Tillslut. Tillslut! Vad vill jag egentligen tillsluta? I hela mitt liv har jag skrivit uttrycket ”till slut” som ”tillslut” (se föregående inläggs rubrik!). I natt klockan 01.52 fick jag en uppenbarelse som förkunnade att jag hittills önskat tillsluta både det ena och det andra i mitt snart 25-åriga liv. Men TILL SLUT såg jag alltså denna totala galenskap.
Jag äcklades av mig själv. Hur kunde jag? Jag var tvungen att besöka duschen för att tvätta bort denna okunnighetens smuts, samtidigt som jag, med en österländsk böneutropares tonfall, renade själen med att rabbla diverse starka verb och kongruensböjningar.
Tillbaka i sängen. Klockan visade 02.31. Kallsvettig och med uppspärrade Clockwork Orange-ögon såg jag skräckinjagande plastpåsar blåsa okontrollerat runt i rummet. Med högfrekventa och falska stämmor viskade de till mig. ”Tillslut oss Anton, tillslut oss Anton, tillslut oss Anton.” Pulsen närmade sig orimliga höjder och illamåendet gjorde att böjde mig ur sängen och kräktes på Maria Bolanders Funktionell svensk grammatik.
Sedan är allt bara svart.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Du är inte ensam! Jag har gått igenom samma helvete. Numer späkar jag mig med en oxpiska var kväll för botgöring, strax innan jag avslutar dagen med att knäcka några justa morfem
Tror den främsta anledningen till att man gör det är att vi som svenskar lärt oss att det fulaste och mest icke-grammatiska som kan göras är att särskriva. Jag har själv fortfarande prblem med "istället" eller "i stället"
darlingo: Men det stämmer ju. Särskrivning är Svea rikes malaria.
Jag tror Darlingo har en poäng där... Jag kämpar fortfarande med "i stället", "till slut", "i går" och "över huvud taget"
Skicka en kommentar