Traditionens yttersta dårskap

Kring juletid brukar jag alltid utveckla ett visst lättglöggsberoende, så även i år. Därför blev jag alldeles euforisk när jag i går fick se en hel pall med utförsäljningsdrabbade glöggflaskor på ICA Maxi. De bara låg där fullständigt övergivna och sände bedjande blickar som sade ”ta mig, ta mig, ta mig!”. De som varit så älskade och eftertraktade för bara en månad sedan, behandlades nu som slödder med en hånfull prislapp. Lever vi inte i en sjuk värld när flaskorna säljs för 1 krona styck? Trafficking, prostitution och finanskris i all ära, men detta måste väl ändå vara praktexemplet på kapitalismens och traditionens inneboende skevhet. Glöggen smakar väl för fan likadant 9 december som 29 januari!

Jag blev så förvirrad och desillusionerad att jag inte tänkte på att flaskorna kommer väl till pass i min vinproduktion. Om jag gjort det hade jag förmodligen kommit hem med 22 flaskor, istället för 2.

Mitt unibrow

På många olika sätt har jag en förmåga att likt en slug ödla anpassa mig till omgivningen med hjälp av en tillbakadragen och betraktande attityd. I den stora massan är jag inte den som utmärker sig, den som färgar håret, den som bär toktrendiga kläder eller den som konfronterar främlingar med intresseväckande frågor. Summa summarum är min anonyma tillvaro ett tämligen förväntat tillstånd. ”Vem menar du?”, frågas det. ”Anton, tror jag han heter.” ”Vem är det?” Och just då kommer mitt alltid lika utspelade triumfkort fram. ”Jomen, du vet… Han med ihopväxta ögonbryn.” ”Jaså han!”

I denna till vis del fabricerade värld spenderar många människor stora summor pengar för att utseendemässigt sticka ut från mängden. Samtidigt tittar jag mig själv i spegeln och ser mina kostnadsfria och unisont förenade ögonbryn bilda ett tolv centimeter långt mörker. Frågan är om jag bör sträcka på ryggen eller snegla på pincetten. Madelene, vet jag, propagerar för det sistnämnda. Jag menar dock att denna avnoppning måste bedrivas med största försiktighet och gärna processinriktat, annars riskerar omgivningen att försättas i ett smärre chocktillstånd vid den plötsliga synen av två ögonbryn. Det vore som om Thore Skogman hastigt skulle spackla igen gluggen mellan framtänderna. Alla skulle gå omkring och tänka på det, men ingen skulle våga yppa ett ord.

Även om frodigheten ovan ögonen är få förunnat, är jag inte ensam. Liam Gallagher i Oasis får här representera den otyglade slyngelattitydens jag-ser-ut-hur-fan-jag-vill-för-jag-är-bäst-i-världen-unibrowen. Noppade ögonbryn är förmodligen oförenligt med denna skitiga Rock ’n Roll-attityd. Chelsea-backen Jose Bosingwa däremot, poserar med en mera sötsliskig och västeuropeisk unibrow. Denna är häpnadsväckande tät, samtidigt som den i all sin vildvuxenhet ser misstänkt trimmad ut i kanterna.

För att avrunda denna odyssé i ögonbrynens ockupationszon skulle jag gärna vilja spotta fram ett rebelliskt och frätande slagord för alla oss unibrows. Men pincettens vassa ögon får mig att vackla, och slutet kan mycket väl bli en välpreciserad glugg.

Njal vs. Sten Frisk

Nu har jag tragglat mig i genom Njals Saga, givetvis med motiveringen att den tillhör litteraturen på min nugående kurs. Kort sammanfattat handlar det om 327 sidor fullspäckade med släktskapsredogörelser och dragna svärd. Alltså, berättelsen är en forntida version av dagens TV-såpor med brustna förbindelser, svek, intriger och blodutgjutelse i varierande former som stående ingredienser.

Med hjälp av koffein och en ohälsosam envishet läser jag sida efter sida. Jag blir alltmer utled på Hallguld Storfjärturs son Hrutur Bulldegurs svärfars syster Hildegard Krebbs baneman Asgröt Bullfittur. Till slut önskar jag bara livet av allihop. Hela jävla Island. Jag hoppas att Tre Kronors egna Sten Frisk ska knäppa sina händer, äntra det isländska tinget, spärra upp sina syndiga psykopatögon och utlösa någon form av forntida och ödesmättad bomb.

Njals Saga är säkert en fantastisk litterär relik i många hänseenden. Men inte i kväll. Just nu, 00.16, är det bara en 327 sidor för lång släktforskning.

Vasaloppet fortsätter

Tänk att en vätska som stått i en plasthink i nästan fem månader kan smaka så gott. 1,5 meter från toaletten har blåbärsvinet alltså jäst och frodats, och antagit en underbar färg och smakrik karaktär. Efter de senaste motgångarna i vintillverkningen känns det bra att ha producerat någonting som kan angränsa till etiketten drickbart.

I fredags tappade jag om vinet och tillsatte jässtopp, vilket betyder att jag borde skaka ur kolsyran och blanda i klarningsmedel i kväll. På topplistan över de tråkigaste stegen i processen hamnar nog detta tämligen högt. Därför är risken stor att jag istället ägnar kvällen åt chipsfrosseri och fotbollstittande.

Farmorcitat #6

Jag har länge funderat över om detta videoklipp verkligen lämpar sig för offentligheten. Men om det finns en gräns för exponeringen av sin egen farmor, har jag förmodligen redan gjort åtskilliga övertramp. Så varför inte fortsätta?

Året är 2007. Det är en av augustis allra varmaste dagar. De flesta ligger sparsamt påklädda och gottar sig i sensommarens vitaminrika solstrålar. Men inte farmor. Hon tar istället på sig sin ryssmössa och sveper in sig med en välisolerad filt (över sin Kurt Cobain-grungeiga och alldeles för stora skjorta). Tillsammans med ett par solglasögon och en skurkäpp börjar skådespelet. Hon skrider ut på gräsmattan i rollen som en finsk, kvinnlig och dement Per Oscarsson. Mästeraktrisen behöver inget manus. Det här har hon gjort förut.

Anton och chokladfabriken – drömmen som drömdes bort

Med endast en vinsats i gång, har det börjat klia i mina bryggerifingrar. Jag har länge funderat på att provjäsa en liten sats (1,2 liter) chokladvin. Att jäsa mjölkprodukter är förmodligen inget att rekommendera, annars skulle jag redan anammat idén om alko-yoghurt med tillhörande flingor. Därför riktades mina blickar istället mot vattenbaserade alternativ, och jag upptäckte att Oboys variant inte innehöll några jästfientliga konserveringsmedel. Fullt jäsbart alltså!

Förväntansfull surfade jag in på bryggarforum, men möttes av ett rejält bakslag. För att jäsa ut de hemska och bittra oljorna från kakaon måste tydligen brygden stå i ett helt år och dessutom lagras i ytterligare ett. Visserligen är tålamodet en av mina bäst utvecklade egenskaper, men två år för en liter låtsaslikör är alltför magstarkt även för mig. Men motgångarna kommer att mötas med en eskalerande jäsningsoffensiv. Snart är det jag som sätter i gång två satser sprungna ur Kiviks välsorterade lättdryckssortiment. Blåbär/lime och hallon/persika! Ni är välkomna att sprida en jästluktande odör i mina 62 kvadrat!

Konsten att skriva under

Så fort någon sträcker fram ett papper till mig och säger ”så är det bara att skriva under”, börjar handsvetten frodas och min fokus hamnar bara på papperet och pennan. Det handlar om att skriva sitt namn. Hur svårt kan det vara? ”Ska jag skriva här, eller här..? frågar jag nervöst och förvirrat. ”Äh, skriv var som helst… Det är inte så noga.” svarar den något otåliga personen framför mig. Jag spänner handleden och koncentrar mig på att få min avskyvärda namnteckning så ledig och naturlig som möjlig. Normalt slutar det hela med tolv bokstäver i skolskrivstil, som taget ur mellanstadiets ökända skrivstilsbok. När jag väl lyckats med det går jag därifrån och undrar vad fan jag egentligen skrev på. Vad var villkoren? Vad kostade det? Blir jag skyldig någon något? Har jag sålt mig själv? Blek skandinavisk sexslav till Bangkok? Själmordsbombare till Gaza? Ingen aning. Med ovisshet och förvirring går jag hem och tränar på min namnteckning.

I en hembryggares förråd

106 till antalet.

I Internets allra mörkaste vrå

1996 sa den socialdemokratiska ministern Ines Usman att Internet bara är en fluga. Hysterin skulle inte bli långvarig. Internetanvändarna skulle snart hitta andra fenomen att fästa uppmärksamheten vid, som tamagotchi och hockeykort. Nätet skulle sakta men säkert förtvina och Ines skulle i all evighet betala sina räkningar över disk på bankontoret och köpa sina chocklila tantsjalar via postorder genom skriftliga talonger.

