CV – släpp fångarna loss det är vår!?

Håller på att förbättra min svulst till CV och fila på ett personligt brev till en sommarjobbsansökan. Mitt i denna framhävandets festival märker jag dock att den bild jag använde förra året framställer mig som en inhägnad fånge, en förvirrad man som av någon anledning suttit i karantän en tid eller inspärrad till följd av en tämligen misslyckad kriminell karriär.

Vad är det egentligen för jävla stängsel i bakgrunden? Och varför har jag inte märkt det förrän nu? Inte konstigt att framgångarna på jobbfronten lyste med sin frånvaro förra året.


Visualisera CV:t:

”2006-2007 anstalt, Hall – rollen som intern ställer stora krav på social kompetens, att hantera olika typer av människor och att lösa konflikter med för stunden lämpligt verktyg. Arbetsuppgifterna var varierande och innefattade diverse lokalvård och själslig rekreation. Tjänsten utvecklade mig även som människa, varpå jag nu hyser en liberalare och mer nyanserad inställning till homosexualitet och diverse medikament. Men placeringens största förtjänst är att jag nu besitter ett större socialt kontaktnät med framstående personer inom branschen.”

Det öppna Umeå

Jag känner att jag bör ta mitt ansvar och sammanfatta Umeå Open 2010. Men någon utförlig och linjär framställning kan ni glömma, så här på söndagsnatten. Vi kan väl låtsas att jag twittrar.

• Det finns tydligen någon som heter Melissa Horn.

• Bear Quartet pissar på oss som vanligt genom att enbart spela låtar som ingen hört. Snart kan de inte bli mer introverta och integritetsstinna, och det enda som kan överraska oss är om de plötsligt skulle släppa en altcountry-skiva och ägna sig åt lite publikfrieri.

• Joel Alme är en go gubbe, men samtidigt en slug jävel. Av allt att döma spelar han samma låt hela kvällen, och alla går på det.

• Jennie Abrahamsson var helt enkelt bäst.

• Det var övervägande ”tråkiga” bokningar på årets festival, varför jag högtidligt ignorerade Salem Al Fakir och Markus Krunegård.

• I kategorin årets indie-prototyp, och enligt mig den viktigaste, delas utmärkelsen av Makthaverskan och Mixtapes & Cellmates.

• Man kan inte låta bli att beundra band som Raised Fist. Men musik? Nej. Cirkusnummer? Ja.

Välkommen Jan Björklund! Vi ska grilla korv!

Började ett nytt moment i dag. Det verkar som vi ska grilla korv i skogen, så frön, diskutera fotosyntesen och ha videokonferens med kanadensiska studenter. Nej, det är inget fredagsrusigt skämt. Detta är verkligheten i en lärarutbildning som gick vilse redan på väg till kopieringsrummet. (Men egentligen är jag bara naturvetenskapligt handikappad – och tillika samhälls- och svensklärare – varför jag i min enfald gruvar mig lite och har svårt att förstå upplägget.)

Väl i föreläsningssalen stod två svårplacerade män framme vid tavlan. Jag var inledningsvis säker på att de var inkvoterade träslöjdslärare, men när en av männen plötsligt krängde på sig en skrik-rosa pullover fick det mig att överväga andra alternativ.

Jag vet inte vad de pratade om resterande delen av lektionen. Det enda jag kunde koncentrera mig på var den hypnotiska tröjan.

Spela mental memory med sig själv och finna de mest absurda korten

Det är underligt hur några människor man enbart träffat under ett litet ögonblick kan sätta de mest egendomliga och bestående intryck, och ibland är det fullständigt nonsens som etsats sig fast innanför pannloben.

Jag mötte en grabbhalva vid namn Ulf (inte Uffe alltså). Vi spenderade några timmar ihop i samband med en praktik, och jag drog direkt slutsatsen att denna man var speciell. Han hade många attribut som hamnade utanför ramen för vad som anses som normalt. Men det jag minns av Ulf är inte det, utan någonting helt annat.

Vårt samtal skred in på kokning av pasta, hur denna aktivitet skulle bedrivas, vad som var att föredra etc. Jag minns att Ulf sa att salt bör tillsättas för att vattnet ska koka bättre, alltså inte främst för att påverka smaken.

Varför minns jag det här? Är jag sjuk i huvudet?

Spela med oss!

Jag är medveten om att bloggen just nu suger, och håller därför på utarbeta strategier för att kunna hantera detta faktum. Det går sådär.

Vårt band (som hittills varit föga aktivt), lyckades via suspekta och långväga kontakter hitta en replokal på Teg. Så nu söker vi en trummis eller basist, eller annan trevlig människa med hygglig musiksmak och någorlunda musikaliska färdigheter. Med andra ord, du behöver långt ifrån vara någon virtuos.

Jag vill prata musik, men finner det ganska svårt, närmast pinsamt, att förklara (och försvara?) sin egen musik. Jag antar att vi vill spela någon form av indie (hur jävla precis är den ambitionen?). Själv är jag just nu väldigt inne på sambarytmer á la Hellström 2002, Bon Iver-harmonier, melankoli och billiga synttrummor enligt Radio Dept och mycket mer.

Shoegazing, altcountry, skränig indie, lo-fi? Jag vet inte. Men vi provar, antar jag.

Välkommen!

Storskaliga observationer

I dag såg jag en fruktansvärt fet – närmast obeskrivligt omfångsrik – man sitta och skriva på en sådan där populär minidator. Det var en smått komisk syn när hans bastanta fingrar våldförde sig på det stackars lilla tangentbordet. Don efter person är alltså ingen princip som denna jätte tillämpar, men fördelen är väl att datorn kan förvaras i hans bakficka, alternativt i någon lämplig fettvalk.

