De gånger jag åker buss är min mp3-spelare en ovärderlig resekamrat. Ser jag någon annan i samma situation brukar jag spekulera i vilken musiksmak han eller hon har. Det enda man har att gå på är ålder, utseende och klädstil. Ganska meningslös aktivitet eftersom man aldrig får reda på svaret. Men ändå, tänk om någon skulle analysera mig utifrån samma metod. Han skulle säkert anta att denna medelsvensson sitter och drömmer sig bort med Partik Isakssons sprängkåta stämma i hörlurarna eller tror sig vara djup och lyssnar på Takidas senaste mainstreamhit. Han tror säkert att jag sitter längst fram på Diggelos schlagerturné och dräglar efter Jill Johnson, och köper Paul Potts senaste skiva på grund av Åhléns riktade julreklam.
Tänk om han visste att jag egentligen sitter och njuter av oväsendet i My Bloody Valentines You Made Me Realise, drömmer mig bort med Neil Youngs On the Beach, känner välbefinnande med Beulahs Me and Jesus Don’t Talk Anymore och får gåshud av Arcade Fires Wake Up och Jeff Buckleys Morning Theft.
Men jag tänker inte kapitulera. Ni kommer aldrig få se mig i converseskor och snortighta Cheap Monday-jeans.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar