En fullständigt vidrig mardröm som ofta hemsöker mig är att mina tänder går sönder, löses upp som socker och lämnar kvar några korta och vassa stumpar till framtänder. Efter att i unga dar dragits med ett mångårigt missbruk av Coca-cola har fosforsyran frätt sönder allt vad emalj heter, varvid mardrömmen också är oroväckande verklighetsnära.
I fredags – i samband till ett sedvanligt chipsfrosseri – hände det igen. En bit av min framtand lossnade och tvingade mig att uppsöka kosmetisk tandvård i Sorsele, en tämligen exotisk företeelse. Dessvärre nödgades jag även slå sönder min spargris. Så det här med julklappar kan ni glömma!
Vill ni nödvändigtvis skänka mig något så står löständer högst på önskelistan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar