Jag är sällan ensam. Dagarna i ända har jag sällskap. Han verkar aldrig tröttna på mig, min allra trognaste vän Handsvetten. Det handlar inte om någon abnorm produktion, så det sipprar längs handlederna, utan snarare en ihärdig fuktighet som bokstavligt talat gör avtryck i vardagen. Denna egenskap är knappast något jag inpräntat i mitt alltför tomma cv. Sanningen är att handsvettens positiva spin-off-effekter lyst med sin frånvaro. Förutom i ett sammanhang; mataffären.
Det slår aldrig fel. Varje gång jag står i fruktavdelningen och försöker sära på de billigt genomskinliga plastpåsarna är mina händer lenare än en nypudrad babyrumpa. Var är mina saftigt dekorerade fingrar när jag som bäst behöver dem? Istället försöker jag, så diskret som möjligt, skapa en artificiell handsvett. Jag finner mig själv stå vid apelsinerna och slicka mina förrädare till fingrar, på ett sätt som äcklar mig själv.
Allt är psykologiskt. Det är (tyvärr) svårt att lura sig själv.
(Planer är till för att brytas. Därför är ingefärsvinet ännu inte påbörjat. Men det kommer… till veckan.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar