Det gäller att ha känsla för feeling

I dag påbörjades alltså min praktik i Domsjö, en plats bortom sjutton industriområden och ännu fler leriga byggarbetsplatser. Under förra praktiken var jag som bekant inackorderad hos Utbrändheten själv, därför är planen med denna praktikperiod att inte ha någon egentlig plan. Helt enkelt avstå överarbetad och pretentiös planering!

Vem har rekryterat alla rekryterare?

I dag åkte jag till busstationen för att köpa biljetten till döden. Väl i luckan till biljettförsäljningen uppenbarade sig den dystraste av alla dystra figurer. En man vars skrattgropar grävts igen någon gång vid millennieskiftet. Han mumlade lågt och obegripligt, mötte mig aldrig med blicken och var likgiltigheten personifierad. Han suckade när jag ville ge honom 1460 kronor för ett högst påtvingat månadskort till Ö-vik.

Hans oengagerade och smygarroganta hållning irriterade mig till den grad att jag vid ett ögonblick funderade på att avstå busskortet och i ren protest lösa problemet med 22 mil per dag på något annat sätt. Gå, cykla, eller ro. Det spelade ingen roll. Huvudsaken var att denna totalt malplacerade man inte skulle få mina 1460 svenska riksdaler. Men en plötslig dust av sunt förnuft gjorde i slutändan att jag ändå sålde min stolthet.

Hur kan någon kommit på den befängda idén att denna man ska vara företagets ansikte utåt. Detta stenansikte borde arbeta med skogsplantor, sanering av eternitplattor, väderavläsning på kalfjället eller högst menlös arkivering, men absolut inte med människor. Klart som fan det är svårt att få sommarjobb när totalt malplacerade idioter redan ockuperar dessa!

Fröken, jag går på glödande kol

”Inte kan man väl grilla på vintern!?” säger ni. Jo, det är fullt lika möjligt som att gå på systembolaget en måndag. Kvällens Umeå Open-besök kommer därför föregås av grillat kött med diverse ursprung och tämligen unket hemmajäst kiwivin neutraliserat med sockerdricka.

Att dansa med IG på rosor

Möjligtvis är följande inlägg ett resultat är ett alldeles för syrligt hemmavin, eller så är det frukterna av en alltför stor mängd didaktisk litteratur. Hursomhelst, smaka på denna bittra vårkaramell!

Skolan ska sträva efter att skapa självständiga och kritiskt tänkande elever. Individer som ska kunna analysera verkligheten, se orättvisor och förstå andra människor och kulturer. Visst låter det bra? Men skapar vi då inte per automatik också olyckliga varelser som förmår förstå vilken orättvis och förljugen värld vi lever i? Missförstå mig rätt. Tänk vilken förnöjsam människa som kan strosa omkring helt ovetandes om den strukturella diskrimineringen och könsmaktsordningen. Tänk den människa som aldrig förmått fundera på om gräset är grönare på andra sidan och om livet kan levas på andra sätt. Tänk den människa som bär okunnighetens slöja och trivs med sin plats i samhället, sitt traditionella äktenskap och sitt inrutade arbete eftersom hon inte förmår se andra alternativ. Är hon då inte en lyckligare människa?

Varför jag bloggar så sällan

Ibland finns det inte något mer att säga än att jag äter christmas cupcake, dricker glögg och skriver hemtenta.

Jäst i ditt liv kartlägger Umeås cyklister - del 2

Granskningen går vidare. Dagens uppmärksamhet riktas mot den kanske mest framträdande fraktionen inom den överkorrekta cykelmaffian, nämligen mountainbike-entusiasterna. Denna grupp karaktäriseras främst av en maximal och helt sinnessjuk sadelhöjd. Om sadelstången vore två meter skulle förmodligen dessa plastextremsportare utnyttja detta och cykla med styltor.

För att minimera luftmotståndet har de även äckligt tighta och slimmade ryggsäckar, vilka troligtvis innehåller nödproviant för de mest krävande cykelsträckorna. Vid förekomsten av dåligt väder slår de läger i anslutning till Svingen, vecklar ut sitt enmanstält och sörplar i sig sin vedervärdiga proteindryck. Erbjuder inte vardagen tillräckligt med utmanande tävlingsmoment, så skapar mountainbike-entusiasterna själva dessa situationer.

Och självklart ståtar även här, som kronan på verket, den strömlinjeformade cykelhjälmen. För mountainbike-entusiasterna är inte denna plastbit en säkerhetsutrustning, utan en penisförlängare och statuspryl. För mig kommer den dock alltid att vara ett monument över en förvriden och alienerad värld. En värld där cykelhjälmen kan förmedla status.

Krigsplaceringen

Framförhållningen på lärarprogrammet är som bekant inte den bästa. Därför har jag nu, endast en vecka i förväg, fått reda på var jag ska göra min praktik. Jag kommer tydligen spendera större delen av våren i kustbussarna, och en liten stund i Ö-vik. För att föda dårskapen med ytterligare näring har VFU-enheten också beslutat att jag ska undervisa på högstadiet och inte gymnasiet. Spontant rimmar det illa eftersom jag utbildar mig till just gymnasielärare. Men lärarutbildningen verkar vara en splittrad amöba som aldrig upphör att överraska.

Kontentad av all denna galenskap är att jag under sju veckor måste kliva upp kl 04.20, för att ca 18.53 utarbetad och jetlaggad återigen öppna min lägenhetsdörr och däcka framför jäshinken.

Läsarsatsen – er nappflaska i den procentuella bloggosfären

Jag tackar ödmjukast för alla fantastiska förslag på jäsbara företeelser. Det som ni kom fram till under den senaste brainstormingen var:

- Chili
- Älggräs
- Smakessens för kolsyrade drycker
- Koda
- Ananas
- Banan
- Tårta

I ett äldre inlägg upptäckte jag också att någon föreslagit ICA:s sweet chilisås, vilket torde vara möjligt att jäsa tack vare avsaknaden av konserveringsmedel. Det bäddar alltså för ett mer exotiskt och festligare sätt att dinera grillad kyckling på. Övriga förslag på ingredienser var snus, torrkött, hjortron, älgfekalier och choklad. Jag måste säga att jag är sugen på att kasta ner allt i en hink och vänta med spända och öppna sinnen, men även jag har tyvärr vissa begränsningar.

Av alla förslag måste jag säga att tårta blev en favorit. Tänk att servera en 14 procentig och likörliknande sörja till efterrätten, med smak av tårta. Vilken succé! Bara tanken av att jäsa en tårta är svindlande och för mig irriterat eggande.

Så vad kommer då läsarsatsen att bestå av? Det är ju inte riktigt säsong för vare sig älggräs eller koda, vilket tyvärr begränsar oss litegrann. Efter otaliga konferenser med mig själv, kom jag fram till följande:

- Istället för koda används ”tjärtabletter”. Jag hoppas att Terva Leijonas ökända pastiller inte innehåller konserveringsmedel och gör i så fall ett avkok på chili och tjärpastiller.
- Juice av ananas (och möjligtvis banan).
- Kanske några droppar essens (vilken smak?) om de inte innehåller konserveringsmedel.

Kom ihåg att detta är er skapelse, er tröst i en slaskrik vårvardag, er utvecklingsbara gunstling som ska ståta i en välprydd butelj närmare sommaren. Så vad tror ni?

Utfodring av mitt hungriga immunförsvar

Jag har i hela mitt liv dragits med vanan att bita på naglarna. I bakhuvudet finns även ett svagt och undangömt minne av att jag i yngre dagar även försökt nafsa på tånaglarna, vilket i dag förövrigt är tekniskt omöjligt. Huruvida detta är sanning eller ett surrealistiskt och avlägset påhitt vet jag inte, och kommer förmodligen aldrig få veta.

Det finns de som påstår att bita på naglarna är jämförbart med att slicka på toalettringen. Kanske är detta bara en form av äkta svensk skrämselpropaganda utfärdat av någon cykelhjälmsförespråkande myndighet. Hur som helst står jag nu på knä framför klosettstolen och tänker: ”måste jag göra det här?”

Meddelande till närmast anhöriga

Jag har tidigare i denna blogg spytt en skvätt galla över blombuketter som gåva, och poängterat deras funktionslöshet och förgänglighet. Om nu någon skulle vilja ge mig en present så rekommenderas någonting mer bestående. Någonting mer användbart. Någonting som inte vissnar. Kort sagt: ett mikrofonstativ. Sanningen är att jag har en viss pervers fallenhet för mikrofoner, mikrofonstativ och sladdar. Allting är däremot av direkt undermålig kvalitet, vilket visserligen förenar sig i en passande symbios med mitt lo-fi-tänk. Men som sagt, några mikrofonstativ skulle förenkla min studioteknik, som i dagsläget finner sin viktigaste komponent i tejprullen.

