För att bli svensklärare måste man läsa böcker som Carl Jonas Love Almqvists Det går an. (Nja, jag bör tillägga att med dagens lärarutbildning är det tyvärr både teoretiskt och praktiskt möjligt att genomglida utbildningen utan att ens bläddra i större delen av kurslitteraturen.) Hur som helst har jag fastnat för följande, till synes, fullständigt triviala formulering: ”Cigarren, likt mycket annat i världen, tog slut.” Detta påminner mig om alltings förgänglighet. Jag vet dock inte om det är en trivsam påminnelse.
Möjligen är blombuketter ett barn av samma fenomen. Precis som cigarren bokstavligt talat går upp i rök vissnar denna gåva befängt snabbt, vilket erinrar mig om tidens vassa men reella tand. Jag har aldrig riktig förstått mig på det här med blombuketter. Visst är gesten välment och fin, men inom mig bubblar röster som skriker: ”Men köp något beständigt, något som håller längre än en vecka, något som inte luktar bajs så fort denna tidsperiod utgått och stjälkarna blivit bruna!” Men i slutändan är det inte blombuketterna jag räds. Det är tiden.
Därför fungerar vintillverkningen som en själslig tröst för tidens ofrånkomliga gång. På grund av den tidskrävande processen och lagringens overkliga möjligheter blir tiden här en högst välkommen gäst som gärna i lugn och ro får slå sig ner vid mitt bord. I slutändan går det an.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar