I morgon hybris

Den här bloggen är inte stor. Enligt min statistiktjänst har den i genomsnitt 15 unika läsare varje dag och ungefär 30-40 som följer den någorlunda regelbundet. För att få lite perspektiv i den digitala sandlådan så kan jag nämna att Kenza tickar in på ungefär 200 000 besökare – varje dag.

Med dessa konstateranden tar vi oss an detta blogginlägg.
Det blir ett av de svåraste att skriva.
Eller åtminstone att formulera i ord.

Jag sätter mig ner, knäcker till mina flottiga festivalfingrar och lägger de på det chipsmarinerade tangentbordet.

Jag gör ett försök.

---

Som ni vet så huserade jag och Henrik på Way Out West i helgen. En av de svåraste konsterna att bemästra under en festival är att på stående fot hålla igång en fylla under en hel dag, eller åtminstone pricka in topparna vid rätt tillfälle lineup-mässigt.

Med en halvtimme kvar till The Radio Department och ca två timmar till höjdpunkten Pavement var jag hälsovådligt nykter. I ett desperat försök att justera vätskenivåerna fann jag mig själv med ett glas vin i den ena handen och ett glas cider i den andra vid ett av festivalens serveringsställen.

Plötsligt ser jag en kille och en tjej komma gåendes mot mig. Jag hinner tänka några snabba tankar och förväntar mig någon fråga av karaktären ”har du cigg?” eller ”du vet väl att du har en alldeles för uppstyrd skjorta för en sån här festival?”.

Men istället så säger de ”ursäkta, har du en blogg som heter jäst i ditt liv?”.

Jag måste säga att jag blev mållös.
Tagen.
Verbalt dränerad.

Under två dagar hade jag och Henrik inte träffat någon som vi känner, men plötsligt står alltså två obekanta ansikten framför mig som slaviskt följer min blogg! De överöser mig med beröm, ger exempel på favoritinlägg och säger att Jäst i ditt liv blivit en del av deras liv.

Min festivaltrötta hjärna försöker förstå vad som händer. Driver de med mig? Eller har några dagars konsumtion av skräpmat och blåbärsvin försatt mitt medvetande i någon form av parallellvärld och lockat fram de mest osannolika vanföreställningar?

När den största chocken lagt sig och jag är i stånd att greppa situationen visar det sig att det är på riktigt. Och jag tycker det är sanslöst roligt och smått fantastiskt att mitt tangentplågeri gjort ett sådant avtryck på människor jag inte känner. Men i samma stund får jag en viss prestationsångest när jag upplever det svårt att infria alla förmodade förväntningar; det är ju i alla händelser en jävla skillnad på att formulera sig i skrift med två dagars betänketid och att leverera kvickheter live på löpande band.

Men hur ställd jag än blev måste jag säga att jag verkligen uppskattar att ni kom fram. Pavement i alla ära, men frågan är om det inte är detta möte jag tar med mig från årets festivalbesök. Tack ska ni ha!