Mitt gosedjur – Molgan i avlång tappning

När man var liten kunde man lätt få för sig saker utan några egentliga underbyggda och förnuftiga argument. Hela min barndom karakteriseras av en långväga övertygelse om att jag hade en flera meter lång binnikemask i tarmsystemet. Varför ställde jag då, som 8-åring, denna diagnos? Det grundas i att vår granne vid ett vagt, och möjligen berusat, ögonblick nämnde något om denna hemska parasit. Därefter tolkade jag varje normalt kurr i magen som en verifikation på maskens ofrånkomliga existens. Men jag lärde mig leva med min då uppskattningsvis sju meter långa och fiktiva följeslagare.

Binnikemask är förövrigt ett ypperligt bantningsmedel eftersom parasiten äter upp mycket att det vi stoppar i oss. Tydligen utnyttjade ett amerikanskt företag denna upptäckt och blandade i små binnikemaskar i deras flashiga bantingspreparat. Försäljningen sköt i höjden och kunderna var nöjda, ända tills de fick reda på vad som orsakade deras abrupta fettminskning.

Träffar ni på någon riktig ben-get, kan ni med denna information i baktanke förmoda att personen i fråga, till 65 % säkerhet, har påhälsning av en avlång och glupsk kompanjon.

I Roslagens famn på den blommande öl

Efter Anna Ternheims bejublande spelning i fredags så begav vi oss till Bishop Arms. Inget märkvärdigt med det kan tyckas, men en stund tidigare hade Henrik lyckats fånga en blombukett med fyra rosor, utkastade i publikhavet av Ternheim själv. Kombinationen två 24-åriga grabbar och en blombukett på en angloinspirerad pub kändes tämligen underlig.

Väl inne i den klimakteriestinna och överfulla lokalen drack vi öl. Även om jag valde de fruktiga och något mer genusöverskridande varianterna resulterade denna konsumtion i att min latenta förkylning plötsligt blommade ut. Resten av helgen kan beskrivas som en enda lång snytning. Om jag hållit för näsan skulle jag kunnat snyta mig ur ögat. I skrivande stund mår jag bättre.

Ternheim i plyschpyjamas

Det här är Henrik. Han är på många sätt ett oförutsägbart väsen, och frågan är vad han kommer uträtta vid helgens vistelse i Umeå. Bära plyschpyjamas, springa över bilar, spruta mjölk genom näsborrarna? Jag vet inte. Vi får se.

Henrik ska i alla fall bjuda mig på Anna Ternheim-konsert i kväll. Mycket snällt och trevligt. Så nu sitter jag och paniklyssnar in mig på Ternheims skivor och måste säga att den senaste, Leaving On A Mayday, är mycket bra, i alla fall inledningsspåren. Några av låtarna skulle, med ett något annorlunda arrangemang, platsa på The Cures deppmästerverk Disintegration. Med andra ord ett synnerligen bra betyg.

Strejk i vinfabriken

Mina senaste skötebarn har nått någon form av trotsålder. De står nu med armarna i kors, tjurar och vägrar jäsa. Vid tisdagens mätning visade det sig att de lömska och småaktiga satserna bara producerat ca 2 % alkohol, och att det således är ca 70 oechslegrader kvar. Och som om de visar någon som helst förståelse för sin oroliga fältherre? Verkligen inte! Titta vilken arrogant uppsyn de besitter!


Som ett desperat försök att återfå kontrollen över de strejkande sörjorna kommer jag nu att mata de små asen med ytterligare jäsnärsalt och citronsyra. Problemet kan även tänkas vara syrebrist, men tanken på att blåsa in luft med exempelvis ett sugrör känns inte så attraherande ur bakteriell synvinkel, speciellt med en spirande förkylning och halsont i åtanke. Men vem vet? Kanske skulle vinet få en exotisk och extraordinär karaktär: blåbär/lime/streptokocker.

Jäst i ditt liv kartlägger Umeås cyklister - del 1

Det finns mycket att säga om Umeås utbredda cykelmaffia och dess olika falanger. I dag kommer dock mitt agg främst riktas mot en synnerligen märkbar grupp, nämligen 55-åriga gubbar med gråtonigt skägg och brun-beige portfölj. Karaktäristiskt för dessa cykelvägsmarodörer är dessutom deras tvångsmässiga bruk av cykelhjälm och belysning. Men det är inte vilken belysning som helst. Det räcker nämligen inte med att det lyser, det måste blinka! Som ett mobilt tivoli skrider dessa naiva gubbar fram på cykelvägarna med ett intensivt rött blinkande sken både fram och bak, i tron om att de är både laglydiga och evigt skyddade från eventuella farhågor.

Så fort dessa rättvisemärkta umeåbor tar på sig den obligatoriska cykelhjälmen tror de sig också kunna cykla på fel sida, alternativt mitt i vägen. ”Vadå, vad kan hända? Jag har ju cykelhjälm”, tänker de samtidigt som deras totala avsaknad av bestämdhet och hastighet även utsätter oss andra för konstant fara. Cykelhjälmen och den idiotiskt blinkande belysningen har alltså avlägsnat allt vad sunt förnuft heter. Om det nu över huvud taget fanns något av den varan från början.

Den nyktra måndagen

Ursäkta mig, men jag ville bara skriva något för att slippa se ett groteskt monster direkt man går in på bloggen. Det är med en skräckfylld betraktelse jag blickar tillbaka på lördagen, och dess bilder. Jag förstår om fotografierna framkallar obehag och avsmak, det är nämligen de känslor som också fyller mig vid åsynen av denna ryska och poserande bordellmamma.

Som ett led i återerövringen av mitt genus, hade jag tänkt lägga ut någon bild där jag bryter arm och dricker öl. Tyvärr hittade jag ingen.

Ombytta roller bytes mot originalutstyrsel

Lärdomar och konstateranden från gårdagskvällens 30-årskalas och dess tema:

• Av bilderna att döma, befläckades i går Drängsmarks Folkets hus av ett fruktansvärt groteskt mellanting av man och kvinna. Det är en övervägande obehaglig syn.
• Det är ett helvete att gå i högklackat. Jag har i dag träningsvärk i vaderna och smått deformerade fötter.
• Strumpbyxor är förvånansvärt varma.
• Det är svårt att föra ett ”normalt” samtal med människor man aldrig träffat, iförd dessa kläder.
• Som man är det lätt att, bokstavligt talat, känna sig tudelad inför fenomenet stringtrosor.
• Det måste vara oerhört svårt att sminka sig själv.
• Det är i många fall mycket praktiskt med handväska.
• Skulle jag ha långt hår finns en överhängande risk i att en viss mängd bearnaisesås alltid skulle dingla i topparna.
• Jag gör mig, trots allt, bäst som man.
  
  

40 transvestiter i Drängsmark

I kväll kommer jag att pressa in mina håriga ben i Madelenes tighta strumpbyxor, låta min nederdel prydas av en läcker och bugg-vänlig kjol, bli kondomiserad av en alltför avslöjande topp och låta mig målas med diverse skönhetsfrämjande produkter. Varför? undrar ni. Det är ju lördag, svarar jag.

Men denna crossdressing-orgie har även sin grund i kvällens 30-årskalas i Drängsmark. Skulle det visa sig att fenomenet Internet även har spridit sig till utkanterna av Skellefteå kommer bilder från tillställningen att publiceras redan i morgon. Håll ut!

Calle Jularbo på steroider

Madelenes mamma, Britt-Inger, hade köpt mig en ny energidryck så jag ”skulle orka plugga och läsa alla jobbiga papper”. Visst, jag uppskattade hennes givmildhet och svepte i dag i mig hela burken. Tyvärr gav detta monster till energidryck en motsatt effekt. Jag kunde inte rikta uppmärksamheten mot annat än familjens dragspel, vilken jag därefter misshandlade i nästan en timme. Som en speedad Roland Cedermark stampade jag frenetiskt takten till en något felspelad Dans på sunnanö. När det största ruset lagt sig återvände jag till skolarbetet och däckade obehagligt på de didaktiska, och olagligt kopierade, böckerna. Dagen kan alltså sammanfattas med denna pedagogiska bild:

Jag rear ut min själ – hemligheten är uppdukad

Många frågar mig vad som egentligen är hemligheten bakom ett bra hemgjort vin. Precis som en trollkarl inte vill avslöja sina tricks, vill jag ogärna dela med mig av hembryggeriets djupaste mysterier. Men för all del! Exklusivt för alla jäst-i-ditt-livare, här följer den makalösa sanningen.

