Omänskliga orättigheter och kenyanska toppluvor

I dag på bussen från Arvidsjaur slog sig en man ner vid min sida. Han noterade att jag läste några vetenskapliga artiklar och frågade på engelska vad jag pluggade till. Efter att jag lite anspråkslöst förklarat mitt programval och tillika yrkesval började han med sin livshistoria.

Det visade sig att han kommer från Kenya, har en gedigen utbildning inom ekonomi och redovisning och arbetat aktivt och ideellt till förmån för mänskliga rättigheter i hans hemland. Det sistnämnda visade sig dock vara anledningen till att han just idag återfanns på en bus mellan Boliden och Skellefteå, en bister måndag i november, i ett inte alltför färgsprakande land kallat Sverige.

Den lilla human rights-grupp han tidigare tillhört, som exempelvis arbetade med att uppmärksamma barnarbete på plantagen, hade under den senaste tiden blivit allt mindre. Inte för att medlemmarna hade tröttnat och lämnat organisationen. Nej, istället försvann de under mystiska omständigheter och påträffades döda, med ”självmord” som förklaring i den offentliga statistiken. När sedan även polisen visade sig inneha personliga uppgifter om dessa medborgare, valde min nyblivna vän att lämna sitt land för drygt en vecka sedan.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägg. Men jag antar att sådana här historier ger oss perspektiv på tillvaron. Och att det därmed känns ganska förmätet att oroa sig för sådana petitesser som morgondagens tenta.