Distans.
Man kan ju påstå att man har distans till saker och ting. Distans till sig själv. Sånt man skriver i CV, ni vet. Självdistans.
Men riktig distans kanske kräver en sisådär 10 år.
---
För tio år sedan var jag 16 år, bodde i Sorsele och köpte alldeles för stora kläder för min pojkspäda och kritvita tonårskropp. Det var ingen medveten strategi (jag var inte hiphopare) utan ett ofrånkomligt resultat av en bristande omvärldskännedom och att XL helt enkelt kändes lite bekvämare när man skulle spela dator. I Sorsele lyssnade man på Iron Maiden, Da Buzz och Creedence Clearwater Revival medan man undersökte boogiehjulen på närmast belägen snöskoter.
Varför skriver jag det här? Jo, som av en händelse fick jag nämligen för mig att lyssna på en skiva vårt band spelade in för 10 år sedan i ABF:s rosa replokal hemma i Sorsele. Och i detta ögonblick, med tongångarna i högtalaren och 10 år i ryggen, tänker jag: ”helvete vad konstigt det här är!” I ett sammanhang med inland, mygg, Eddie Meduza och snus spelar alltså tre (ibland fyra) pojkar, med androgyna stämband, in poplåtar på svenska om vanliga människor bosatta i Tyresö. Och till råga på allt skorrar dessa uppstudsiga typer, som vore de uppfödda i Skåne.
Det är, med andra ord, ett jävla under att vi inte blev totalt söndermobbade. Nerkörda i toalettstolen, knottätna till döds eller deporterade till det mest avlägsna kalhygget. Nä, tvärtom. Det fanns det till och med dem som applåderade vid våra framträdanden och verkade stödja denna ambulerande freakshow.
För det känner jag faktiskt en viss tacksamhet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar