En nybakad återkomst

Låt mig bara göra ett litet jästspel i min egen blogg och därmed presentera några för sammanhanget viktiga klargöranden. Ungsbakade chips – som i folkmun går under beteckningen nyttigt och exklusivt – är inget annat än förklädda kex vars plats egentligen är i en regelrätt – och white trashig – ostbricka. Det är dikt och förbannad lögn att kallade detta för chips! Chips skall vara lövtunna och tryckas in i munnen i syfte att formera den så eftertraktade massan. Det är den sältan och massan man vill åt, inte kryddade och lite knapriga kex.

För övrigt har jag fått sommarjobb som SFI-lärare, men det är ju givetvis en parentes i sammanhanget.

Ett svart hål – min igengrodda kaffekopp, som ett monument över ett lika opolerat examensarbete

Jag hänger tandkött

”Ska han fortsätta som om ingenting hänt?”
Ja, det vore väl lämpligt. Speciellt då scenariot ser ut på precis det sättet. Nämligen att ingenting hänt.

Mitt examensarbete skulle dock vara någorlunda mer tillfredsställt om det ”hänt” mer även på den fronten. Jag känner mig för stunden studiemässigt blockerad då jag insett innebörden i att jag resterande termin kommer att läsa i dubbel takt (alltså 200 %). Då den ena kursen dessutom är en praktikkurs blir den reella studietakten snarare 260 %. Därför sitter jag i skrivande stund och försöker förlika mig med tanken samt utarbetar överlevnadsstrategier för våren.

Det går sisådär.

Med all rationalitet och logik man genom åren blivit itutad bör botemedlet mot stress och arbetsbörda vara att verkligen sätta igång med arbetet på momangen. Sätt dig ner och transkribera dina intervjuer, din arbetsskygga och kaffeslukande skadedjur till student! Är det här en del av forskningsprocessen frågar jag mig själv samtidigt som till och med Big Brother verkar mer lockande än Word 2003.

Här ska spelas golf! Hör ni det!? GOLF!!!

Jag och Madelene söker för tillfället aktiviteter som vi kan göra tillsammans. Eftersom den enligt ryktet lokalt förekomna swingersklubben är svår att komma i kontakt med får vi söka andra alternativ. Mitt förslag är golf (apropå ”swing”).

Nu när man motsträvigt får lov att kalla sig ”vuxen” är golf en tämligen passande aktivitet, i synnerhet då Madelene jobbar på bank och därför måste utveckla sin moderata uppenbarelse. ”Kapitalet ska spela golf och dricka fin-vin”, säger jag med bestämd stämma. Och i samma ögonblick inser jag att med ett liknande resonemang bör jag i egenskap av lärare ägna mig åt att på fritiden träna ett könsblandat ungdomslag i innebandy där alla givetvis får spela precis lika mycket.

Nåväl, vart vill jag komma med detta då?
Ingenstans.
Det är sådana här fragmentariska tankar som – i bästa fall – genereras i min uppsatströtta hjärnlob.

Jag stryker er mothårs

Har inte tid att blogga då jag under den senaste tiden börjat odla skägg. För detta ändamål krävs full koncentration och fokusering. Examensarbetet har således prioriterats bort när jag dagarna i ända sitter i diverse yogaställningar och med mental kraft knöser ut varje litet skäggstrå.

105 kg observationer

Var och beskådade en starkemantävling i Arvidsjaur. Svenska mästerskapen i 105-kilos-klassen var det visst. Om det inte hade varit för mitt krånglande vänsterknä och mina torra vinterhänder hade jag givetvis deltagit och sopat banan med Sveriges adrenalin-elit.

Starkeman är – för er som läser DN:s kulturdel istället – en tävlingsform där man under fyra timmar lyfter lite stenar och annat bråte fram och tillbaka. Ibland får man sniffa på något starkt och skrika lite. Och om jag har förstått saken rätt så vinner den som har flest antal proteindrycker och knäskydd. Har man för spektaklet också anförskaffat en tillfällig och helt ”galen” frisyr ger det även en viss fördel vid poängräkningen.

Många kilometer klassisk stil

Skid-VM har inletts. Jag kan dock tycka att det är för lite Zlatan över svensk skidsport. Alla är ju så rekorderligt helylle och ödmjuka. Som kronan på verket så leds detta världsmästerskap i vänlighet och menlöshet av Mr Lagom Himself, André Pops.

Men i konkurrens med examensarbete framstår vinterstudion som en ren tillflyktsort.

Muzik-nazis – elitismen vinner

För en dryg vecka sedan vann Arcade Fire en amerikansk grammy för bästa album. Sedan dess har världen rasat (kvällstidningsvokabulär!) över att inte storheter som Katy Perry och Lady Gaga – ”artister som man faktiskt har hört talas om och satt något avtryck i musikindustrin” – tog hem priset. Vi andra, indienördar och självutnämnda avantgarder, skrockar på avstånd gott åt denna oförstående pöbel. Nu har någon till och med samlat människors reaktioner i en blogg under parollen ”who is Arcade Fire?”. Det är sannerligen en underhållande och njutbar läsning, för många är vi som inte unnar gemene man allas vårt (underförstått: vi som ”förstår”) Arcade Fire.

PS. Leve bisatser (och parenteser)!

Dagen

Så här ser mitt skrivbord (vår soffa) ut. Det här är ingen efterkonstruktion eller konstlat effetsökeri. Det vore nämligen väldigt enkelt att kasta upp några böcker i lagom oordning i syfte att konstruera ett något vinklat, om än smålustigt, blogginlägg.

Men så här ser det alltså ut. Det här är alltså mitt jobb. Min situation.

Tro nu inte att jag läser böckerna. Nej, nej. Jag sitter paralyserat ihopsjunken och spärrar in i högen. Ibland hör jag något blad lossna från en krukväxt och segla mot golvet. Ibland reser jag mig från soffan och brygger kaffe. Ibland tittar jag ut genom fönstret eller kanske på termometern.

Minus 13,8. I dag när solen var uppe var det bara kring minus 8.

Sedan återgår jag till soffan. Tittar på böckerna. Spärrar ut de jävlarna. Jag inbillar mig att jag vinner. Tänker att mitt examensarbete är lika ostrukturerad som högen med böcker. Tänker att det kanske är det här jag ska göra; analysera min egen process, ett slags metaarbete. Tänker att jag kanske ändå är lite kissnödig. Går på toa. Sitter ner, det är jobbigt att stå. Går tillbaka mot soffan.

Minus 14,2. Det blir kallare nu under skymningen.

Årets sommarhit, utsedd redan nu! (Lidgrens Rosé)

Jag befarade, som ni redan vet, att mitt roséexperiment skulle ha förstörts då jag av ren lättja låtit satsen stå något för länge i klarningsfasen. Men mina farhågor besannades icke! Vinet hade nästintill mognat på kuppen och när jag sötade upp slutprodukten till -1 OE (från -6) var den 13-procentiga galenskapen fläckvis njutningsbar.

Så där, då fattas bara en recension och lite publikfrieri i form av bilder.

Distrikt: Nydalahöjd
Druvsort: Vinbär, äpple
Färg: Rosa
Smak: Ja
Lukt: Kanske
Karaktär: Flytande
Passar till: Nudlar, chips
Pris: 10,50kr/flaska
Betyg: Vinet får ett sammanfattande betyg på 3 av 5 möjliga kaskadspyor

Jag är min egen strejkbrytare

Har i två dagar hållit på att rengöra flaskor. Som bränsle har jag min envetna tjurskallighet, ty denna del i produktionsledet är nämligen föga inspirerande och kittlande. Dessutom är det inte säkert att det som ska förvaras i flaskorna ens går att förtära, då den stackars saten tvingats uthärda ohälsosamt många dagar i jäskärlet under klarningsfasen. För att blockera mina tvivel och tänka på annat ser jag på streamad fotboll samtidigt som jag gnider buteljerna rena från etiketter och bacillusker. Simultanförmåga är så jävla 2011.

Farmorcitat #11 (Farmor gör en Martin Ljung)

”Förut kunde jag göra så här.”

(Farmor gör liggandes någon form av juckrörelse, som i hennes begreppsvärld kategoriseras som ”gympa”.)

”Men det kan jag inte nu när jag har sån satans värk.”

Frågeställningen

När man inte har något att säga, ska man säga det då? Alltså säga att ”i dag har jag ingenting att säga”? Att blogga om ingenting? Att blogga om att man inte har något att blogga om alltså?

Därom tvista de inte så lärda.

Nattrundan

Fick just den där känslan av att man har tömt internet. Att man gått igenom allt, mjölkat varenda liten vrå och sitter kvar med en frågande tomhet. ”Vad ska jag göra nu?” frågar man sig tyst och tittar på klockan. Det är väl delvis av den här anledningen jag inte har Facebook. Det verkar skrämmande oändligt. En socialpassiv honungsburk jag förmodligen skulle fastna alltför ofta i.

Nåväl, i morgon (i dag?) styr jag åter mot Umeå. Madelene ska roa sig på Piteå Havsbad. Jag varnade henne, som sig bör, för eventuella konferensknullare i Dressman-kostymer.

Jäst i ditt livs grundare fast för innehav av 5 gram optimism – fyndet försvann dock i samband med ett internetbesök

Om några månader är det tänkt att jag ska äntra det hittills främmande arbetslivet. Därför gick jag in på Platsbanken för att hastigt orientera mig och skanna av läget runt om i landet. Det var dessvärre ingen trevlig läsning för en gymnasielärare med kombinationen svenska och samhällskunskap. Lägg därtill mitt något luftiga CV (eufemism!) och vi har en tämligen undermålig grogrund för heltidstjänster.

Men så länge man har erfarenhet inom ”svenska för invandrare” eller tidigare undervisat samisk-talande barn med aspergers syndrom så ligger man riktigt bra till enligt tillgängliga jobb.

Vardagens mingel

”Äntligen!” som Gert Fylking skulle ha sagt. Nu finns det alltså senilsnöre till vinglas, vilket kan minimera risken att man i berusningens stund glömmer bort var man ställt sitt livsvatten. Nu fattas bara att man, likt en sankt bernhardshund, även fäster en kagge kring halsen så det här med refill också underlättas.

Dagens dekadenta utstyrsel (MODEBLOGG!!!)

Här kommer en visuell fingervisning över vad examensarbetet gör med mig. Denna arbetsform kräver inga skjortor och slipsar, utan man kan med fördel se ut som en 9-årig pojkspoling som är förkyld och får vara hemma och titta på tecknat.


1. Fleecetröja av märket McKinley. Bekväm julklapp som dessvärre inte blivit tvättad än. Luktar Aromatkrydda och bränt armsvett.
2. Urtvättade mjukisbyxor utan det minsta passform. En textil kvarleva från min skadedrabbade fotbollskarriär. Att jag ståtade med nummer 10 bör dock inte tolkas som att jag var lagets Maradona. Min funktion var snarare att förstöra motståndarlagets uppspel, punktmarkera vid behov och bära vattenflaskor.
3. Söndernoppiga strumpor av märket Intersport eller dylikt. Samma standardmodell som Bert använder i signaturen till serien Berts dagbok.
4. Tvådagars skäggstubb (moppemusch)
5. Blodsprängda ögon som är blaserade av forskningsartiklar, Word och Blogspot.
6. Ett dörrhandtag

Anton – Designed by Examensarbete

Grannen lagras dåligt

I lägenheten nedanför oss bor en gubbe som röker pipa, hostar rossligt och brygger eget vin. Jag och Olle (eller möjlighen Rolf, jag vet inte riktigt) är således verksamma inom samma bransch, nämligen tillverkning av ”vin” med tvivelaktig kvalitet och okänt ursprung.

I somras var han på strålande humör, hejade glatt och gav oss en flaska av hans nyupptappade mästerverk. Jag tilltalades av valet av butelj – en Trocadero-pet-flaska – och kunde skönja en pikant och stickande karaktär, ett välbekant kännetecken för 7-dagarssatser som valts efter plånboken och inte smaklökarna. Utsökt!

Nu har dock något uppenbarligen hänt. Alla vänliga hälsningar och hastiga kommentarer om vädret är som bortblåsta, istället vänder han ryggen till och stänger demonstrativt ytterdörren vid minsta åsyn av jag och Madelene. Kanske är det dags att främja grannsämjan och bjuda gubbstrutten på Lidgrens allra ädlaste blåbärsvin. Vi måste ju hålla ihop, hembryggarna.

Jäst i ditt liv informerar

Jäst i ditt liv är inne i sin mest uppdateringstäta period på över ett år. Det firar vi genom att samlas på Arvidsjaurs torg för att kissa i kors.

Att kissa i kors är en underskattad och i viss mån bortglömd tradition. Det skänker gemenskap och värme, skapar starka vänskapsband och bringar spänning i vardagen då det enligt lag är förbjudet att urinera offentligt.

Tid för kors-kissningen bokas vänligen via redaktionen. Väl mött!

Att lära lärare lära – en sjukt distanserad distansutbildning

Nya säsongen av Klass 9A (titta här) fokuserar lärarna istället för eleverna, vilket stämmer överens med den tidsenliga inkluderingstanken då elevers misslyckanden antas bero på brister i skolan eller hos lärarna – och alltså inte i elevernas eventuella tillkortakommanden. Med andra ord är det är fel på lärarna och inte eleverna. Jag skriver – med min yrkesprofessionella penna – under på detta förhållningssätt och tror det kan vara en fruktbar utgångspunkt.

Kanske är lärarbilden som uppmålas i Klass 9A inte riktigt representativ då det ur produktionsbolagets synvinkel ska bli ”bra TV”. Men utifrån det jag sett blir jag provocerad och förargat generad av lärarnas bristande kompetens och oprofessionella förhållningssätt. Antingen är de apatiskt håglösa eller fullständigt urholkade vad gäller synen på sin egen roll i undervisningen. Hur i helvete kan man gå minst 4 års lärarutbildning och inte lyckas odla någon som helst självreflektiv och självkritisk hållning!? Att ständigt utvärdera sig själv och fråga sig ”kan jag göra på något annat sätt?” är ju – i den nuvarande utbildningen – i stort sett det enda vi får lära oss. Hur tomten till mattelärare lyckats vandra igenom minst 4 år av denna reflektiva marinad och kunnat inkassera G på samtliga kurser är ju fullständigt horribelt.

När lärarna sedan i TV-programmet har ”handledarsamtal” beter de sig som trotsiga och passiva högstadieelever som antingen slår ifrån sig all kritik eller framstår som likgiltiga och handlingsförlamade socialarbetare på Stesolid. Samtidigt bör de väl få viss credit när de trots allt ställer upp i projektet och begår karriärmässigt självmord.

Och jag som ibland tvivlar på min egen kompetens och har dåligt samvete för att jag som svensklärare inte har större kunskap om 1700-talets litteraturhistoria eller som samhällslärare inte riktigt har grepp om USA:s valsystem. I det sammanhanget fungerar program som Klass 9A som en välkommen självförtroendeinjektion.