Som en manifestation till Internets osannolikt djupa byrålåda kommer här en glimt från en svunnen tid. 1998 satt jag med en tidig version av Paint Shop Pro och en Shareware-kopia av någon urusel HTML-editor och knåpade ihop Antons Hemsida. Resultatet blev en kaskad av specialeffekter och med ett mångfacetterat innehåll med avslöjande detaljer ur mitt då 13-åriga liv. Det som hänt sedan dess är att jag bytt ut Coca-colan mot vinet och syltkakorna mot en absurd mängd chips.

Min största VC-anka, eller groda rättare sagt

Britpop-vågen har alltid fascinerat mig. Det fanns en tid när jag bara lyssnade på Kula Shaker, Suede, Supergrass, Oasis och så förstås - Blur. Till min enorma glädje och förvåning märkte jag nu att Blurs, tidigare champagneberoende (han drack själv 2 % av Storbritanniens import av champagne under ett år) och lång-luggade, bassist Alex James har skrivit en bok vid namn A bit of a Blur. Till min, om möjligt, ännu större glädje ser jag att Universitetsbiblioteket har boken – på svenska!!!

Engelska har aldrig riktigt varit min melodi. När Eminem år 2002 sjöng Cleaning Out My Closet översatte jag ”closet” med, den för mig självklara svenska motsvarigheten, ”klosett”. Kontenten blev att jag trodde denna stenhårda amerikanska rappare stod på knä och skurade ur sin toalett. I mitt huvud rullades upp bilder där Eminem i ren vrede gnuggade med toalettborsten för att få det satans porslinet rent. Det är inte bara toaletten som skrubbas rent, utan även hans samvete. Hur många gånger har inte hans mamma tjatat om att han borde göra något åt den stinkande klosettstolen. ”I'm sorry mama, I never meant to hurt you, I never meant to make you cry, but tonight i'm cleanin' out my closet”.

Två millimeters stubb

Jag har upptäckt att min sporadiska skäggväxt kan fungera som en måttstock för mitt sociala umgänge. I två dagar har jag läst uppsatser inför opponeringen, och därför bara suttit och nött ner de redan söndersuttna stolsdynerna. Inte besökt någon. Bara suttit och läst. Min introverta och alienerade hållning kan mycket väl avslöjas genom att endast studera min glesa moppemusch. Dator och diverse uppsatser kräver inget annat än mjukisbyxor och någon millimeters ofullständig skäggväxt.

I morse rakade jag mig. Då förstår ni att min dag innehållit mer än Youtube och självrannsakan.

Skakande skildringar från en krigszon

Jäst i ditt liv kan i dag presentera exklusiva och autentiska bilder från farmors kylskåp. Rykten som sedan länge figurerat i etern har gjort gällande att farmor idkar, liksom sitt barnbarn, någon form av jäsningsverksamhet. Istället för vinproduktion handlar det om en grötliknande konsistens som genom en självförädlingsprocess under ett otal dagar får anta önskad smak och stadga. Enligt bekräftade uppgifter består blandningen i huvudsak av krossade och blötlagda Mariekex och veteskorpor, en rejäl klick smör och äppelmos. Finns det även tillgång till kanelbullar eller annat kaffebröd är det mycket möjligt att dessa också hamnar i de gräddvita tillagningskärlen. För variationens skull kan den gråa massan piffas upp med en skvätt Hallonkräm som framkallar en rosa och läcker ton.

Enligt anhöriga är 87-åringen stolt över sin livsmedelshantering och färdighet i köket. ”För att inte måste smaka har vi utvecklat vissa försvarsstrategier”, säger en anhörig. Han fortsätter: ”Det gäller att säga att man just har ätit. Fungerar inte det går det att smussla ner en hel del i servetter.”

Okunnighetens slöja

När mitt hembryggeri kommer på tal händer det alltför ofta att folk kategoriserar mig som någon dussinaktig hembrännare. ”Anton han bränner ju själv…”, säger de och jag försöker på något hövligt och naturligt sätt tillrättavisa dem. Vet inte varför, men på något vis blir jag förnärmad och sårad. Jag vill ju inte verka löjeväckande högfärdig och framställa mig som någon borgerlig vinexpert med tillhörande scarf, men det finns faktiskt en viss stolthet i att jäsa sitt eget vin. (Ni som smakat på mina senaste alster kan dock med all rätt ifrågasätta denna rakryggade attityd.) Precis som det är mer nobelt att tillaga pizza hemmavid än att äta ute, är köpesvin en lika bekvämlighetsanpassad företeelse. Sedan slår det mig att pizza bakas bäst av håriga turkar i någon osig och skitig pizzeria, och inte hemma vid diskbänken. Och så föll det resonemanget.

10 liter Portello och 3 liter bröstmjölk

Det slog mig att jag inte berättat om mitt senaste korståg i vingården. Innan julledigheten beslutade jag mig, trots allt, för att buteljera det förfärliga ingefärsvinet. Någonstans inom mig finns en alltför stor tilltro till lagringen, men att den skulle förvandla kräkmedel (eller om ni så vill, själva essensen för spya) till välsmakande och ljuvligt vin är främmande även för mig. Måste dock medge att färgen blev mycket tilltalande. Jag har ju alltid gillat Portello, även om min tänder sedan länge sagt upp bekantskapen med sådana sockersöta och frätande företeelser.

Apropå socker så eftersötade jag vinet till +6 grader på oechslevikten. Det kunde ju inte bli värre tänkte jag. Men det blev det.

Mitt egenkomponerade och experimentella saftvin blev desto mer lyckat, dock kunde lukten och färgen lämna mer att önska. (Fis och T-röd är väl inte den mest lyckade kombinationen.) Smaken visade sig erbjuda en salig pamflett av sött och surt på samma gång. Egil menade att skapelsen var förträfflig till att supa spädbarn under barnstolen. Visst, med en sockerhalt på +21 oechslegrader och endast 6 % alkohol blev det en oväntat lättdrucken historia. Denna pubertala och genusöverskridande dryck fick även äran att inviga min nyinförskaffade kapsylapparat, därav det lilla och behändiga flaskformatet.

Jag tar nu ny sats inför ett nytt och jäsrikt år i min beryktade vingård.

Den inställda vernissagen

Johannes har vattnat blommarna medan jag varit i inlandet. Han har alltid haft en fallenhet för att misshandla vår oskyldiga griffeltavla, speciellt när ingen annan ser. Hans konstverk innefattas alltid av x antal manliga könsorgan, ofta insmugna på ett beundransvärt och kreativt sätt i en annars tämligen normal avbild. Jag hade således höga förväntningar inför min återkomst till lägenheten. Vad skulle möta mig i hallen denna gång?

Jag låser upp dörren. Går fram till tavlan, och möts av idel besvikelse.


Det enda han åstadkommit under denna vattnings-session är en högst slentrianmässig redigering av den redan befintliga ”veckans lista”. Var är alla manslemmar och icke rumsrena pratbubblor? Han räddar dock en del av sin heder genom avslutningen, men visst hade man väntat sig mer.

Jag äter, alltså finns jag

Jag sitter och skriver på min kaosartade uppsats. Är så där lagom trött för att glömma bort tid och rum, då presterar jag som bäst. I bakgrunden visar TV:n en dokumentär om en överviktig 16-årig pojke med hängbröst och så där härlig engelsk-rosa hud. Kvinnan som kommenterar programmet (hon som för övrigt gör rösten till alla dessa djupt intellektuella program) säger: ”Redan som barn förstod han att han var beroende av mat.” Jag finner detta tämligen underhållande. Hoppas att han också förstått att syre är en rätt så viktig företeelse i livet.

Upp till kamp!

Ge mig salstentamen! Bort med alla examinerande hemtentor och ångestbringande uppsatser! Tacka vet jag fem timmars manglande på Östra paviljongen tillsammans med en fläckig banan och någon märkligt äcklig exotisk drickyoghurt. Det handlar om att prestera. Några timmar, inget mer. Med en uppsats måste jag prestera under fem förbannade veckor. Det har jag mycket svårt för.

Därför överväger jag nu att kandidera i det stundade kårvalet som en politisk vilde utan varken partitillhörighet eller strukturerad programförklaring. Jag ska vara kärnfullheten personifierad. Tre frågor ska jag driva, inget mer!

• Studenter skall examineras enbart genom salstentamen
• Maxantalet år för utnyttjande av studiemedel skall höjas från 6 till 12 år
• Hemmabryggare skall få sälja sina produkter till studentpubarna för vidare försäljning och konsumtion

Dopp i den vardagliga grytan

Min far har utökat sin internetanvändning. Han har gått från att enbart betala räkningar och invadera kommentatorsfälten på VK:s webbsida till att nu även spela onlinebingo. I dagens finanskris verkar det bara vara Lotto Engbergs ljuva stämma som förmedlar någon form av stabilitet och trygghet. Givetvis har han även kryssat i ”autoduttning” vilket gör att han, pensionär som han är, inte riskerar att missa något av de vinstbringande numren. Skulle han, mot förmodan, lyckas vinna någonting loggar han in på Svenska Spel och skrapar bort finanskrisens ångest på Triss.

Min mor däremot, spjärnar sig från allt vad datorer heter och vigde därför all sin tid till vår högteknologiska gran från 1974. Hon är den enda jag känner som är allergisk mot en plastgran och tvingas bära handskar under hela uppsättningsprocessen, som förövrigt sträcker sig över halva julen.

Så var julen sammanfattad.