Att sätta band på sig själv, även om det inte alltid stämmer

Som lärare ställs man dagligdags inför många dilemman, och rösten får ofta ses som det viktigaste redskapet i den annars fattiga verktygslådan. Vare sig det handlar om att Robert envisas med att bära keps, att Andreas håller strypgrepp på den i övrigt odräglige Tom, att Paulina somnat, att Andrés ADHD-liknande beteende nästan tagit halva hans kropp ut genom fönstret, att tre fjärdedelar av klassen inte har med sig en penna eller att Lisa köpt en ny mobiltelefon som hon prompt måste lära sig hantera just under denna lektion, så använder vi vår röst.

Därför bör vi skona våra stackars stämband.

Men hur ser då dessa stämband ut? Dagens föreläsare visade en film som någon understimulerad kvinna på NUS spelat in, där hon med en barnslig nyfikenhet och klämkäckhet förde in små kameror i de flesta tänkbara kroppsliga håligheter. Väl framme vid de vibrerande banden kunde jag inte motstå tanken att det påminner om något annat. Ungefär som när Uffe, i syfte att klargöra något didaktiskt resonemang, ritade ett något för avrundat isberg på svarta tavlan och alla plötsligt stirrade på en kraftigt erigerad manslem.