En obetalbar dubbelmoral

Så har vi då provat på det här med spel och dobbel. Eftersom vi alla enligt svenska staten är totalt oförmögna att tänka själva och fatta våra egna välgrundade beslut fick vi nöja oss med ett kasino styrt av statens trygga hand. Denna hand hade formulerat små aforismer och uppmaningar överallt i lokalen. ”Spela inte för mer än vad du kan berätta om för familj och vänner”, ”Tro inte att du kan vinna tillbaka det du har förlorat” och den mest välkända ”Spela lagom”. Spela lagom!

SPELA LAGOM!

Jag vill spela lagom. Problemet var bara att minimiinsatserna var så omotiverat höga att det inte gick att göra det. Minst 500 kr inköp till pokerbordet och 50 kr per omgång i Blackjack. Hur i helvete, Margareta Winberg, ska jag kunna ”spela lagom” då?

I ren frustration brände jag mina 500 riskdaler på poker. Men det gör ju absolut ingenting eftersom välfärdsstatens ”rakeback” kommer i form av studiemedel och bostadsbidrag. Systematiskt hyckleri och dubbelmoral är vad det är.

Titta! Ett kasino i trygghetsnarkomanernas förlovade land

Helgen ska spenderas hos Niklas i Sundsvall. Vi ska försöka spela bort allt vi lyckats tjäna ihop under sommarmånaderna. Några flaskor hemmavin i bagaget säger mig att det inte är en övermäktig uppgift.

Fars lilla Olle (?)

Fjolårets blåbärsvin (Mors lilla Olle) var, och är fortfarande, en mycket trevlig bekantskap. Därför har jag nu påbörjat arbetet med årets variant som förväntas bli ännu smakfullare med några nävar hallon i hinken. Men första anhalt är alltså skogen, som tyvärr frekventeras av sinnessjuka mängder mygg. Notera då att jag är uppvuxen i den okrönta mygghålan Sorsele och borde vara van vid dessa flygande åkommor, men icke.

Inge’ fara med ingefära

Jag har tidigare berättat om mitt tämligen misslyckade ingefärsvin. Med en märklig eftersmak av trä, nötter och olja har många provsmakare grimaserat illa och jämfört skapelsen med spya och dylikt. Därför har flaskorna fört en ganska anonym och tillbakadragen tillvaro i min garderob, ända till i går.

Jag och Johannes beslutade oss för att utmana utbölingen, konfronteras med rävgiftet, helt oskyddade kasta oss in i den beska ringen. Och vad händer? Eftersmaken är borta och vinet har antagit en betydligt rundare karaktär, på gränsen till välsmakande. Johannes beskrev drycken som en ”dålig Madeira” eller hemmagjord Marinella.

Och plötsligt förvandlades vi till finniga femtonåringar och blandade ut ”Marinellan” med Trocadero. Bitterljuvt!

Känsla för känsla

Som sjukligt erfaren Youtube-seglare har jag stött på många guldkorn inom avdelningen musik. Många är de klipp som trollbundit mina ögon och bildat en heltäckande gåshud över min kropp. Bon Ivers a cappella-version av For Emma är möjligen en av dessa, men väcker också en känsla av fullkomlighet. I all sin enkelhet och spontanitet, glädje samtidigt som svärta, är denna melodi inget annat än 145 sekunder koncentrerad harmoni. En harmoni och okonstlad perfektion som torde få varenda illasinnad orosmakare att kapitulera, hissa vitflagg, sänka garden och kasta vapnen. Hur skulle vi kunna bråka när sådana här tongångar och själslig salva smörjer våra hörselgångar?



Sedan tänker jag på hur fort en känsla försvinner. En vecka in i lumpen var jag övertygad om att jag skulle kunna stå ut med allt, arbeta med vad som helst, ingenting skulle kunna vara värre. En vecka efter avslutad värnplikt var jag åter lika försoffad, blasé och kräsmagad.

Och återigen höjer vi garden och plockar upp våra vapen.

Åh nej, han lägger bajs i maten!

Sitter i min ensamhet och funderar på det här med arrak. Efter några tysta överväganden har jag kommit fram till att det är djävulens verk, en fullständigt avskyvärd arom, beredd att förstöra varje potentiellt välsmakande konfekt. För att inte tala om alla djävulens hantlangare som illvilligt blandar i denna avskyvärda krydda i alla godsaker, samtidigt som deras käftar gastar ett sådant där elakt skratt som skurkarna i tecknade filmer avger.

Eller krydda. Vad är då egentligen arrak? Min gissning är att arrak framställs genom att blötlägga tånaglarna från skolösa alkisar, för att sedan silas fjorton gånger genom Leif GW Perssons framtänder. Processen avslutas med att vätskan får torka tillsammans med slumpmässigt hopskrapade cigarettfimpar och sanitetsbindor. Och några månader senare uppenbaras några russinliknande klumpar. Arrak, mina damer och herrar!

Fyra små rätter

Då var det dags för en plikttrogen uppdatering om mina senaste strider i vinfabriken. Ledighetens obligatoriska försoffning har inte precis gynnat mina fyra pågående vinsatser, men nu har jag och gummihandskarna i alla fall gjort slag i saken. 33 liter är det frågan om. För överskådlighetens skull presenteras de i sällsynta underrubriker. Varsågoda.


Novum 7-dagars, Röd Rioja
Denna sats fyndade jag för halva priset (85 kr) från ICA Berghem i vintras, vilket ger en produktionskostnad på svindlande 3,50 kr per flaska. Här pratar vi Rioja för en studentplånbok! Satsen är i skrivande stund färdigjäst och jässtopp är för ordningens skull tillsatt. Smaken då? För att komma direkt ur hinken är gommen positivt överraskad. Ingen tydlig jästsmak och en angenäm sötma trots -4 ochlegrader. Alkoholhalten landade på oväntat låga 11,5%, vilket möjligen förklarar varför det smakar gott redan i detta tidiga stadium. Nu väntar urskakning av kolsyra, klarning och buteljering, sedan höstligt frosseri.

Blåbär/lime, Kiviks lättdryck
Det här lilla aset har hängt med sedan februari. Vår sex månader långa relation har kantats av avbrutna jäsningar, påtvingade omtappningar och otaliga meningsskiljaktigheter. Så vad har han att erbjuda nu när jässtopp är tillsatt och urskakning av kolsyra påbörjats? Jo, en rosa, fadd, något stickande och sötsliskig vätska på 8,8 %. Vi kommer aldrig bli vänner.

Hallon/persika, Kiviks lättdryck
Denna seglivade skapelse har ärvt samma förkastliga gener som sin ovan beskrivna storebror. Arrogant uppsyn, frätande odör (etsade sönder jäsröret och skapade på så sätt ett ohälsosamt lufthål) och provocerande färg är några av hans motbjudande attribut. Smaken är inte mycket bättre och 12 % gör den också till en tämligen svårsmält historia.

Twister (isglassvin)
Äntligen en lyckad försökskanin! Jäste egentligen klart på bara några dagar men har tvingats vänta in övriga satser för att tajma in klarningen. Den delar generöst med sig av sina 10,5 %, sin tropiska och fruktiga bakgrund, och smakar syrligt och friskt, dock med en viss jästton i kulissen. Med andra ord mycket lovande för att komma direkt från jäsningsfasen, men att spåra modern i en isglass är förmodligen svårt även för den mest inbitna konnässören. Det som möjligen skulle kunna lämna mer att önska är den kloak-rostiga färgen. Men va fan, nu är ju detta varken en skönhetstävling eller systematisk rasåtskillnad. Skål!

Ett outro, inget annat

Som lokal glädjeflicka, förlåt lokalvårdare, blir man systematiskt utplacerad på diverse arbetsplatser för att generöst erbjuda sina tjänster iförd tajta gummihandskar. I dag fick jag tillämpa mina kunskaper på Arvidsjaurs äldreboende.

Klockan var 07.50, några enstaka rullatorkuskar hade avslutat sin grötstinna frukost och hittat ut till receptionen som också fungerar som en välbehövlig mötesplats. De satt tysta. Förmodligen var morgonen för ung för konversationer, och kanske också för ung för de karakteristiska hostattackerna. Kanske var det en fridfull tystnad. Eller en ödesmättad, medveten om tidens förgänglighet, värk, nödvändiga blöjor och minnesluckor.

Plötsligt bryts denna svårtolkade tystnad av Lasse Stefanz Det här är bara början, som kvinnan i receptionen satt i gång. ”Det här är bara början på något nytt”, sjunger Lasse (eller Ztefan, eller vad han nu heter denna fejk-amerikan i cowboyhatt).

Jag stannar för ett ögonblick till i min patenterade skurkäppsrörelse och observerar denna krock. Svenssonmärkt och oreflekterad dansbandsoptimism möter ålderdomens hopplöshet. Jag vet inte om det är en hälsosam kollision, men onekligen hjälpligt tragikomisk.