Mitt liv som lokalvårdare – del 7 (och sista!)

Om allt går enligt planerna (här torde vän av ordning genast, och med rynkad panna, ifrågasätta huruvida skribenten verkligen besitter skisser för framtiden, men vi får för konsiliansens skull bortse från sådana aber) har jag nu avverkat min sista dag som lokalvårdare, för all framtid.

I dag börjar jag min trettonde termin vid universitetet och i juni månad är jag utexaminerad lärare.

Färdig.
Kunskapssprängd.
Inspirerad.

Nja, snarare är det jag som i lärarprofessionens kläder knackar på Utbrändhetens dörr. Därför finns det starka indicier för att jag kommer bli världens mest välutbildade lokalvårdare, eller möjligtvis bärplockare. Då är man ju dessutom ledig hela vintern.

Mitt liv som lokalvårdare – del 6

Att ha semester är som att stanna till och vila under en löprunda. Det upplevs så sjukt ansträngande att börja om igen.

Intervju med mig själv #2

Anton, du har just anlänt till Arvidsjaur för att jobba i ytterligare tre dagar. Varför dessa plötsliga strödagar? Har du dåligt samvete för att du bränt alla pengar i Göteborg?
- Jag skulle inte uttrycka mig så, men en jävla massa pengar har det hur som helst gått.

Det ryktas om att du till helgen beger dig till Laisvik för att införskaffa råmaterial till framtida vinproduktion. Stämmer det?
- Ja. Tanken är att vi ska plocka lite blåbär och dricka varm choklad i det fria. Om det regnar och det visar sig att thailändska bärplockare finkammat området får vi tröstdricka det kvarvarande blåbärsvinet.

Förra gången du var i Laisvik togs denna bild. Hur förklarar du detta?
- Det hela är ett stort missförstånd. Eftersom midsommarsnapsandet påbörjades redan vid lunchtid trodde jag vid detta tillfälle att jag deltog i en audition till Stefan & Kristers senaste buskisuppsättning. Jag minns att jag sa nått i stil med: ”Jaug haur tre lieter hembrännt i denne plaustkoffert, å fyre i maugen.”

Annars är det pinsamt lite inlägg som har med ditt vin att göra. Erkänn att du hellre vill skriva om musik och framställa dig som alternativ och svår!
- Nej, vinet är något ständigt återkommande. Till hösten planerar jag bland annat att försöka mig på en sats med lingon, röda vinbär och äpple. Lite rosékaraktär alltså.

Om en vecka börjar skolan. Du är 26 år och har aldrig haft ett riktigt arbete. Kommer du verkligen att klara dig utanför universitetets väggar när det väl är dags?
- Nja.. Förhållandet är ju lite speciellt eftersom jag faktiskt kommer att arbeta inom utbildningsväsendet. Med andra ord kommer jag fortfarande att gå i skolan, men i en annan roll. Dessvärre blir ansvaret större, vilket givetvis hamnar på minuskontot. Men går det åt helvete får jag försörja mig på att sälja Rulles 7-dagars till mina tänkta elever.

Avslutningsvis, är det inte lite schizofrent att intervjua sig själv?
- Jo.

Viktigt meddelande till Melissa Horn

Koncentrera dig på dikter, noveller eller romaner. Men avsluta genast alla försök att tonsätta skiten!

Landet runt på 10 dagar

Vår Sverigeresa tog slut härom natten. Vi tröttnade till sist på jet set-livet, med dess pengabränneri och otaliga restaurangbesök, och längtade hem till kylan och lugnet. De senaste tio dagarnas onyttigheter fick mig till och med att tråna efter fläskkorv, rotmos, isterband och vita bönor. Rejält jävla skogshuggarkäk alltså!

Nåväl, här följer en högst godtycklig rangordning av platser jag fick något intryck av under våra 240 mil.

1. Göteborg – Fina spårvagnar, go’a gubbar, prima räkor, bra folk.
2. Örebro – Ett slott (?), billigt kaffe.
3. Mölndal – Bra backar, schysta bonsaiträd.
4. Alingsås – Hyfsad kinamat, mycket sten.
5. Avesta – Poäng för dialekten.
6. Piteå – P-böter och dåligt med mjukglass.
7. Stockholm – Betong och tunnelbana.
8. Månkarbo – Dött, men grönt landskap.
9. Furuvik – Fukt och för många myror.

I morgon hybris

Den här bloggen är inte stor. Enligt min statistiktjänst har den i genomsnitt 15 unika läsare varje dag och ungefär 30-40 som följer den någorlunda regelbundet. För att få lite perspektiv i den digitala sandlådan så kan jag nämna att Kenza tickar in på ungefär 200 000 besökare – varje dag.

Med dessa konstateranden tar vi oss an detta blogginlägg.
Det blir ett av de svåraste att skriva.
Eller åtminstone att formulera i ord.

Jag sätter mig ner, knäcker till mina flottiga festivalfingrar och lägger de på det chipsmarinerade tangentbordet.

Jag gör ett försök.

---

Som ni vet så huserade jag och Henrik på Way Out West i helgen. En av de svåraste konsterna att bemästra under en festival är att på stående fot hålla igång en fylla under en hel dag, eller åtminstone pricka in topparna vid rätt tillfälle lineup-mässigt.

Med en halvtimme kvar till The Radio Department och ca två timmar till höjdpunkten Pavement var jag hälsovådligt nykter. I ett desperat försök att justera vätskenivåerna fann jag mig själv med ett glas vin i den ena handen och ett glas cider i den andra vid ett av festivalens serveringsställen.

Plötsligt ser jag en kille och en tjej komma gåendes mot mig. Jag hinner tänka några snabba tankar och förväntar mig någon fråga av karaktären ”har du cigg?” eller ”du vet väl att du har en alldeles för uppstyrd skjorta för en sån här festival?”.

Men istället så säger de ”ursäkta, har du en blogg som heter jäst i ditt liv?”.

Jag måste säga att jag blev mållös.
Tagen.
Verbalt dränerad.

Under två dagar hade jag och Henrik inte träffat någon som vi känner, men plötsligt står alltså två obekanta ansikten framför mig som slaviskt följer min blogg! De överöser mig med beröm, ger exempel på favoritinlägg och säger att Jäst i ditt liv blivit en del av deras liv.

Min festivaltrötta hjärna försöker förstå vad som händer. Driver de med mig? Eller har några dagars konsumtion av skräpmat och blåbärsvin försatt mitt medvetande i någon form av parallellvärld och lockat fram de mest osannolika vanföreställningar?

När den största chocken lagt sig och jag är i stånd att greppa situationen visar det sig att det är på riktigt. Och jag tycker det är sanslöst roligt och smått fantastiskt att mitt tangentplågeri gjort ett sådant avtryck på människor jag inte känner. Men i samma stund får jag en viss prestationsångest när jag upplever det svårt att infria alla förmodade förväntningar; det är ju i alla händelser en jävla skillnad på att formulera sig i skrift med två dagars betänketid och att leverera kvickheter live på löpande band.

Men hur ställd jag än blev måste jag säga att jag verkligen uppskattar att ni kom fram. Pavement i alla ära, men frågan är om det inte är detta möte jag tar med mig från årets festivalbesök. Tack ska ni ha!

Jag ramlar braiga gatan fram

Lever lyxlivet i Göteborg. Henrik har lånat ut sin lägenhet, varför det känns som vi bor på hotell i centrala delarna av staden. Fridfullheten störs dock av Madelenes idoga lobbningsverksamhet för Liseberg. Så imorgon kommer jag nog att utsätta kroppen för diverse uppskjut och tokigheter. (Egentligen tycker jag det är förjävla roligt, i synnerhet berg-och-dal-banan, men min inbillade höjdskräck gör mig något kluven i saken.)

Sedan börjar Way Out West. Jag siktar huvudsakligen på Wild Nothing (den perfekta blandningen mellan The Radio Dept och Slowdive) och Pavement (något av mina husgudar).

Mitt liv som lokalvårdare – del 5

Topp 3 – kommentarer från ”kunder” (förbipasserande) när man städar

1. ”Oj, nu kommer jag och förstör”. Man svarar något trevligt som ”nej, nej, inte alls, klampa på du bara” men tänker ”gå en annan väg, gubbfan!”
2. ”Du kan få städa hemma hos mig också…”. De som drar denna typ av kommentar tror sig vara fantastiskt fyndiga, nästintill unika i sin humoristiska odyssé. Problemet är bara att alla dammar av (observera ordvalet) denna klassiker, men eftersom jag är sjukligt socialt slipad skrattar jag lika uppmuntrande varje gång. Det bjuder jag på.
3. ”Har du haft eller ska du ha semester?” Ständigt detta snack om semester. Folk spenderar större delen av sitt vakna liv på arbetet och det enda man vill är att komma därifrån. Student är väl, vad jag förstår, en synonym för semester.