I verklighetens kalla källare

Ursäkta mitt usla bloggeri den senaste tiden. Praktiken, med dess inneboende embryo till utbrändhet, har hållit mig mer än sysselsatt de senaste veckorna. Men jag har under denna tid också gjort häpnadsväckande upptäckter. Bland annat har jag kartlagt Dragonskolans mattillförsel och kommit fram till att systemet liknar oljetransporterande pipelines. Eftersom vi praktikanter är förpassade till källarplanet kunde jag, relativt obehindrad till en början, ta denna avslöjande och talade bild:

I de ekande korridorerna kunde man även höra groteska mattanter ropa till varandra: ”Gertrud, skruv’ du på stor’ gryta nr 19, du vet den från…”. Mer än så fick jag inte höra. Jag slogs medvetslös av gäddhänget från en av mattanternas underarmar och föll hårt mot det rispiga stengolvet. Det var inte meningen att en tillfällig gäst som jag skulle veta mer.

När jag vaknade upp satt jag fastbunden i kallskänken, marinerad med gammal råkostsallad och täckt av kall havregrynsgröt. Sprängkåta förklädesklädda kvinnor mötte mina tårfyllda ögon, men visade inga tecken på vare sig barmhärtighet eller medlidande. I deras ögon fanns bara en dräpande hunger. Hunger efter en oskuldsfull lärarkandidat som råkat se ett underjordiskt rör för mycket.

Praktiken har varit en jobbig tid.

Farmorcitat #4

Idag blir det inga djupdykningar i jäshinken och oroväckande betraktelser från praktiken, men väl tre citat sprungna ur 38 kilo farmor.

"Gumkräket hade bara socker att bjuda på!"

"Jag tänkte fara akut men jag var så dålig."

"Jag hade ingen sås så jag tog risgrynsgröt." (vad åt du till den rökta strömmingen?)

Väggen

Precis som före detta fångar kan ha svårt att acklimatisera sig till ett liv i det fria, har jag problem med övergången från ett tempofattigt studentliv till arbetslivets oändliga antal timmar. Jag saknar humanisthusets kloakdoftande och ansvarsbefriande närvaro, sporadiska föreläsningar och meningslösa hemuppgifter.

Jag har blivit institutionaliserad. Som en sengångare går jag omkring med villfarelsen att dagen består av maximalt tre timmars arbete och minst två nödvändiga pauser innefattande universitetets magsyra till kaffe. Fyra års indoktrinering har satt sina spår och mötet med verkligheten blev minst sagt obehagligt.

Jag mötte väggen. Den föregicks av sina illvilliga fränder ansvar och självdisciplin. De log hånfullt medan jag tog mina första osäkra steg i Dragonskolans och verklighetens korridorer. De visste att jag var ett enkelt offer, skapat av akademiska figurer i manchesterkostymer och uppfödd på trygghetens behagliga tempo och begränsade studiebidrag. De behövde inte attackera mig. Bara titta på mig och peka. Peka på väggen.

Tolka tystnaden

En veckas praktik är avklarad. Bloggen har legat i respirator och likaså jag. Det enda jag gjort den senaste veckan som inte varit skolrelaterat är 1,5 timmes golfspel på IKSU och en halvlek UEFA-cupen. Om någon vet utbildningsvägarna till sotare vore jag tacksam om det redovisades i kommentatorsfältet. Uffe och Gustaf kanske har några informativa broschyrer?

Tänkvärt snömos

Minns ni Baz Luhrmanns märkliga hit Everybody's Free (To Wear Sunscreen)? Jag ramlade över den under en av mina rutinmässiga Youtube-sessions, och nu har den till och med lyckats infiltrera min oskuldsfulla mp3-spelare. Låten kretsar kring ett tal till en avgångsklass och består alltså av x antal klichéer och självklarheter. Men på något sätt blir jag berörd. Ja, det är nästan så att jag försöker leva upp till dessa visdomsord i verkliga livet. ”Do one thing everyday that scares you” predikar talaren. Jag inser i detta nu att jag inte kommer ha några som helst problem med att uppfylla denna uppmaning under de närmaste fyra veckorna.

Imorgon börjar min praktik. Jag har inte varit så här skräckslagen sedan mitt band hade sin premiärspelning på Sorseles bibliotek 1997.

Lågkonjunktur i vingården

Precis som i världsekonomin är det tuffa tider även i min småskaliga vinfabrik. I förrgår tappade jag om ingefärsvinet och saftvinet för att bli av med den onda bottensatsen. När jag öppnade locket till ingefärsvinet möttes jag av ett ammoniakluktande knytnävsslag, och jag förstod redan då att jag skapat ett monster. När smaklökarna sedermera vågade sig fram till skapelsen var första intrycket klart godkänt. Men efter några sekunder knackade eftersmaken på dörren. Den spred en märklig arom med inslag av smör, olja, nötter och trä. Vinet var bland de konstigaste och mest svåridentifierade som någonsin simmat runt i min gom. Förmodligen kommer jag hädanefter att få ha mina flaskor i fred.

Det var i alla fall mycket upplyftande att Johannes verkade tycka att vinet var gott: