Det var en gång ett kiwivin (en receptbelagd berättelse)

Som nyfrälst hembryggare tillverkade jag förra sommaren ett vin med kiwi som huvudingrediens. I detta fall bör dock nyfrälst läsas synonymt med oerfaren och inkompetent, vilket också fick långtgående konsekvenser. Vinet är i skrivande stund odrickbart. Unket och förstört. Dödare är dödast. Sju vinflaskor rakt ner i slasken.

Hur kunde det här hända? Här är några förslag, som också kan ses som allmänna tips för den alkoholkåta hemmafixaren:

- Jag borde ha rört ned det uppflytande ”locket” med fruktmassan dagligen (alltså innan man har silat bort den). Dels för att laka ur alla aromer och dels i syfte att hindra fruktmassan från att mögla till följd av för stor kontakt med luften.
- Efter klarningen klantade jag mig och rörde upp lite av bottensatsen vid omtappningen. Detta resulterade i att alla flaskor fick en tydlig bottensats innehållande döda jästceller, vilket förmodligen förklarar vinets snabba förruttnelse. Om olyckan är framme och bottensatsen rörs upp vid omtappningen bör man klarna om vinet, i stället för att av ren lättja buteljera.
- På grund av en naiv okunskap lämnade jag för mycket luft i flaskorna, vilket kan ha bidragit till att vinet lagrades fortare och så småningom också oxiderade. Fyll flaskorna till en nivå som motsvarar normala systembolagetprodukter.
- I en studentlägenhet återfinns tyvärr ingen matkällare, och 22 grader är ingen optimal lagringstemperatur för vin. Eftersträva 12˚C.

Om ni nu mot förmodan ändå vill göra er egna sura och okonventionella kiwikamrat följer här mitt recept som motsvarar 10,5 liter vid start och ca 7 liter efter silning och diverse omtappningar.

- 30 Kiwis
- 4 lime
- 140 g russin
- 2,5 kg socker (kan med fördel tillsättas i två omgångar)
- 1 paket Kiviks lättdryck, Tropisk
- vinjäst + jästnärsalt, citronsyra, svavla


Skär bort luddet från alla kiwisar, finfördela dem och russinen med fantasins hjälp och tänk på att absolut inte få med ”det vita” från limen. Blanda allt och tillsätt jäst och övrigt kollijox. Efter ungefär en vecka är det dags att avlägsna fruktmassan, antingen genom en hålslev eller en grovmaskig sil (durkslag?). Jäs färdigt på vanligt vis och resultatet blir en synnerligen sur bekantskap med en stöddig alkoholhalt på 14 %. Grattis världen!

Det alternativa vasaloppet

Börjar så smått återhämta mig från helgens odefinierbara bravader. Ur hälsosynpunkt är det nog tur att Niklas inte besöker oss i Umeå alltför ofta. Hans klassiska paradnummer Mora-Nisse, bestående av Galliano, blåbärssoppa och grädde, är en ganska lömsk företeelse.

Många gånger eftersträvar jag en liten twist i mina blogginlägg, en oväntad avslutning eller en finurlig slutsats. I dag kommer det inget sådant, utan en avrundning á la blaha-blaha-pannkaks-blogg: Nu ska jag äta chili-oliver, ta på mig tjocksockar och se på fotboll. Hej hej…

Farmor 4-ever

I går var jag, Johannes och Henrik i mina föräldrars stuga för att spela musik. Farmor skulle dock med all säkerhet hävda att det är hennes stuga, och att så alltid varit fallet. Farmors tidigare närvaro i byggnaden har onekligen satt sina spår i form av stugans underliga planlösning. Hon har byggt ut huset i tre etapper, där ett resultat av denna naiva expansionslusta är sovrummets placering mitt i stugan. Visserligen finns här ett fönster som vid en första anblick skulle kunna misstas för en efterlängtad utväg till friheten, men bakom denna ruta återfinns bara ett annat rum.

Det gul-daskiga skenet, 70-talstapeterna, den röda heltäckningsmattan, sängens centrala position och fönstrets mystiska funktion kan generera de mest otrevliga associationer. Tänk öststatsland, tänk trafficking, tänk prostitution. Det var ursprungligen tänkt att lokalen skulle fungera som inspelningsplats för Lukas Moodyssons film Lilja 4-ever, men att regissören själv refuserat valet med följande motivering: ”Visst ville jag göra en gripande och upprörande film… men att lägga vissa scener i det där rummet… ja, de skulle bara bli för mycket. Folk måste ju ända klara av att titta liksom.”

Musiken är en liten ploj-låt vi spelade in för ungefär 9 år sedan. Rysk misär när den är som bäst.

Att lura sig själv – Placeboeffekt och psykologiska utgångspunkter (15hp)

Det är förkylningstider. Alla går omkring och snörvlar, beklagar sig över halsont och höstlig slöhet, och oroar sig över svinet till influensa som befaras grymta högre än någonsin veckorna framöver. Jag står dock helt utanför dessa bakteriella hotbilder. Som handspriten personifierad skrider jag fram bland allmänna utrymmen och räds inga ingrodda tangentbord eller flottiga toaletthandtag. Jag skulle kunna slicka på varenda pinal bland universitetets lokaler och ändå inte bli förkyld. Hur är det möjligt? undrar ni. Jag äter Enomdan, svarar jag.

Madelene är dock inte lika positivt inställd. Hon menar att tabletterna inte har någon större effekt, bara att jag får i mig för mycket vitaminer vilket kroppen inte kan ta emot, varpå överskottet lagras som fett. Jag håller för öronen och försöker efter bästa förmåga spjärna mig från alla kritiska röster. Börjar jag själv tvivla på preparatets förträfflighet ligger jag snart utslagen, med en extra lunga som enda räddningsplanka. Placeboeffekten är fantastisk så länge man inte är medveten om den.

The church is burning

När jag i dag styrde bilen från Arvidsjaur till Umeå diskuterades det gångna kyrkovalet på radion. Valdeltagandet på knappa 12 % (bland röstberättigande) skulle debatteras, och de var många som bestört hävdade att ”det är ens skyldighet att gå och rösta!”.

Jag hade någon vecka tidigare fått hem ett röstkort, vilket visade att jag tydligen är medlem i Svenska kyrkan. Jag blev givetvis orolig för att traditionens osynliga hand eller någon annan slags instans automatiskt anmält mig till ytterligare föreningar, organisationer eller gemenskaper utan min vetskap. Amnesty? Kennelklubben? Sverigedemokraterna? Nykterhetsrörelsen?

”Det är ens skyldighet att gå och rösta!” fortsätter radion att gasta.

Jag tror inte på någonting. Varken gud eller något högre väsen. Ingenting! Det är min fasta övertygelse. Att jag då som icke troende skulle ha en skyldighet att påverka en organisation som jag inte har något gemensamt med är tämligen bisarrt. Att jag ska bestämma över hur Svenska kyrkan ska se ut är fullständigt orimligt och dessutom respektlöst mot alla beundransvärda personer som verkligen är troende och bryr sig om religionen och kyrkan.

Jag stängde av radion, slog igång ett blandband som spelade Catherine Wheels Eat My Dust You Insensitive Fuck, samtidigt som jag funderade över hur man bär sig åt för att gå ur Svenska kyrkan.

Ett isglassvin i tiden

Ni minns väl sommarens högriskprojekt? 1,5 liter isglass-gegga mynnade så småningom (efter en misslyckad omtappning) ut i endast tre små flaskor. I går fick Henriks smaklökar förmånen att bekanta sig med denna pikanta skapelse.

- Nå, vad tycker du? undrade jag ivrigt.
- Det smakar… mineraler. Jag tänker på mossa och stenar… och jord, svarade Henrik och tittade misstänksamt på glaset och dess brun-rosa nyans.

Mossa, mineraler och stenar känns ju väldigt naturligt och jordnära. Med lite fruktbar fantasi skulle vi kunna säga att jag bryggt ett organiskt och ekologiskt vin, i enlighet med nutidens rakryggade ideal.

Ett ovälkommet intermezzo

Finns det någon vänlig själ som önskar rengöra och sterilisera ungefär 30 flaskor? Jag bjuder på langos och ingefärsvin.

(Det där med langos var lögn. I övrigt är det ett tämligen korrekt och sanningsenligt inlägg.)

Bloggen 1 år – självrannsakningens dag

Bloggens ettårsdag skulle kunna förgyllas av återblickar och sentimentala ögonblick. Men den har dessvärre hamnat i en identitetskris och har således svårt att hylla sig själv, propagera för sin existens i en redan mättad bloggosfär. Till en början trodde den på sin unika vinkel med hemmaproducerade alkoholprodukter som utgångspunkt, ofta framställda på ett överironiskt sätt där dryckerna lanserades som fullständigt vedervärdiga produkter knappt konsumerbara ens för den snåle och sluge student-tarmen.

När bloggen nu trött tittar sig själv i spegeln ser han en i mängden. En överpretentiös dagbok som sållat sig till fårskocken, och till resten av alla bräkande gelikar. Var tog allt vin vägen? undrar ni och jag och alla andra. Men misströsta icke! Flaskorna är inte tomma och dirigenten själv hoppas kunna återta kommandot över jäshinkarna. Fungerar inte det kommer han att börja med videodagbok och puta med läpparna.

Nu börjar ett nytt år.

Farmor teoretiserar

Under dagens besök hos min beryktade farmor fick vi lyssna på en fantastisk monolog där hon förklarar varför det aldrig klickat mellan min mamma och henne. Enligt farmor härstammar delar av hennes släkt från Tyskland, medan min mammas släkt påstods ha sina rötter i Libanon, och även vara av judisk påbrå. Detta rasbiologiska resonemang tyckte farmor förklarade alla års motsättningar och glåpord.

