Dagens seminarium ägde rum i en svårligen funnen lokal. (Vissa paralleller kan dras till I huvudet på John Malkovich där man tvingas stanna hissen mellan två våningar för att sedan manuellt bända upp dörren för att komma till våning 7½.) Seminarielokalen kan nämligen bara nås via hiss, varför vi rationellt klämde in hela seminariegruppen (11 personer) på de få kvadratmetrarna.
Plötsligt stannar hissen. Den verkar helt enkelt inte orka oss, utan kan bara framställa några sporadiska juck i uppåtgående riktning. Dörren går heller inte upp och vi tittar förskräckt på varandra och föreställer oss om några år sitta i något random-program på Discovery Channel under titeln I should have been dead och tala ut om de fasansfulla sekunderna då hissen brakade mot avgrunden.
Nåväl, så dramatiskt blev det aldrig. Vi ringde på klockan och fem minuter senare rörde sig hissen normalt igen. Däremellan hade tre kommit ut med sin homosexualitet, två förklarat sin kärlek till någon annan i gruppen och en gråtit ut sin ånger över att han systematiskt mobbat någon i mellanstadiet.
Plötsligt stannar hissen. Den verkar helt enkelt inte orka oss, utan kan bara framställa några sporadiska juck i uppåtgående riktning. Dörren går heller inte upp och vi tittar förskräckt på varandra och föreställer oss om några år sitta i något random-program på Discovery Channel under titeln I should have been dead och tala ut om de fasansfulla sekunderna då hissen brakade mot avgrunden.
Nåväl, så dramatiskt blev det aldrig. Vi ringde på klockan och fem minuter senare rörde sig hissen normalt igen. Däremellan hade tre kommit ut med sin homosexualitet, två förklarat sin kärlek till någon annan i gruppen och en gråtit ut sin ånger över att han systematiskt mobbat någon i mellanstadiet.
1 kommentar:
Gud vad jag minns det där seminarierummet, eller hela korridoren snarare. fattar fortfarande inte riktigt vart det är, bara att man måste ta hemliga hissen...
Skicka en kommentar