Man måste bara tycka om Daniel Johnston. När utvecklingsstörda (här blir det förväntat svårt med någon politisk korrekt kategorisering av personer med mentala handikapp) alltför oftast odlar en stor och ohälsosam fascination till antingen dansband eller metal är Johnston något av alternativgenrens ärkemongo och fanbärare för personer samhället tittar ner på.
När han på 80-talet började spela in egna låtar med en billig bandspelare förstod han inte att man kunde kopiera banden. Han spelade alltså helt sonika in alla låtar om och om igen för att kunna sprida kassetter till sina vänner. I det sammanhanget är det smått fantastiskt att han kan skapa sådana fantastiska poppärlor som den här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar