Löfte om framtiden

Till min stora förvåning verkar det som att det finns människor där ute som trots allt läser denna blogg. Väldigt roligt tycker jag, samtidigt som det, av någon outgrundlig anledning, sätter en viss press på mig som ordbajsande skribent (ett framtida mål är att i varje inlägg inkludera ordet "ordbajs").

Hur som helst tackar jag för alla besök och lästa petitesser till inlägg, och dammar av mitt enda och förmodligen även ohållbara nyårslöfte:

Jag ska uppdatera denna sörja oftare.

I ransoneringens land

Jag är hemma i Sorsele. Ortens avlägsenhet gentemot civilisationen manifesteras väl på mataffären. Det känns som att i krigstid försöka komma över en anständig mängd ätbara produkter i syfte att försöka överleva så länge som möjligt i vinterkylan. Samtidigt kryper det fram en gnutta solidaritet (till och med i en libertian som jag) när man står vid kyldisken. Ska jag ta en till mjölk? Kanske kommer då någon familj att tvingas äta julgröt med vatten och salt som de enda delikata tillbehören. Jag tar bara två liter, går hem och konstaterar att mjölkens bäst före-datum är imorgon och påläggets idag. I ransoneringens land väntar man på nästa års nyhet – bananen.

The plane took a big fart and vanished like a prick in the air

Förra helgen bekantade jag mig med Ålidhems fuktiga underground. Mitt bestående minne från Krogen Krogen är den sanslösa fisodören som belägrade dansgolvet kvällen igenom. Det behövdes ingen sådan där artificiell och östeuropeisk discorök som vanligtvis brukar frekventera dansgolvet, eftersom där fanns istället ett moln bestående av invärtes gaser. Något liknande har jag bara upplevt en gång tidigare. Essex Greens spelning på Hultsfred 2004 var säkert fantastisk, men det enda jag minns är lukten av alltför många dåliga festivalmagar på alltför liten plats.

Vart vill jag komma? undrar ni. Jo, till saken hör att vid varje tillfälle har folkmassan bestått av majoriteten kvinnor. Vid Essex Green-konserten var det säkert uppemot 80 % tjejer. Är det så att tjejer fiser mer än killar, eller ser killarna sin chans att på ett diskret sätt vädra i hopp om att någon av det andra könet ska få skulden? Hjälp min nu, annars ser jag ingen annan utväg än att viga tre år till att doktorera i ämnet (Biokemiska stridsmedel, 220 hp).

Arvidsjaur

På tisdag drar jag till Arvidsjaur. Det vankas julbord i Glommersträsk med Madelene och Sparbanken Nord. Jag gör det 2 % för min egen skull och 98 % för Madelenes. Har hon formligen bott längs inlandsvägarna under hela hösten, kan jag väl för fan ställa upp någon gång. Jodå, så nu sitter jag och läser på om räntebildning och fondsparande. Man vill ju inte sitta med hakan i laxen, om man säger så.

Hur som helst är det alltid ett äventyr att vara i Arvidsjaur. Här ser vi Madelenes pappa gladeligen stycka de sista bitarna från en björn han så stilfullt fällde från vardagsrummets utvikta fönster. Denna björn hade gäckat familjen under lång tid och när den försökte klösa sönder sätet på familjens nya och bredbandade Lynx var måttet rågat. Tre skott, och en timme senare på diskbänken.

Senare på kvällen drack vi Norrlands Guld iklädda orangea Helly Hansen-ställ, för att sedan åka runt i flaket på en oregistrerad pick-up och skrika ut vår stolta jaktlycka. Jag var länge osäker om man verkligen fick göra så här, men när vi mötte fyra likadana gäng tillsammans med ortens rättskipare blev jag lugnare.

Jag hoppas på lika lustfyllda påhitt denna gång.

Farmorcitat #5 – definitionen av ”allt”

Igår pratade jag med farmor i telefon. Eller rättare sagt så pratar hon i telefon medan jag mekaniskt inflikar några ”jaha”, ”jaså” och ”det var ju bra”. Under hennes enmansshow (enkvinnasshow?) fick jag, efter 24 års ovetande, äntligen reda på vad ”allt” egentligen innebär:

”Du kan ju allt Anton. Du kan sätta upp gardiner, sköta om gamlingar och handla. Du kan bli vad som helst!”

Jag kan bli vad som helst! Hör ni det? Jag hoppar av skolan och skriver mitt cv. ”Hej! jag heter Anton. Jag kan sätta upp gardiner, sköta om gamlingar och handla. Jag kan allt.”

I väntan på diagnos

Igår kväll skakade jag ur kolsyran ur mitt saftvin och ingefärsvin. Det sistnämnda smakade lika illa, om möjligt ännu värre. Jag har betat av alla tänkbara fel och så kallade vinsjukdomar; mögel, oxidation, ättiksyra, slembildning och hinnjäst. Ingenting verkar passa in på mitt monster, förutom butylacatat:

Om vinet inte svavlas kan det medföra att det bildas butylacetat som är en förening av butylalkohol och ättiksyra. Butylalkohol är en tyngre alkohol, en s k finkelolja som lätt bildas av stärkelse från t ex ris eller råg. Den har en stark doft och används bland annat inom parfymindustrin. Butylacetat kan påminna lite om förtunning, skarp och sötaktig och smakar lätt brännande. Detta förväxlas lätt med högt alkoholinnehåll. Dricker man vin med butylacetat kan man få några fruktansvärda baksmällor dagen därpå. (från vinboken online)

Sist jag tappade om vinet drack jag ett halvt glas, vilket resulterade i en envis och penetrerande huvudvärk dagen efter. Så nu återstår två alternativ: lägga ner ungefär fyra timmar på att sterilisera flaskor och buteljera något som knappt är drickbart, eller gråtandes hälla ut uppskattningsvis tio timmars arbete. Eller finns det kanske någon vänlig själ som är villig att överta vårdnaden?

Umeå och det beständiga säkerhetsbältet

Tröttheten till trots sållade jag mig ikväll till fårskocken. Tillsammans med ungefär 300 andra självplågare trängdes vi i en av IKSU:s gympahallar för att utföra den beryktade aktiviteten fysgympa. Visst, träningen är det inget fel på. Men jag blir irriterad och lätt provocerad av den hurtiga stämningen och det klämkäcka handklappandet som alla dessa friskis-och-svettis-orienterade människor tydligen måste ägna sig åt. Det luktar Umeå lång väg. Allt ska vara så förbannat gulligt och korrekt.

Umeå är staden som har fler cykelhjälmar än cyklar, och världens bästa damlag i fotboll medan herrlaget harvar i tredjedivisionen.

Hur som helst har jag efter denna sanslösa träningsmängd gjort mig förtjänt av detta:

Observera hur jag simultantittar på EM-krönikan på TV och den streamade matchen West Ham mot Tottenham via datorn. Denna perfekta kombination fulländas med hjälp av 300 gram Cream Cheese-chips. Utifrån sammanhanget vill jag därför avsluta detta ambivalenta blogginlägg med ett citat av bob hund:

Ni kan kalla mig för idiot
Det har jag ingenting emot
Jag är en idiot

Kremera, lev och buteljera

Jodå, jag lever. För er som tvekade finns ingen anledning till oro (eller lättnad?). Praktiken är över och dess tillhörande VFU-rapport är inlämnad. Som vanligt blev det ett sjuhelvetes frosseri i ordbajseriets förtrollade värld. Om jag inte vore så evinnerligt trött, skulle jag äntra min frusna balkong och skrika ”fy fan va skönt” över hela Nydalahöjd.

Detta betyder att jag nu kommer att ta itu med 35 liter ångest. Ni kan alltså förvänta er ett aktivare vinmakeri och bloggande framöver. Som ni vet är jag sjukt missnöjd med ingefärsvinet, men Emma gav mig några härliga och upplyftande kommentarer som överträffade mina upplevelser: ”Uh.. Det smakar spya” och ”tjock surhet”. Dessa komplimanger gör att jag nu överväger att inte hälla ut kräkmedlet, utan istället buteljera och skänka bort till bäst behövande (läs: bröderna Wässing).