Anton och Dopfuntarna – Live 27/2 Skellefteå

Min rockstjärnekarriär trampar luft och i väntan på det stora genombrottet gör jag några obskyra beställningsjobb, ofta i Skellefteåtrakten. Jag har, knappt utan min egen vetskap, börjat profilera mig som någon slags dop-speleman. Ungefär som bröllopssångare alltså, fast med en mer nykter, frireligös och uppstyrd approach iklädd skjorta och polerad akustisk gitarr.

Nå, hur passar det mig då?
Dåligt som satan är svaret.

Dopstunden harmoniserar nämligen dåligt med distade gitarrer, lo-fi-tänk och improvisation. Har aldrig varit någon större supporter av perfektion i musikala sammanhang, men vad gör man inte för goda vänner och gage i form av smörgåstårta.

Det kunde varit dagens outfit

I dag har jag omfamnat dagen iklädd en svart Mando Diao-lik polotröja. Nu har jag emellertid kommit underfund med att jag inte trivs i detta kulturella tygstycke, utan får snarare klaustrofobiska känslor när jag tänker på hur intensivt polokragen omsluter min hals. Det är som när man sitter i ett flygplan med minimalt benutrymme. Tänker man inte på det är det inget problem, men så fort man funderar över hur skönt det skulle vara att sträcka på benen är det outhärdligt.

The Very Best of Farmor

Farmor har nu äntligen fått flytta till ett gruppboende, eller särskilt boende eller vad det nu kallas. Eftersom hon har en benägenhet att bli osams med människor och aldrig tycks trivas någonstans var vi tämligen pessimistiska till att det kunde gå väl. Men hon verkar stortrivas och enligt rapporter från personalen har farmor fått rollen som boendets entertainer, vilken underhåller med ömsom sång, ömsom teater. Och visst har hon i sina bästa stunder ett visst underhållningsvärde.

Farmors workout-dvd släpps för övrigt 22 mars.

Iakttagelser från OS-sändningarna #2

- I den abnormt fysiskt krävande sporten curling äter spelarna godis i pausen. Inga proteindrycker alltså, utan färgglada praliner och sockersöta skumfigurer. Och är man tjej får man dessutom ha kjol.

- Snowboardåkarna sänker sin kapacitet med uppskattningsvis 20 % eftersom man inte dragit upp byxorna ordentligt. Men os-budgeten gick väl till i-pods istället för bälten.

Saker som gjorde mig entusiastisk som liten

Som en liten hyllning till Erlend Loes roman Naiv Super kommer här en lista över saker som fick mig entusiastisk som barn. Därmed inte sagt att företeelserna inte tilltalar mig längre. Vissa ting kan fortfarande ge en viss boost av välbefinnande, puls och adrenalin. Så här ser listan ut.

- Snö
- Snöhögar
- Att cykla
- Klistermärken
- Parisare
- Gräva snögrottor
- Krypa i snögrottor
- Jerry Williams
- Chokladbollar (då negerbollar)
- Åka bob
- Radiostyrda bilar
- Forma snor till en stadigare klump som sedan sprättades mot lämpligt ting
- Lego
- Disketter
- Öl-skum
- Sandlådor
- Domino
- Lotus Esprit Turbo till Amiga
- Disneydags på fredagar
- Backar
- Möjligheten att spela in ljud
- Bollar
- Cykla där vårfloden gjort att det nästan inte gick att cykla
- Paket

Iakttagelse från OS-sändningarna

Nuförtiden åker man tydligen inte skidor, man kör skidor. Sicken galenskap!

Kramp i handen och tinnitus i hjärtat

Tentaskrivning från 09.00 till 15.00. Min vana trogen utnyttjade jag hela tiden, och det slog mig klockan 14.12 att jag satt alldeles ensam och plågade den stackars tentavakten som säkerligen såg fram emot att flexa ut lite tidigare en solig fredagseftermiddag. Men så är jag också en sällsynt långsam jävel. Men tillåt mig skratta när jag inkasserar VG och full pott.

Och nu är det väl meningen att man ska binda ihop denna övergång på något sätt. Textbindningsanarkisten vägrar dock detta och slänger helt sonika iväg ett stycke musik. Så musik ska låta. Och jo, det är hon i Yes man som sjunger, och tillsammans med M. Ward bildar de She & Him.

Nej, mig får ni inte

Fick ett mail som sa att min pappa skapat en Facebook-profil. Kunde det verkligen vara möjligt? Förvirrad ringde jag hem och fick av min mamma veta att det troligtvis stämmer. Tydligen har han utgått från en guide i Västerbottens-Kuriren och på något sätt lyckats registrera sig. Men vad han ska göra nu är tämligen oklart. Kanske pierca sig och köpa skateboard.

Vilken his(s)toria!

Dagens seminarium ägde rum i en svårligen funnen lokal. (Vissa paralleller kan dras till I huvudet på John Malkovich där man tvingas stanna hissen mellan två våningar för att sedan manuellt bända upp dörren för att komma till våning 7½.) Seminarielokalen kan nämligen bara nås via hiss, varför vi rationellt klämde in hela seminariegruppen (11 personer) på de få kvadratmetrarna.

Plötsligt stannar hissen. Den verkar helt enkelt inte orka oss, utan kan bara framställa några sporadiska juck i uppåtgående riktning. Dörren går heller inte upp och vi tittar förskräckt på varandra och föreställer oss om några år sitta i något random-program på Discovery Channel under titeln I should have been dead och tala ut om de fasansfulla sekunderna då hissen brakade mot avgrunden.

Nåväl, så dramatiskt blev det aldrig. Vi ringde på klockan och fem minuter senare rörde sig hissen normalt igen. Däremellan hade tre kommit ut med sin homosexualitet, två förklarat sin kärlek till någon annan i gruppen och en gråtit ut sin ånger över att han systematiskt mobbat någon i mellanstadiet.

Stop me if you think you’ve heard this one before

• Ibland tar livet oanade svängar, och ibland är det inte ens du själv som kör.
  
  
• Ibland vill man bara spela på gitarrens tre nedersta strängar istället för att plöja teoretiskt vilsen kurslitteratur.
  
  
• Ibland kan punktform vara den enda bajsnödiga lösningen i en inspirationsfattig bloggvardag.

Blåbär/lime & hallon/persika – Nu är det äntligen över!

Jag har länge tänkt ta itu med mina två lättdryckssatser och buteljera de bångstyriga små jävlarna (närmare bestämt i ett halvår). Eftersom ni är sådana pålästa och insatta läsare vet ni redan att satserna varit bästa vän med Murphys lag, vilket medfört att jag i åtta månader gått och funderat på att hälla ut skiten. Men i kväll bestämde jag att monstren skulle på flaska.

Dunkarna har alltså stått vid fotändan av sängen i ett helt år och således nästan förvandlats till en inventarie i den förrådsliknande sängkammaren, varför jag nu upptäckte att jag också glömt fylla på vatten till jäsröret. Detta betyder, ädla bryggarkamrater, att det har varit fritt fram för damm och bakterier i säkerligen tre månader. Så jag förväntade mig alltså ättika eller mögel, men det visade sig att blåbär/lime trotsat alla konventionella regler för hembryggning och levererade en nästintill drickbar vätska. Men hallon/persika var däremot en stickande och brännande företeelse icke ämnad för munhåla, magsäck och lever. På något sätt kände jag en viss tillfredsställelse att jag äntligen lyckats ta död på den jäveln.


Nu är det över. Låt oss glömma det här, andas ut, samla trupperna, krossa blåbär och börja på nytt. Flaskorna kommer dock att sparas i vetenskapligt syfte, eller som effektivt substitut till eter.

Han som det antagligen bara var synd om

Var på Pipes Of Scotland och deltog i någon slags pop-frågesport i kväll. Väl där kommer det fram en tämligen ensam man i 35-årsåldern och beklagar sig över att han förmodligen ådragit sig elallergi. Vi frågade varför han med sådan säkerhet kunde ställa just den diagnosen och han förklarade att han nu länge gått omkring med en konstig känsla och varit täppt i näsan. Dessutom uttryckte han sin misstänksamhet mot vattennivån i lägenhetens toalettstol också. Därför försökte han nu vara ute från lägenheten så mycket som möjligt, varför han nu tvingades sitta på Pipes och bälga öl.

Vi har alla våra anledningar att umgås med vår vän Alkoholen. Huruvida den botar hypokondri är däremot tveksamt.

Att sätta band på sig själv, även om det inte alltid stämmer

Som lärare ställs man dagligdags inför många dilemman, och rösten får ofta ses som det viktigaste redskapet i den annars fattiga verktygslådan. Vare sig det handlar om att Robert envisas med att bära keps, att Andreas håller strypgrepp på den i övrigt odräglige Tom, att Paulina somnat, att Andrés ADHD-liknande beteende nästan tagit halva hans kropp ut genom fönstret, att tre fjärdedelar av klassen inte har med sig en penna eller att Lisa köpt en ny mobiltelefon som hon prompt måste lära sig hantera just under denna lektion, så använder vi vår röst.

Därför bör vi skona våra stackars stämband.

Men hur ser då dessa stämband ut? Dagens föreläsare visade en film som någon understimulerad kvinna på NUS spelat in, där hon med en barnslig nyfikenhet och klämkäckhet förde in små kameror i de flesta tänkbara kroppsliga håligheter. Väl framme vid de vibrerande banden kunde jag inte motstå tanken att det påminner om något annat. Ungefär som när Uffe, i syfte att klargöra något didaktiskt resonemang, ritade ett något för avrundat isberg på svarta tavlan och alla plötsligt stirrade på en kraftigt erigerad manslem.