Konsten att skriva under

Så fort någon sträcker fram ett papper till mig och säger ”så är det bara att skriva under”, börjar handsvetten frodas och min fokus hamnar bara på papperet och pennan. Det handlar om att skriva sitt namn. Hur svårt kan det vara? ”Ska jag skriva här, eller här..? frågar jag nervöst och förvirrat. ”Äh, skriv var som helst… Det är inte så noga.” svarar den något otåliga personen framför mig. Jag spänner handleden och koncentrar mig på att få min avskyvärda namnteckning så ledig och naturlig som möjlig. Normalt slutar det hela med tolv bokstäver i skolskrivstil, som taget ur mellanstadiets ökända skrivstilsbok. När jag väl lyckats med det går jag därifrån och undrar vad fan jag egentligen skrev på. Vad var villkoren? Vad kostade det? Blir jag skyldig någon något? Har jag sålt mig själv? Blek skandinavisk sexslav till Bangkok? Själmordsbombare till Gaza? Ingen aning. Med ovisshet och förvirring går jag hem och tränar på min namnteckning.