Simpel ordbajsare eller högaktad surrealist?

Under dagens föreläsning gjordes det en dykning (dock inte djup) i litteraturens modernistiska så kallade ismer. Det visade sig att surrealismen propagerade för ett ”automatiskt diktande”, där man helt oförberedd skulle underkasta sig sitt medvetande och bara låta det undermedvetna och pennan göra jobbet. Det första utkastet ska också vara det sista. Arbetsmetoden skulle gå under parollen ”skriv snabbt och frestas inte att läsa igenom det ni skrivit”.

Det slår mig att jag i mitt eget musicerande tillämpat denna smått anarkistiska metod. Utan ett enda nedskrivet ord kunde jag sätta mig med gitarren och trycka på ”rec”. Spontanitet och kreativitet var mina ledord. Ett embryo till melodi kunde dock finnas i baktanke, men utan förvarning riskerade den att spåra ur och hamna någon annan stans. Låten So Red Inside från 2003 är en produkt av denna metod. Det enda förberedda var refrängen ”so red inside, die, die!”, som skulle fungera som polemik till Doktor Kosmos Kapitalist! Nu ska du dö!. I låten bör ni notera följande nonsensbringande absurditeter: ”anus, and I levitanus, so you fix my voice again” och ”once you saw the right horse, eyy, eleven ten, eleven ten…”.