Den sista första flaskan – en sentimental bakteriehärd

Hur overkligt det än känns att skriva 2010 så är det lik förbannat just 2010. Hösten 2007 påbörjade jag min ökända bryggarkarriär och minns än i dag min första sats, en DOC’s Mosel. Jag var så evinnerligt spänd och förväntansfull att jag om nätterna drömde att fanstyget jäste över och förstörde hela badrummet med dyrbar sanering som följd. Men i verkligheten blev nog det bästa jag gjort (läs: drickbart).

På trettondagsafton öppnade jag och Madelene den sista flaskan från premiärjäsningen. Etiketten förtäljde 2007, vilket bara det var anledning att göra i brallorna, och eftersom flaskan fått husera i föräldrarnas matkällare under oförskämt bra förhållanden skulle den 11-procentiga vätskan fylla våra gommar med mogna äventyr. Trodde jag. Dryga två år hade förvandlat en blommig och frisk bekantskap till frän och unken. ”Man kan väl inte bli sjuk av att dricka sånt här?”, undrade en skeptisk Madelene. ”Nej nej…”, lugnade en självsäker hembryggare.

Nu har Madelene haft över 38 grader feber i fem dagar och jag själv känner mig lite krasslig.