Som att få Kung Keno eller vad nu gotlänningen säger

För knappt ett år sedan hade jag min senaste praktik, vilket innebar ett sjuhelvetes bussåkande. Efter att ha avverkat ungefär 650 mil hade jag min fulla rätt att utkräva en kraftig reseersättning. Till en början drog jag medvetet på denna kollekt i väntan på än knaprare tider då pengarna verkligen skulle behövas. Sedermera glömde jag totalt bort guldgruvan, och sedan hågkomstens stund har jag varit så skräckslagen att tidsfristen (om det nu fanns någon sådan) gått ut att jag inte vågat pallra mig till expeditionen för att fylla i blanketten.

Men i dag gjorde jag det. Och minsann, 2860 svenska riksdaler kommer inom en månad eller två att sättas in på mitt konto. Slutsats: Nu behöver jag inte sommarjobba.

Trögheten vs. den kvicka barnentusiasmen

Hade glädjen att spela memory med Madelenes kusinbarn i helgen. När 6-åringen till en början inte tycktes minnas vart hon lagt momory-spelet trodde jag det skulle bli en enkel match. Men det visade sig att hon var enormt drillad inom denna disciplin och hade i slutändan dubbelt så många par som jag.

Så i vilken spelform kunde jag nu utkräva revansch och återfå min värdighet? Lösningen var att avsluta kvällen med att krossa flicksnärtan i Singstar. Tydligen hade hon somliga problem med det engelska språket.

Tjuven som stal sina handlingsalternativ

När jag i dag skulle parkera min cykel utanför universitetet får jag se en mobiltelefon liggandes i granncykelns korg. Jag tittade mig omkring och övervägde de tre alternativen:

1. Jag gör ingenting. Går där ifrån.
2. Jag stjäl det teknologiska vidundret och får en betydligt bättre telefon än vad jag i dagsläget har.
3. Jag tar telefonen och överlämnar den till lämplig instans, förslagsvis polisen.

I någon tiondels sekund frestades jag av tanken på att uppgradera min mobila status och helt sonika stjäla telefonen på ett smidigt och diskret sätt. Men med den milda vårvinden kom även en pust av moraliska aspekter flygande, vilket gjorde att jag avstod. Dessutom kunde situationen mycket väl varit arrangerad utifrån något suspekt forskningsprojekt och att några skäggiga professorer stått i beteendevetarhusets fönster och observerat mig, varvid jag i brottets vägval riskerat att göra mig till rejält åtlöje. Så jag lät telefonen ligga kvar.

När jag två timmar senare skulle cykla hem var telefonen borta. Huruvida ägaren hittat den eller någon stulit den får jag aldrig veta, men jag var glad ändå. Solen sken och hemma väntade glögg.

Karg kategorisering av verkligheten, och inget annat

I en något ölrusig sinnesstämning har vi i kväll, trots allt, kommit fram till att någorlunda samtida fotbollsspelare från Holland är mycket svåra att tycka om. De är allt annat än sympatiska. Slåss de inte med varandra så filmar de, har uppstudsig hållning eller hyser rasistiska värderingar.

Men mitt i denna ovetenskapliga totalsågning förtjänar holländarna ändå en viss upprättelse eftersom de har de mest sockervaddslika namnen. Jag säger bara Jimmy Floyd Hasselbaink, Pierre van Hooijdonk och Jan Johannes Vennegoor of Hesselink.

Gud, Jesus, Steve-O – vad är skillnaden?

Jag har ju glömt att berätta om förra helgens dop. Höjdpunkten under ceremonin var när Herren själv uppenbarade sig i kyrkans mittgång, spred ett bländande sken omkring sig och välsignade församlingen med några väl valda ord. Han förkunnade att han nuförtiden minsann sällan gjorde sådana här gästspel men att hans 56k-modem var trasigt och hade följaktligen försatt honom i en osedvanlig tristess.

Iklädd en urtvättad Champion-tröja och bärandes en trasig Willys-kasse tyckte vi nog alla att Gud fader själv gått ner sig, men respekten inför överhögheten gjorde att vi överöste honom med vänlighetsfraser. Han besvarade älskvärdheterna med att försvinna i en svarttaxi mot Anderstorp.

Jaså, är ironin vigd åt 90-talet!?

Jag och Madelene strosade i dag runt på stan i hopp om att finna något slags fynd. Jag försökte efter bästa förmåga föreslå eventuella plagg, men besvarades ständigt med ett avfärdande skratt från Madelene som trodde att jag var sedvanligt ironisk. Ständigt denna ironi.

Som den modemogul jag egentligen är kommer dock bloggen att inom de närmaste dagarna ändra skepnad och hädanefter endast kretsa kring dagens outfit och de senaste trenderna. Nej, nu var jag så där ironisk igen.

Vi tänker bäst när vi pudrar näsan

Hade ett tag tänkt göra en djuplodande och akademisk analys av detta stycke toalettklotter som synbarligen utmynnade i någon form av diskussion om könsmönster och annat PK-relaterat stoff. Hade för avsikt att utifrån varje replik förmoda vilken utbildning skribenten går, alltså en slags fördomsprofil utifrån toalettklotter. Men jag tänker inte bidra till någon essentialism utan konstaterar bara att det mest slagkraftiga argumentet i debatten var ”kuk!?”. Hur går det att replikera efter en sådan välgrundad utläggning? ”Kuk!?” liksom.

Och apropå välvårdat språk kommer jag ikväll lyssna på Fredrik Lindström.