I en dalgång utanför Bryssel brygger några entusiaster fortfarande öl enligt den spontanjästa principen (exempelvis lambik). Genom att öppna fönstret och ta till vara på naturens egna mikroorganismer, kommer jäsningen igång utan tillsatt jäst. Jag tillämpar samma metod, dock utan att öppna fönstret. Hemligheten är istället att placera jäskärlen inom en radie av två meter från toalettstolen. Allt för att ta tillvara på naturens egna krafter och bakteriekultur. Beroende på vilka som under jäsningen besöker toaletten, varierar vinets karaktär från gång till gång, vari mycket av tjusningen ligger. Om några hårdskjutande gäster frekventerat lokalen blir resultatet ofta ett ganska strävt vin med en tung och bastant eftersmak. Om istället fisförnäma och kvinnliga besökare uträttat sina behov kan man skönja ett mera lågprocentigt och lättdrucket vin, med en blommig karaktär som nästintill angränsar till den tyska Riesling-druvan.

En missanpassad motpol till den norrländska ”he gå int’”-mentaliteten

Det finns en viss ironi i att jag åker till Arvidsjaur och går på föreläsning. Det som bjöds var en gratisföreställning med trendanalytikern, och tillika TV-bekantingen, Göran Adlén. I enlighet med alla, ibland, överreklamerade infotainment-föreläsare staplar han häpnadsväckande exempel utan egentligt entydigt sammanhang. Jag lyssnar, skrattar och blir för stunden inspirerad. Men min slutgiltiga reception blir sedermera en avsky mot denna sjuka värld vi skapat. Lurar denna bräkande och skanderande skåning oss? Möjligen sitter han nu på sitt hotellrum och gnider sina händer, samtidigt som han skrockar förtjust.

Jag funderar på att raka skallen, skaffa kavaj och trendriktiga glasögonbågar, och därefter bege mig ut på kassaklirrande turné. Vi ses!

Farmorcitat #8 - farmor smädar min nyfriserade skalle

”Har du klippt dig? (jo) Vet du vem du är lik? (Nej) Min mor… Då hon var 50!”

En bibliotekaries våta dröm

Förra veckan skulle jag låna en gammal bok på biblioteket. Den var så sliten och motbjudande att inte ens lånautomaten ville ta emot den. Därför fick jag på klassiskt manér överlämna bok och lånekort till en bibliotekarie. Hon tog emot kortet, tittade på det och utbrast efter en stunds tystnad: ”Wow, vilket retro-kort! Det är inte ofta man ser ett sånt här! Oj, oj, oj…” Hon uttryckte sedan sin sorg över att hon för någon månad sedan tappat bort sitt ”retro-kort”, och nu fick nöja sig med ett något sterilare och nyare lånekort.

Hur länge har jag egentligen pluggat vid detta universitet, när mitt lånekort behandlas som något slags arkeologiskt fynd.

Kamerakapning - ett jävla rövargäng!

Klassfesten i går var en mycket trevlig tillställning må jag säga. Däremot blev min kamera utsatt för diverse sexuellt ofredande. Det började med att Uffe, i välkänd harmoni med x antal Falcon, tog min kamera och tyckte att kvällen skulle förgyllas med så kallade ”ass-shots”. Planen var att min kamera enbart skulle innehålla fokuserade ändalyktor, och att jag därmed skulle få svårt att förklara mig för Madelene vid hemkomsten 02.41. (”Va fan är det här?” ”Jo men… det var inte jag… alltså…”) Sofia hängav sin verkligen denna uppgift, och lyckades fånga alla deltagares poserade bakdelar på ett imponerande sätt.

Men ”what goes around comes around”, som man brukar säga. Här har ni er sluga plan, koncentrerad till 17 ändalyktor i ett lite mera offentligt format. Ha!

(Om det skulle vara någon som inte tycker det här är lika roligt som jag gör, kan ni skriva det i kommentatorsfältet så tar jag bort bilderna. Inga problem.)