I dag kom tillfället då jag på allvar fick presentera mig för skolans hela lärarkår. Det hela gick fint, ända tills jag skulle förklara varför jag, som gymnasielärare, tvingas uthärda sju veckor på slagfältet som kallas högstadiet. ”Jo, det är ju nämligen…” Jag stannade till och tvekade. Under de senaste veckorna har jag nämligen förklarat för bekanta att det råder plastbrist (!) på gymnasieskolorna. Denna oförmåga att uttala ordet ”platsbrist” har utvecklat sig till en stor och växande svulst, om än psykologisk så högst påtaglig och verklig.
Så i morse, med 64 granskande ögon riktade mot en förstummad lärarkandidat, förmådde jag mig inte att ta risken. Därför sa jag bara ”brist”.
Brist på vadå? kan man undra. Vitaminer? Pengar? Intelligens? Kanske det, men brist på plast ska det då fan inte få vara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Fnissar, småler och gapskrattar om vartannat...; följer din blogg med glädje! (Sonen i mitt knä tittar förundrat på mig när jag sitter framför datorn, och sedan tokskrattar även han!)
Kul att du gillar det jag skriver, och att övriga familjemedlemmar också blir roade :)
Skicka en kommentar