Att lura sig själv – Placeboeffekt och psykologiska utgångspunkter (15hp)

Det är förkylningstider. Alla går omkring och snörvlar, beklagar sig över halsont och höstlig slöhet, och oroar sig över svinet till influensa som befaras grymta högre än någonsin veckorna framöver. Jag står dock helt utanför dessa bakteriella hotbilder. Som handspriten personifierad skrider jag fram bland allmänna utrymmen och räds inga ingrodda tangentbord eller flottiga toaletthandtag. Jag skulle kunna slicka på varenda pinal bland universitetets lokaler och ändå inte bli förkyld. Hur är det möjligt? undrar ni. Jag äter Enomdan, svarar jag.

Madelene är dock inte lika positivt inställd. Hon menar att tabletterna inte har någon större effekt, bara att jag får i mig för mycket vitaminer vilket kroppen inte kan ta emot, varpå överskottet lagras som fett. Jag håller för öronen och försöker efter bästa förmåga spjärna mig från alla kritiska röster. Börjar jag själv tvivla på preparatets förträfflighet ligger jag snart utslagen, med en extra lunga som enda räddningsplanka. Placeboeffekten är fantastisk så länge man inte är medveten om den.