Drömmen om den perfekta sandlådan

Igår fick jag i förbifarten höra en Guns n' Roses-låt. Nostalgisk som jag är fördes mina tankar tillbaka till min barndom. Jag tänkte på Markus.

Markus hade inte bara en Amiga, utan även en tidsenlig och korrekt skivsamling. Han lyssnade på Guns n' Roses medan jag fortfarande sjöng ”She loves you yeah yeah yeah…” på naiv hitte-på-engelska. Men Markus flaggskepp var ändå hans sandlåda. Den var perfekt.

Efter idogt tjatande byggde mina föräldrar en sandlåda till mig. Ivrig och förväntansfull provkörde jag bilarna, grävde gropar och formade landskap. Min besvikelse var enorm. Om Markus sandlåda var ett nöjesfält, så var min en bortglömd kattlåda. Sanden var totalt oformbar. Det var som att försöka gräva i vatten. Jag spottade på mitt odugliga nybygge, tog min röda tjejcykel och trampade de 300 meterna till himmelriket.

Så här i efterhand börjar jag misstänka att vi lekte i komposten.