Röda toadörrslitare

I stort sett finns det två sorters människor. De som rycker i låsta toalettdörrar och de som inte gör det.

Alla har vi någon gång bevistat toaletten då någon, trots att dörren är låst och tydligt signalerar rött, plötsligt rycker i handtaget för att komma in. Denna kategori människor är förmodligen alldeles för upptagna för att lägga energi på att notera huruvida dörren är låst eller inte, det känner man ju när man tar på handtaget. Dessa människor oroar sig inte över småsaker och låter livet gå sin gilla gång.

Jag däremot, tillhör den andra kategorin och har aldrig ryckt i en låst toalettdörr. Jag är tyvärr alldeles för medveten för mitt eget bästa, ser allting utifrån tredje person eller ett synnerligen ohälsosamt fågelperspektiv. ”Nu går jag till toaletten”, tänker jag istället för att bara gå till toaletten. Med denna ständiga medvetenhet är det förstås omöjligt att komma undan från ett rött lås.

Jag önskar ibland jag vore lite av en toalettdörrslitare.

Hemvändarhelgens ofrånkomliga kretslopp

Det här med hemvändartillställningar är jag lite kluven inför. Det är därför med skräckblandad förtjusning jag i kväll kommer att knalla till Holmen gungar, Sorseles stora festival där vi slåss med myggen och ibland också med oss själva.

Jag kommer möta människor jag gått i samma klass med, byggt lego med och sparkat boll med. Gemensamma intressen, och således också gemensamma samtalsämnen, ter sig inte längre lika naturliga. Därför blir samtalen ofta en ohälsosam tomgångskörning där vi plikttroget, och något förskönat, redovisar var vi bor och vad vi i nuläget sysslar med.

För en person med, en visserligen kontrollerbar mängd, social fobi är alla dessa möten tämligen påfrestande. Jag ska inte sticka under stolen med att sådana här kvällar kräver sin promillehalt, och jag lyckligtvis inte är ensam om att praktisera denna teori. I slutändan har alkoholen påverkat oss till den grad att vi alla glömt var vi bor och vad vi gör. Så nästa möte blir en repris av ett program som vi inte minns att vi har sett.

Skål. Nu börjar det.

Den nya och kluvna serveringskonsten

Efter vår tripp till huvudstaden, med dess fasansfulla tempo och berg-och-dal-banor i åtanke, skulle det vara tryggt att komma hem och se att allt är som vanligt. Dra en lättnandes suck över att känna igen sig och slippa obekanta ting och nymoderniteter. Men vad ser man? Jo, att ICA Maxi nu börjat servera mjukglass mellan bägare.


Den trötta och rödklädda figuren i Maxis matservering ställer alltså upp två bägare och applicerar glassen mitt emellan dessa. Sedan får man efter bästa förmåga försöka sörpla i sig mjukglassen innan den smälter och sipprar ner på stengolvet, varvid någon av alla dessa lössläppta och högljudda 2-åringar som vanligtvis frekventerar lokalen förmodligen tar tillfället i akt och slickar i sig härligheten.

Det här med mjukglass mellan bägare har inte ens Stockholmarna anammat.

Bellman i farstun

Johannes sköter blomvattningen när jag är borta och brukar då passa på att våldföra sig på vår stackars griffeltavla. Denna gång bjöd han på en klurig liten quiz. Hur väl kan ni er Bellman? Ett ord ska bort!

Hallon/persika tog sitt liv bara 4 månader gammal – men låt oss suga på karamellen

Hemma i lägenheten möttes jag av en fasansfull syn. Min vän Hallon/persika hade under mina två frånvarande veckor tappat lusten att leva. Med enorma skuldkänslor böjde jag med ner och begrundade förödelsen med mina oerfarna CSI-ögon. Hur kunde det hända? Visserligen hade jäsröret lutat en aning sedan länge, men att halsen helt plösligt skulle brisera kunde väl ingen tro. Att sitta inspärrad i en toalett sedan februari kan tydligen få även den mest aktiva och sprudlande vinsatsen att tappa gnistan. Jag, vinmakarnas egna Joseph Fritz, började tveka. Vad ska jag nu göra med fem liter förmodligen infekterat och odrickbart vin?

Jag hällde upp ett glas och tvekade. Luktade. Tyckte färgen verkade ovanligt suspekt. Men jag måste ju smaka. Så det gjorde jag.

Vinet verkade faktiskt ha överlevt förrädiska bakterier, ett hyfsat dammigt badrum och 26 ohälsosamma grader. Den rosa vätskan hade alltså trotsat alla regler om vinbryggning och smakade i slutändan vin. Jag skulle till och med kunna påstå att det var gott. Kunde det vara sant? Med ivriga rörelser fyllde jag mätglaset och kunde konstatera 8 ochslegrader, alltså en alkoholhalt på 11,8 %.

Men som ordspråket bekant förtäljer, man ska inte ropa hej förrän man har hoppat över jäshinken, buteljerat och lagrat.