Hemma i lägenheten möttes jag av en fasansfull syn. Min vän Hallon/persika hade under mina två frånvarande veckor tappat lusten att leva. Med enorma skuldkänslor böjde jag med ner och begrundade förödelsen med mina oerfarna CSI-ögon. Hur kunde det hända? Visserligen hade jäsröret lutat en aning sedan länge, men att halsen helt plösligt skulle brisera kunde väl ingen tro. Att sitta inspärrad i en toalett sedan februari kan tydligen få även den mest aktiva och sprudlande vinsatsen att tappa gnistan. Jag, vinmakarnas egna Joseph Fritz, började tveka. Vad ska jag nu göra med fem liter förmodligen infekterat och odrickbart vin?
Jag hällde upp ett glas och tvekade. Luktade. Tyckte färgen verkade ovanligt suspekt. Men jag måste ju smaka. Så det gjorde jag.
Vinet verkade faktiskt ha överlevt förrädiska bakterier, ett hyfsat dammigt badrum och 26 ohälsosamma grader. Den rosa vätskan hade alltså trotsat alla regler om vinbryggning och smakade i slutändan vin. Jag skulle till och med kunna påstå att det var gott. Kunde det vara sant? Med ivriga rörelser fyllde jag mätglaset och kunde konstatera 8 ochslegrader, alltså en alkoholhalt på 11,8 %.
Vinet verkade faktiskt ha överlevt förrädiska bakterier, ett hyfsat dammigt badrum och 26 ohälsosamma grader. Den rosa vätskan hade alltså trotsat alla regler om vinbryggning och smakade i slutändan vin. Jag skulle till och med kunna påstå att det var gott. Kunde det vara sant? Med ivriga rörelser fyllde jag mätglaset och kunde konstatera 8 ochslegrader, alltså en alkoholhalt på 11,8 %.
Men som ordspråket bekant förtäljer, man ska inte ropa hej förrän man har hoppat över jäshinken, buteljerat och lagrat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar