För första gången på 15 år cyklade jag i dag omkull. Det var inte fråga om någon fisförnäm liten omkullramling, utan en regelrätt vurpa – en ofrånkomlig störtdykning mot den småsteniga asfalten.
Nu visade det sig emellertid att jag besitter oanade stuntmansfärdigheter och dämpade fallet med en högst professionell rullning, signerad 80-talets MacGyver. Att halva Arvidsjaur också blev vittne till min behövlighet av stödhjul är den andra smått pinsamma sidan av myntet.
Jag antar att det är så här det går när man jobbar. Man är så jävla slut att man inte klarar av att hantera en cykel.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar