En bakåtvolt från ingenstans

I helgen såg vi Mattias Alkberg leverera en imponerande kaskad av gubb-punk-rockabilly på Scharinska. Sist vi besökte det iskalla stenhuset var för ungefär 2,5 år sedan. Vi låtsades vara lokalpatriotiska och knöt näven för Glesbygdn och deras bonnreggae.

Några minuter innan spelningen får vi syn på vår granne. Svenskar som vi är har vi givetvis inte utbytt några ord trots grannskapet, utan enbart studerat mobiltelefonen eller golvet de gånger vi mötts i hissen. Men nu, med en harmonisk promillehalt i blodet, drogs vi ofrånkomligt till varandra. Jag frågade om han skulle se Glesbygdn. ”Vilka då?”, frågade han. Det visade sig att han på förhand var mer bekant med ölflaskan än den annalkande scenakten.

Någon minut in i spelningen ser vi någon som ställer sig på kravallstaketet längst fram och helt omotiverat gör en bakåtvolt. Problemet var att publiken inte riktigt ville omfamna detta snurrande försök till stagediving. Han landade dessvärre på huvudet. Spelningen avbröts. Ambulansen kom. ”Han” var vår granne.

Är det inte härligt att kunna ryckas med, att hänge sig, inte tänka efter vad andra tänker om en? Denna beundransvärda människa fick inte bara sluta sin kväll på lasarettet, utan även ett nytt namn: Bakåtvolten.

Jag hoppas (ursäkta ordvitsen) verkligen att Bakåtvolten inte fick några bestående men.