Efter en stunds tystnad (eller tystnad och tystnad, farmors kupévärmare sprider alltid ett öronbedövande surr) ifrågasatte jag hennes tvivelaktiga faktabank. ”Inte visste jag att mamma är från Libanon.” ”Nej inte din mamma, men din morfars föräldrar. Det har han berättat för mig.”

Min morfar har alltså för många år sedan lurat i min farmor att de är judar, utvandrade från Libanon. Drivna på flykt, på jakt efter ett välsignat land i norr, till tryggheten. Fantastiskt roligt! Visserligen har min mamma en sällsynt stor näsa och karaktäristiskt mörka ögonbryn, men att påstå att hon har utländskt blod är som att hävda att Kalles kaviar är en turkisk smärtstillande salva.

Men varför ta denna illusion från farmor. Den kan hon få behålla.

Trasiga Chapman

Först trodde jag att Tracy Chapman var en kvinna. Sedan påstod Madelene att Tracy Chapman är en man, precis som det vore allmänt självklart. Efter lite googlande är han åter en kvinna. Fascinerande.*

*Noteras bör att hennes musik är lika könlös som hon är, och att den följaktligen kan betraktas som blindtarmen: man kan leva lika bra utan den. Belackare kan möjligen påstå att jag inte bör uttala mig eftersom jag endast hört några enstaka låtar. De kan ha plågsamt rätt.

Hej! Ska vi plocka mask

Nu möts vi nästan dagligen på cykelvägen till och från skolan, jag och en gammal klasskompis från låg- och mellanstadiet. När vi var 6 år bestämde vi oss för att plocka daggmaskar tillsammans. Den friska vårskuren hade lurat ut de ivriga maskarna på trottoaren, och som en självklarhet bestämde vi träff för att ta tillvara på det sällsynta tillfället. Det blev en lyckad eftermiddag, fångsten var stor.

19 år senare möts vi alltså på en cykelväg med blickar på några tiondelar som hälsningar. Det är det välkända dilemmat, har man inte hälsat på några gånger är det svårt att plötsligt börja. Det krävs någonting annat, en annan situation, kanske fest, kanske alkohol.

Äh, nu ska vi inte vara såna. Vi bor ju nästan grannar. Det är bara att ringa på hos henne och fråga ”ska vi plocka mask?”.

Och plötsligt får man besök av farbröder i vita rockar som tycker att man borde ta på sig en sådan där tröja där man inte kan röra armarna.

Fiskfarsen: akt 2

Anton med ätpinnar var en så beklämmande syn att Henrik vidtog åtgärder. Så nu har jag alltså mina alldeles egna trästickor. Hädanefter är kniv och gaffel historia, så även hetsätning. Tack.

109 kronor plockepinn

I dag åt jag sushi för första gången. Kände mig gravt utvecklingsstörd när jag tampades med de bångstyriga ätpinnarna. Det var en ojämn kamp med en redan förutbestämd vinnare. Jag tittade mig runt i lokalen. Alla kunde, utom detta blockmongo till sushiätare. Vi hade dock valt en strategisk plats i restaurangen, vilket gjorde att jag trots allt kunde sörpla i mig portionen tämligen ostört.

Sushi verkar vara väldigt inne och trendriktigt. Här samlas gemene modebloggare med tillrättasnurrade scarfar och sätter i sig… rå fisk. En något oväntad kombination. ”Men asså hallå, fy fan det är ju typ rå fisk”, torde vara en mer förväntad reaktion. Henrik hade en teori om att hängivenheten till denna något okokta maträtt har sin grund i ursprungslandet, det coola Japan.

Vi enades om att en norsk motsvarighet skulle vara omöjlig.

Separation i moll, fast ändå inte

Jag och min vän Roland har efter tio fantastiska år gått skilda vägar. Det var ett tårdrypande farväl till en vän som hjälp mig att spela in sammanlagt 212 låtar med varierad kvalitet och vi har således tillbringat nästan 1000 timmar tillsammans.

Jag dumpade honom till förmån för en Yamaha med 16 kanaler och hårddisk. Världen kan vara bra orättvis och jävlig ibland.

För att hedra min utflugna kamrat kommer här den sista låten jag spelade in med Roland. Kanske inte mitt starkaste ess, men jag gillar Shout out louds-flörten med trumstickskompet.

Studenten som vägrade växa upp och köpa sina böcker

I dag såg jag alla dessa nya studenter irra omkring på universitetet. I deras ögon fanns en nervös förväntan om ett äventyr, något nytt som väntade dem. De vandrade tämligen planlöst fram i små grupper, tillsammans med människor som för några timmar sedan varit helt obekanta för varandra men som nu var den enda stöttestenen på väg in i en nervkittlande framtid.

Jag observerade denna förväntansfulla och parfymerade massa och lånade, med mekaniska rörelser, mina böcker. För mig blir det här sjätte året. När jag tog mina första ängsliga steg på universitetet kostade kaffet 5 kr, Lindellhallen var ett svettigt och klaustrofobiskt UB-fik och utestället var Blå.

Om två år till tjänstgör jag som lämplig inventarie.