Nu har jag under de senaste två veckorna skrivit om kalsonger, strumpor och en grop. Det är således dags att sänka garden, vara lite vardagsrealistisk och nedvärdera sig själv och tillvaron, vilket är ett av Jäst i ditt livs starkaste signum.
Jag är rädd för att 17 veckors examensskrivande kan bli olidligt enformigt och tråkigt i längden. Jag har heller ingen ”klass” att dricka kaffe med och beklaga sig över uppsatsen, lärare och kursens upplägg med, vilket annars är ett stående inslag i universitetsvärlden. Anledningen är att jag i praktiken är ensam som skriver examensarbete på 30hp inom institutionen.
Men nu är det helg, Belle and Sebastian masserar mina öron och vi ska snart ut på promenad. Sist jag promenerade i Arvidsjaur luktade samhället köttsoppa. Någon hade tydligen bedrivit storkok.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ja, visst slås man - även om man är en i grunden asocial individ som du och jag - av att man ändå saknar att sitta tillsammans med en "klass"? Det måste ju vara ett friskhetstecken. Just say the word så kommer jag och Uffe gärna förbi på vinprovning
Betapet kanske? :-D
Själv håller jag ju på med en försenad kandidat men vi är ju i alla fall en grupp på 4.
Gustav: Låter gött. Ska bara se till att ta mig till Umeå någon gång.
Henrik: Är det bara jag som tycker att din hantering av "en försenad kandidat" låter lite suspekt?
Betapet? javisst!
Vi är inte värst i alla fall. Finns grupper så stora som sex personer som "håller på med en kandidat".
Skicka en kommentar