörde litegrann och ”lockade” hinken.

Skapelsen behövde bara några timmar på sig för att börja leva. Redan inom ett dygn hördes det första rogivande ploppet i jäsröret. Jag väntar med spända smaklökar.

Förberedelser inför morgondagen

Idag har jag gjort ett hål.

Fuktiga funderingar

Jag är sällan ensam. Dagarna i ända har jag sällskap. Han verkar aldrig tröttna på mig, min allra trognaste vän Handsvetten. Det handlar inte om någon abnorm produktion, så det sipprar längs handlederna, utan snarare en ihärdig fuktighet som bokstavligt talat gör avtryck i vardagen. Denna egenskap är knappast något jag inpräntat i mitt alltför tomma cv. Sanningen är att handsvettens positiva spin-off-effekter lyst med sin frånvaro. Förutom i ett sammanhang; mataffären.

Det slår aldrig fel. Varje gång jag står i fruktavdelningen och försöker sära på de billigt genomskinliga plastpåsarna är mina händer lenare än en nypudrad babyrumpa. Var är mina saftigt dekorerade fingrar när jag som bäst behöver dem? Istället försöker jag, så diskret som möjligt, skapa en artificiell handsvett. Jag finner mig själv stå vid apelsinerna och slicka mina förrädare till fingrar, på ett sätt som äcklar mig själv.

Allt är psykologiskt. Det är (tyvärr) svårt att lura sig själv.

(Planer är till för att brytas. Därför är ingefärsvinet ännu inte påbörjat. Men det kommer… till veckan.)